Vi träffade präst idag. För stödjande samtal. Eller något. Och så länge man håller det på en "städad" nivå och inte tränger djupare i sina teologiska tvivel så antar jag att samtalen går fint. Men så är sällan jag. Och Messias-tanken har aldrig riktigt slagit rot i mig. Gud är så nära förbunden med allt jag lärt mig att ifrågasätta. Jag ifrågasätter inte Guds existens. Inte för ett ögonblick. Men jag ifrågasätter Guds goda vilja. Hur skulle jag kunna låta bli?

Därför känns det ofta som om min relation med Gud är destruktiv. Jag strävar i annan riktning eftersom motsatsen skulle innebära underkastelse för den gudomliga viljan och det i sin tur vore att samtycka till alla jävligheter som finns på jorden.

Och bön? Är det så konstigt att det känns kymigt att be till någon som man inte tror kommer hjälpa en? Min krassa cyniska äckliga känsla inför bönen - och känslan av att jag pratar med mig SJÄLV - och att jag själv inte är särskilt vettig att föra diskussioner med - får mig att skämmas. Ska jag bli diakon som beter mig så bitchigt? Är det mitt kall att vara en pekpinne med felfinnar som aldrig .....skitsamma. Fan. Jag tvivlar egentligen inte på mitt kall. Jag tror att jag är menad att bli diakon och att jag kan hjälpa folk, även om det inte är på det traditionella sättet. Men jag hatar hur konventionerna får mig att känna. Och Hur kan man finna om man inte lyfter på stenarna och tittar efter? 

Vill Gud verkligen att jag ska tiga och acceptera? Eller vill han att mitt liv ska bli sitt eget mål? Så fort man kommer in på Gamla Testamentet så ska kyrkofolket tolka texterna i ljuset av Nya Testamentet. Det är att frånkänna judarna deras tro. Skulle verkligen en tro på Gud utan kristus-tanke inte vara lika fulländad som en där Messias kom för tvåtusen år sedan Och isåfall - hur såg Jesus egen tro ut? Hur kan vi rationalisera bort Gamla Testamentet för att det sticker i ögonen att Gud HAR borderline - till förmån för en religion som är grundad av någon som hade den gamla religionen i sitt liv och i sin gärning. Hur mycket kan man bortrationalisera? Innebär inte tro på Bibeln en tro på både gamla och nya Gud och på hans förändring?

Jag fick inte svar på frågorna. Och jag grät. Typiskt nog. Sen skämdes jag som en hund. För att jag hade blottat mig. Och jag kände mig mer än lovligt galen. För det är så till vardags i mellanmjölkens land, där jag, om jag inte accepterar & tiger stilla och samtycker, får blickar som säger mig att jag borde sitta inlåst på S:t Lars och be tusen fader vår och fingra på ett radband i all oändligheters evighet. Jag är galen. De tycker. Jag tror jag är.

nästan.

Men bara nästan.

För ja, jag tror att Gud har borderline. Han ställer så orimliga krav på människan som han sen leker dockteater med. Gud är big bad. Stora kaoset. Men samtidigt är han också lilla sorg och vackert väder. Eller något. Och om livet verkligen är som en fabrik där jag jobbar vid löpande bandet för att tillverka muttrar som är superduper jätteviktiga för att, i den slutgiltiga sammansättningsprocessen bli en flott bil, så vill jag iallafall någon gång titta upp från mitt rullband och se vilket mål jag har och varför muttarna är så viktiga att jag ska stanna kvar och fortsätta göra dem.