Smuleliten

20 maj 2008 - En teatertönts rannsakan

Kategori: Poetik

Så vad tycker jag om teater nu för tiden?
För tio år sedan levde och andades jag teater. Det var värt allt. Jag skrev, regisserade, spelade, producerade, ritade affischer, administrerade festivaler, satt i styrelser osv.
Och de senaste åren har jag bara skrivit. Jag har skrivit fler pjäser än jag tittat på de senaste åren.
Och när jag tittar på teater tycker jag idag det är pinsamt.
 Jag var och såg min och Elins pjäs i helgen och tyckte det var pinsamt på ett jobbigt sätt. Inte gulligt eller "de gör så gott de kan". Det var plågsamt.
Och jag tror jag förändrat mig där de senaste åren. Förr kunde jag ha överseende med amatörteater eller utbildningsteater - för det är inte meningen att det ska vara riktigt bra.
Men idag frågar jag mig: varför ska jag då titta?
I början var det självklart spännande att se sina ord spelas upp. Fascinerande att se hur andra sinnen hanterat mina tankar och gestaltat dom.
Men idag räcker det inte.
När jag funderade igenom detta för någon dag sedan insåg jag att jag aldrig varit med om att någon av mina pjäser gestaltats på ett sätt som känts bra. Några enstaka glimtar där och där har gjort mig förtjust - men oftast har det varit mer eller mindre blaj.

Dock kom jag i skrivandets stund att tänka på en pjäs som blev bättre i uppsättning än jag föreställde mig när jag skrev. Det var en barnteaterföreställning baserad på en enkel gåta med en vampyr, en djävul en häxa och en mumie som rollfigurer.
Jag var själv med och spelade vampyren i uppsättningen och en inhyrd regissör satte upp pjäsen.
Detta verk hade jag skitit ut på sex timmar en gång i tiden. Jag hade gåtan som bas, jag hade någon form av idé och en oerhörd tidspress och hasplad ur mig något för att bli klar.image1316
Och jag skämdes över pjäsen ända fram till att regissören tackade ja till uppdraget och helt plötsligt lyfte fram saker som jag aldrig ens tänkt på själv. Och med nyskriven musik, bra regi, inhyrd koreograf och talangfulla medspelare så hade det plötsligt blivit en rolig, underhållande och tänkvärd liten bagatell för barn att njuta av under Halloween.
Men det var väl enda gången i så fall.

På ett sätt är det mycket plågsamma insikter jag drar fram här - eftersom teater betydde så väldigt mycket för mig tidigare... Och det plågsamma ligger i att inse varför det betydde så mycket.

De flesta som sysslar med teater - har egofixerad självbekräftelse som huvudsakliga drivkraft. Jag vet det, för jag var en av de mest hungriga efter bekräftelse. Och teater är ett så oerhört bra och lätt sätt att få massor av uppmärksamhet och beröm.
Men det är så att de flesta människor hellre skulle ligga i kistan än hålla talet för den döde under en begravning. Dvs. de som kan tala inför folk - eller ännu värre, agera och lämna ut sig inför folk - är värda beundran enbart för den meritens skull. Det betyder vidare att människor som är fullt redo att ställa sig på scen och prestera något image1318pinsamt och ogenomtänkt - de är värda än mer beundran.
I människor med scenskräcks värld krävs det mod för att göra något sådant.

Dock är det missriktad beundran eftersom de som står på scen inte presterar med en uppoffring. Till skillnad från de som inte vågar gå upp på en scen är det för dessa människor en smärta att vara ifrån den. Det är en uppoffring att INTE stå på scenen. Vilket gör det absurt att de får beröm för att göra det de inte kan låta bli att göra.
Som att ge beröm till en bäbis som bajsar. "Åh, vad duktig du var som bajsade lilla gubben."

Jag var verkligen sådan. Med minsta möjliga ansträngning ville jag ha största möjliga uppmärksamhet och beröm. Jag var den extremaste av dem alla. Jag ville göra allt så jag kunde få maximal uppmärksamhet. Jag ville vara överallt och göra allt. På scen, runt scen, bakom scen - helst allting på en gång.
Och de som bara ville hålla på med teaterövningar en gång i veckan och annars ville prioritera arbete och familj de vare sig förstod jag eller respekterade.image1320
När det var dax för en premiär skickade jag brev till fyra olika tidningar, en radiostation och en tv-station - och de kom allihop på presskonferensen. Och styrelsen hostade upp pengar till mina projekt och Skånska Teatern lånade ut scenografi och kläder och alla ville vara med när jag kom med något nytt.
Jag red på en teaterns egovåg och jag fick aldrig nog.

Jag gjorde teater om Afasi - vilket var behjärtansvärt, och därmed skänkte mer uppmärksamhet och projektmedel. Sedan var jag teaterledare för ungdomar med sociala problem, och fantiserade om hur jag skulle förändra deras liv och hela deras själar med teaterns magi och hur tacksamma de skulle vara mot mig.
(Jag vet inte hur det gick för mina elever efter projektet dock. Den enda som jag hörde om efteråt var Therese Bengtsson, och det var när jag såg löpsedlarna i kvällstidningarna när hon blivit ihjälslagen av sin pojkvän. Attans tur att jag delat med mig till henne av min teatermagi.)



Men visst är det så att man aldrig hör en skådespelare prata om att de valt sitt yrke för att de vill ha uppmärksamhet och få odla sitt ego. Det håller alltid fina tal om att få uttrycka något viktigt, leva sig in i en intressant människas känsloliv eller förändra människor genom att beröra och uppröra.

image1322 De första två motiven: varför behöver man egentligen publiken till det? Och det sista motivet: varför måste man göra det med hjälp av teater? Det går inte att komma ifrån att teater för de flesta utövare är till för utövarna i större utsträckning än för publiken.
För publiken är alltid just "publiken". Det är en månghövdad massa där ute. De har skyldighet att dyka upp och vara på plats och bekräfta egon. Om publiken inte dyker upp säger man nämligen att: "publiken svek".
Och att publiken består av individer är i det sammanhanget irrelevant. Och var har då ambitionen att beröra och uppröra tagit vägen?

När jag började med teater kom jag in via Skånska Teaterns ideal om folkteater. Och idag känns det fortfarande som den enda äkta teatern. De åkte ut på arbetsplatser och spelade i lunchrum och på fabriksgolv. De intervjuade arbetare och försökte anpassa det de spelade efter deras verklighet.
Detta var mitten av 70-talet.
Tjugo år senare - strax innan konkursen - satte Skånska Teatern upp en mastodontföreställning i ett jättetält på citadellet och drev en filialteater i Stockholm, så att skådespelare med ambitioner kunde spela teater där det betydde något.
Folkteaterdrömmen var sedan länge borta och åter var teatern till för utövarna.

Jag har jobbat med en teatermänniska som jag känt gjort teater på riktigt. Lars Arrhed. image1323Han drev Ensembleteatern i Malmö under några år. Jag träffade honom när jag var med och skrev en tv-serie med honom som manuschef. Hans direktiv till hur vi skulle skriva var enligt Molliere-modellen: ?Till vänster om teatern ligger horhuset, till höger ligger björnfäktningen. Skriv nu teater som gör att folk ändå stannar och tittar.? Där finns inget utrymme för att förverkliga sig själv och fundera över hur mycket beröm och klappar på ryggen man kan få för sina prestationer. Där handlar det om att gå till djupet i de mänskliga känslorna och fånga och gripa. Man måste söka teaterns essens och använda det som ett medel i en ?faktiskt ? marknadsanpassad situation.
Under de år som Lars Arrhed ledde Ensembleteatern sökte teatern inga bidrag utan drev verksamheten som en affärsverksamhet.

Summeringen av allt detta? Jag fick mycket ut av mina år med teatern. Det gav mig mycket. Det var kul och jag lärde mig massor. Men jag tror det gav mig mycket mer än mina skådespelare och min publik.
Och idag tror jag ärligt talat att dessa år med teater hade gett mig mycket mer om jag sett till att både skådespelare och publik fått mer ut av det än jag fick.
//Freddi

Kommentarer

  • konstanze säger:

    Intressant artikel Freddi. Mång atänkvärda saker d skriver om. Allt kanske jag inte håller med om men det ligger något i det du säger. Vad jag däremot känner inom skådespeleriet är inte strävan efter att få beröm. Det är inte huvudsyftet. Som många skådespelare har även jag dåligt självfötroende och blir livrädd när ngn säger att det där inte var bra. Som skådespelare utsätter jag mig för kritik ständigt i repetitionsarbetet både från mig själv och från min regissör.
    Men som sagt...det ligger något i det du säger.
    Trist bara att du tycker att teater är trist.
    Sen är ju amatörvärlden som den är. Den kan vara ohyggligt dålig och så skylls det på "Att vi är ju bara amatörer" men sen finns det också de där pärlorna till föreställningar. Det är de gångerna, då jag ser en föreställning som får mig att bokstavligen darra som gör att jag återvänder gång efter annan till att se en förest. Men det är tyvärr inte ofta jag darrar. 3-4 ggr har det hänt att jag kommit ut från en teatersalong och darrat i händerna.

    2008-05-21 | 12:47:34
    Bloggadress: http://kulturnorden.blogg.se

Kommentera inlägget här: