Smuleliten

Vi är ledsna. Bengt är död. Han var en helt otrolig människa. Det finns inga ord som rättvist kan beskriva honom. Så jag lägger ut en bild av Freddi och Bengt från år 2006.

1921-01-30-2008-03-28

Så vad tycker jag om teater nu för tiden?
För tio år sedan levde och andades jag teater. Det var värt allt. Jag skrev, regisserade, spelade, producerade, ritade affischer, administrerade festivaler, satt i styrelser osv.
Och de senaste åren har jag bara skrivit. Jag har skrivit fler pjäser än jag tittat på de senaste åren.
Och när jag tittar på teater tycker jag idag det är pinsamt.
 Jag var och såg min och Elins pjäs i helgen och tyckte det var pinsamt på ett jobbigt sätt. Inte gulligt eller "de gör så gott de kan". Det var plågsamt.
Och jag tror jag förändrat mig där de senaste åren. Förr kunde jag ha överseende med amatörteater eller utbildningsteater - för det är inte meningen att det ska vara riktigt bra.
Men idag frågar jag mig: varför ska jag då titta?
I början var det självklart spännande att se sina ord spelas upp. Fascinerande att se hur andra sinnen hanterat mina tankar och gestaltat dom.
Men idag räcker det inte.
När jag funderade igenom detta för någon dag sedan insåg jag att jag aldrig varit med om att någon av mina pjäser gestaltats på ett sätt som känts bra. Några enstaka glimtar där och där har gjort mig förtjust - men oftast har det varit mer eller mindre blaj.

Dock kom jag i skrivandets stund att tänka på en pjäs som blev bättre i uppsättning än jag föreställde mig när jag skrev. Det var en barnteaterföreställning baserad på en enkel gåta med en vampyr, en djävul en häxa och en mumie som rollfigurer.
Jag var själv med och spelade vampyren i uppsättningen och en inhyrd regissör satte upp pjäsen.
Detta verk hade jag skitit ut på sex timmar en gång i tiden. Jag hade gåtan som bas, jag hade någon form av idé och en oerhörd tidspress och hasplad ur mig något för att bli klar.
Och jag skämdes över pjäsen ända fram till att regissören tackade ja till uppdraget och helt plötsligt lyfte fram saker som jag aldrig ens tänkt på själv. Och med nyskriven musik, bra regi, inhyrd koreograf och talangfulla medspelare så hade det plötsligt blivit en rolig, underhållande och tänkvärd liten bagatell för barn att njuta av under Halloween.
Men det var väl enda gången i så fall.

På ett sätt är det mycket plågsamma insikter jag drar fram här - eftersom teater betydde så väldigt mycket för mig tidigare... Och det plågsamma ligger i att inse varför det betydde så mycket.

De flesta som sysslar med teater - har egofixerad självbekräftelse som huvudsakliga drivkraft. Jag vet det, för jag var en av de mest hungriga efter bekräftelse. Och teater är ett så oerhört bra och lätt sätt att få massor av uppmärksamhet och beröm.
Men det är så att de flesta människor hellre skulle ligga i kistan än hålla talet för den döde under en begravning. Dvs. de som kan tala inför folk - eller ännu värre, agera och lämna ut sig inför folk - är värda beundran enbart för den meritens skull. Det betyder vidare att människor som är fullt redo att ställa sig på scen och prestera något pinsamt och ogenomtänkt - de är värda än mer beundran.
I människor med scenskräcks värld krävs det mod för att göra något sådant.

Dock är det missriktad beundran eftersom de som står på scen inte presterar med en uppoffring. Till skillnad från de som inte vågar gå upp på en scen är det för dessa människor en smärta att vara ifrån den. Det är en uppoffring att INTE stå på scenen. Vilket gör det absurt att de får beröm för att göra det de inte kan låta bli att göra.
Som att ge beröm till en bäbis som bajsar. "Åh, vad duktig du var som bajsade lilla gubben."

Jag var verkligen sådan. Med minsta möjliga ansträngning ville jag ha största möjliga uppmärksamhet och beröm. Jag var den extremaste av dem alla. Jag ville göra allt så jag kunde få maximal uppmärksamhet. Jag ville vara överallt och göra allt. På scen, runt scen, bakom scen - helst allting på en gång.
Och de som bara ville hålla på med teaterövningar en gång i veckan och annars ville prioritera arbete och familj de vare sig förstod jag eller respekterade.
När det var dax för en premiär skickade jag brev till fyra olika tidningar, en radiostation och en tv-station - och de kom allihop på presskonferensen. Och styrelsen hostade upp pengar till mina projekt och Skånska Teatern lånade ut scenografi och kläder och alla ville vara med när jag kom med något nytt.
Jag red på en teaterns egovåg och jag fick aldrig nog.

Jag gjorde teater om Afasi - vilket var behjärtansvärt, och därmed skänkte mer uppmärksamhet och projektmedel. Sedan var jag teaterledare för ungdomar med sociala problem, och fantiserade om hur jag skulle förändra deras liv och hela deras själar med teaterns magi och hur tacksamma de skulle vara mot mig.
(Jag vet inte hur det gick för mina elever efter projektet dock. Den enda som jag hörde om efteråt var Therese Bengtsson, och det var när jag såg löpsedlarna i kvällstidningarna när hon blivit ihjälslagen av sin pojkvän. Attans tur att jag delat med mig till henne av min teatermagi.)

Men visst är det så att man aldrig hör en skådespelare prata om att de valt sitt yrke för att de vill ha uppmärksamhet och få odla sitt ego. Det håller alltid fina tal om att få uttrycka något viktigt, leva sig in i en intressant människas känsloliv eller förändra människor genom att beröra och uppröra.

De första två motiven: varför behöver man egentligen publiken till det? Och det sista motivet: varför måste man göra det med hjälp av teater? Det går inte att komma ifrån att teater för de flesta utövare är till för utövarna i större utsträckning än för publiken.
För publiken är alltid just "publiken". Det är en månghövdad massa där ute. De har skyldighet att dyka upp och vara på plats och bekräfta egon. Om publiken inte dyker upp säger man nämligen att: "publiken svek".
Och att publiken består av individer är i det sammanhanget irrelevant. Och var har då ambitionen att beröra och uppröra tagit vägen?

När jag började med teater kom jag in via Skånska Teaterns ideal om folkteater. Och idag känns det fortfarande som den enda äkta teatern. De åkte ut på arbetsplatser och spelade i lunchrum och på fabriksgolv. De intervjuade arbetare och försökte anpassa det de spelade efter deras verklighet.
Detta var mitten av 70-talet.
Tjugo år senare - strax innan konkursen - satte Skånska Teatern upp en mastodontföreställning i ett jättetält på citadellet och drev en filialteater i Stockholm, så att skådespelare med ambitioner kunde spela teater där det betydde något.
Folkteaterdrömmen var sedan länge borta och åter var teatern till för utövarna.

Jag har jobbat med en teatermänniska som jag känt gjort teater på riktigt. Lars Arrhed. Han drev Ensembleteatern i Malmö under några år. Jag träffade honom när jag var med och skrev en tv-serie med honom som manuschef. Hans direktiv till hur vi skulle skriva var enligt Molliere-modellen: ?Till vänster om teatern ligger horhuset, till höger ligger björnfäktningen. Skriv nu teater som gör att folk ändå stannar och tittar.? Där finns inget utrymme för att förverkliga sig själv och fundera över hur mycket beröm och klappar på ryggen man kan få för sina prestationer. Där handlar det om att gå till djupet i de mänskliga känslorna och fånga och gripa. Man måste söka teaterns essens och använda det som ett medel i en ?faktiskt ? marknadsanpassad situation.
Under de år som Lars Arrhed ledde Ensembleteatern sökte teatern inga bidrag utan drev verksamheten som en affärsverksamhet.

Summeringen av allt detta? Jag fick mycket ut av mina år med teatern. Det gav mig mycket. Det var kul och jag lärde mig massor. Men jag tror det gav mig mycket mer än mina skådespelare och min publik.
Och idag tror jag ärligt talat att dessa år med teater hade gett mig mycket mer om jag sett till att både skådespelare och publik fått mer ut av det än jag fick.
//Freddi

Han övade sig ofta när han var ensam på att vara tillsammans med någon, för att det inte skulle bli så tydligt - när han väl var tillsammans med någon - att han vanligtvis var ensam.

"Dom dödar oss" handlar om barnarbetare. Frivilliga barnarbetare, som absolut inte vill bli kallade för gatubarn. Gatubarn är ett ord som luktar kriminellt, barnarbetare jobbar - det är skillnaden. Utan jobb, ingen överlevnad. Vi möter Bogotás Bianca som länge gömde sig i kloakerna för att undkomma polisens räder mot gatubarnen. Hon hade sin nyfödda lilla pojke Milton med sig. Milton Miraklet. Idag är Milton lite större och har fått en syster.

Är det sant att polisen jagar gatubarnen och skjuter dem godtyckligt? Maj-Gull Axelsson trodde att det var en vandringssägen, precis som så många andra. Men nej. Det är sant. Det bekräftas av barnhemsföreståndare, psykologer, och till och med av avhoppande poliser. Det är sant. Det kallas för reningsarbete och sker mestadels på kvällarna. Reningsarbetarna är civilklädda poliser och militärer och de dödar gatubarnen - ibland ger de till och med en liten förklaring, skriven på en lapp - vid liket - som "Du gick inte i skolan, du knarkade, du förstörde och du ska dö".

Det är obegripligt, säger folk och ruskar på huvudena. Maj-Gull Axelsson säger att det inte alls är obegripligt - snarare tvärtom. I all misär och jävlighet finns ett mycket konkret begripa - men man måste vilja se det, och däri ligger problemet. Det begripbara korsas med den allt för tunga maktlösheten som får oss att känna oss skyldiga. Skyldiga för att vi har - och dom inte. Skyldiga för att vi inte ens tycks uppskatta det vi har.

Maj-Gull Axelsson tangerar det förbjudna genom att bjuda på sig själv och berätta om sina egna känslor av vanmakt inför gatubarnen. Känna ful, känna äcklig, känna skuldtyngd, känna turistens girighet. Vilja väl - men för vems skull?

Det är verkligen otroliga saker som "Dom dödar oss" tar upp. Otroliga men tyvärr alldeles för sanna. Jag som själv föddes i Colombia och sedan adopterades bort, blir mycket starkt berörd av beskrivningarna av staden, av folket och misären. Kunde jag varit där? Vad hade blivit mitt öde? Vad kan jag göra för att hjälpa - här borta i vårsomriga Lund, Sverige? Man önskar att man kunde blunda och önska världen god.

Problemet med att hjälpa - som Maj-Gull Axelsson också tar upp, är att hjälpen alltid skapar en maktbalans. Jag är duktig och snäll som hjälper dig som är fattig och inte har. Sen skapas det en osynlig skuld. Den skulden känner vi av, redan innan vi hjälpt (fast då var den våran). Men lite hjälp är aldrig nog och att KUNNA ge hjälp är också en illustrering av att ha makt - och att vara - inte som dom. Kan man överhuvudtaget hjälpa någon bra? Kommer inte vårt ego emellan? Det som berättar för oss att vi är bättre till skillnad? Och märks inte det? Just dessa frågor kom att bli den största behållningen av boken, för mig! Jag tror själv inte att jag kan stå öga mot öga med den jag hjälper, utan att känna skam över att jag KAN göra det. Men hjälpa tror jag ändå man kan.

För mig blev boken en praktisk vägvisare. För bröllopet närmar sig med stormsteg och som brudpar får man ju önska sig bröllopspresenter. Därför tänker vi leta upp postgiro-nr till det barnhem som jag och lillebror och Tanja och Martin kom från, så att gästerna kan skänka pengar dit. Det känns som en bra grej utan att behöva ta för mycket ansvar, men ändå dela med sig av gldäjen på vår dag.

"Dom dödar oss" är en väldigt fin och stark bok som jag önskar att jag ägde (kommer susa runt på antikvariaten från denna morgon!), den berörde både för att den beskriver den stad jag kommer ifrån, men också livsöden som kunde varit mina. Maj-Gull Axelsson hade med sig en underbar Illustratör som heter Åsa Krstensen och bilderna som vid första anblick tycktes klumpiga, växer varje gång man tittar på dem. Trots att man inte får, kommer jag scanna in alla bilderna. De var för fina för att glömma. Jag gav denna bok en femma i betyg. Det är en bok som kommer leva länge i mig.

En man mördar en femtonårig pojke och skottskadar en sjuttonåring. Han frias från alla misstankar om mord. Han släpps på fri fot och får tillbaka sitt gevär eftersom åtalet ogillas då mannen är psykiskt störd. Att mannen är psykiskt störd kan jag gå med på, men vilken sinnesrubbning lider inte rätten av när de ger mannen tillbaka geväret? Snälla förklara för mig! För det råder ingen tvekan OM att han dödat pojken. Svenska rättsamhället är sjukt!

Är nu helt inne i Simone de Beauvoirs bok "Det andra könet" och blir helt matt av läsningen. Dels av de partier som är på en ytterst avancerad terminologisk nivå, men framförallt av de analyser hon gör av de olika patriarkiska samhällen som funnits genom historien - där kvinnans värde i olika omfattning varit i stort sett noll.
Och jag fick en sorts förståelse för de kulturer där en kvinna som blivit våldtagen stenas till döds.
(Förståelse i det avseendet att jag ser logiken bakom - inte att jag tycker att det rätt.)
I dessa kulturer är kvinnan en ägodel.
När hon blir våldtagen är hon förstörd.

Jämförelse: en man kommer hem till dig och har sönder din stol. Den går inte att nyttja. Då slänger du den och kräver mannen på ersättning.
Inte reflekterar du över om det är rättvist mot stolen att den ska slängas - då det inte var stolens fel. Du tänker bara: "Stolen är oanvändbar, den måste slängas."

Om man inte betraktar kvinnan som en jämlik varelse, utan en manlig ägodel, då är detta resonemang ganska logiskt.

Sedan att det är sinnessjukt överdjävligt att dessa kulturer betraktar kvinnan på det sätter - det är en annan dikussion.
//Freddi