År 1994 gjorde Steven Spielberg succé med "Schindlers list" som handlade om den tyska affärsmannen Oscar Schindler som höll arbetslägret Plasnow under andra världskriget (och som kom att rädda flera tusen judar från en säker död i dödslägren). Filmen var unik både i sin genre (det här var innan det blev en trend i Hollywood att skildra den judiska förintelsen och andra världskriget) och i sin stil. Filmen var gjord helt i svart-vitt, utom vissa specifika scener som visade en liten flicka under rensningen i Krakows getto. Den lilla flickan var klädd i en röd kappa och knappast äldre än tre år. Det var en genialisk detalj som grep tag i tittaren och gav liv till en femtioårig historia.

Om tittare blev berörda, så var det inget emot vad Roma Ligocka blev när hon såg filmen under premiärvisningen. Flera av hennes nära anhöriga var nyckelkaraktärer i filmen, men hon själv skulle inte figurera däri. Ovetandes om Romas öde hade Spielberg lyckats pricka in en verklig persons öde i sin film. Denna händelse kom för Roma Ligocka att bli en brytningspunkt. De tärande upplevelser som hon så länge skamset gömt undan, la hon nu fram i ljuset - och hon bestämde sig för att berätta sin historia - i en egen bok, "Flickan i den röda kappan".
 
Jag vill innan jag börjar lägga ut texten om denna bok, kommentera min utgångspunkt. Jag behandlar alla böcker som handlar om förintelsen, oavsett om de är dokumentära, fiktiva eller biografier, på samma sätt. Nyckelordet är källhänvisning! Före förintelsen var antisemitism rumsrent, efter Auschwitz skulle Världen aldrig bli densamma igen. Av naturliga skäl blev Auschwitz nynazisternas stötesten. Man förnekade förintelsen i olika utsträckning. Historiker som David Irving hävdade att antalet offer för var mycket färre än den rådande forskningen gjorde gällande. Andra hävdade att gaskammare i Auschwitz hade varit en teknisk omöjlighet - och därför var ett påhitt. På olika sätt försökte förnekarna förminska de överlevandes berättelser och skapa en falsk bild av nazismen, för att kunna sprida idéerna på nytt. Oförsiktiga historiker som uttalat sig överilat om någon detalj fann sina argument användas som slagträn i debatten "om detta inte stämmer, vad mer har historikerna fabulerat ihop?" som var/är populära argument.

Enligt mig finns det bara ett sätt att komma till rätta med förintelseförnekare - och det är att använda en validbar källförteckning. De böcker som saknar sådan, också om de är biografier, betraktar jag med misstro. Och det finns många tveksamheter i Ligockas berättelse. Framför allt är berättelsen oerhört detaljerad också när en treåring är enda vittnet. Bitvis är berättelsen väldigt berörande, men mina varningslampor börjar signalera med jämna mellanrum - vilket inte bådar gott. Jag blev inte helt klar över om Roma trodde att Spielberg hade baserat flickan i den röda kappan på henne (vilket inte behöver vara helt otroligt då hon verkligen hade nära kontakt med flera av de viktigaste karaktärerna i filmen) eller om hon bara kände igen sig i historien. Jag kom på mig själv att fundera kring vad i Romas historia som var verkligt och vad hon erinerat sig om i vuxen ålder. Minnet är som bekant inte helt tillförlitligt, och allra minst i traumatiska omständigheter.  Detta var svagheter som gjorde läsningen frustrerande och omintetgjorde ett högre betyg än tre.