17 november 2008 - Omskrivning
Kategori: Secondhandbarn
Vi är tillbaka i Skåneland. Jag var nog lite överambitiös som försökte trycka in exakt alla sociala besök möjliga under en kort helg. Men allt som allt hann vi ändå med att lattja lite i en konstnärsstudio, stor som en fabrik ute vid Stockholms hamn tillsammans med C som jobbar på sin film om förintelsen ur zigenarperspektiv och Cs söta dotter V fnissade tillsammans med mig åt Spicegirls (det är nämligen så att om man säger spice många gånger låter det som bajs och då får ju posh spice en megafnissig innebörd).
På lördagen hade vi en plåtning med Solnas skönaste fotograf - Nils Nordin. Bilder kommer upp lite senare. Här blev jag överförtjust i ett dragspel och bestämde mig på stört att köpa ett eget.
Mårtengås middagen tillsammans med familjen Nypon gick alldeles utmärkt och det var så roligt att träffa dem alla igen. Båda barnen var där och barnbarn. Det var härligt.
Men samtidigt kändes det lite konstigt att prata om det förflutna. Det blev så uppenbart hur mycket jag faktiskt missade när jag var liten. Jag skämdes aldrig för mina hörapparater, men jag skämdes för att fråga om (så jag skämdes för hörselskadan på ett sätt). Redan vid skolstarten hade jag en så grav hörselskada att jag egentligen - om jag skulle uppfattat allting till 100% -borde frågat om tusen gånger! Men det gjorde jag inte, för det var pinsamt. Jag hade en inre gräns på tre, för hur många gånger jag "fick" fråga om. Om jag inte gjorde det efter tre omfrågningar så låtsades jag att jag hade hört. Så jag fejkskrattade, fejknickade, fejklog och fejkhärmade alla andras uttryck, bara för att passa in. Jag tänkte aldrig på den informationen som jag missade, utan ville klara av samtalen "för stunden". Just NU fick ingen tro att jag var "dum i huvudet" och då var jag beredd att offra den information som jag missade. Och när vi pratade om grannar som bott på gatan, saker som hänt, människor som passerat och allt annat - var jag liksom ett frågetecken. Plötsligt såg jag barnet i mig i ett nytt perspektiv. Klart fan jag var jobbig när jag alltid var osäker på om jag hört rätt eller om jag reagerat rätt på saker jag borde hört men inte gjorde. Klart jag blev arg. För det ligger ju en stor skam i att bli påkommen att man fejkar att man hör. Och det ligger en skam i att behöva vara en sån som tar upp plats för andra som egentligen skulle ha det mycket roligare om jag inte var där och "la mig i" och frågade vad folk pratade om, liksom stoppade upp samtalen och förstörde (som jag upplevde att jag gjorde då).
Vi sov över i huset bredvid mitt barndomshem. "Hades" skrev jag tidigare i inlägget. Men det är ju självklart bara en allegori som ska läsas i ljuset av alla de händelser som varit på sistone. Mormor och morfar som bryter kontakten med mig om jag inte erkänner att jag hade en lycklig barndom, hot, otrevligheter och annat som gjort ont. På sistone känns liknelsen inte helt långsökt. Och särskilt inte när man tänker på det jag precis berättat om, alla känslor av skuld över att inte höra, över att ta plats, över att inte räcka till - och insikten att allt det och att jag vidhåller hur ont det gjorde i mig när jag var liten, negileras och blir en konflikthärd som gör mig så förbannat illa. Så känns det snarare bara som så det var. Hela situationen känns så absurd. Jag kan inte se på något av allt det som skett som något fint. För det är det inte.
Och på söndagen så hamnade jag i princip i exakt samma situation som när jag VAR LITEN. Vi skulle nämligen äta på Sunflower i goda vänners lag och bara mysa. Jag var ju rätt trött efter att ha avläst i två dygn, men Solrosen är solrosen (min favoritrestaurang där jag känner ägarna och alltid mottas med stora leenden) och jag ville så gärna träffa allihopa, trots att jag var trött. Första dråpslaget var liksom värst. Solrosen fanns inte mer, istället fanns där ett drygt jävla "steakhouse" och det var väl då jag började bli lite pömsig. Och sen fungerade inte slingan och vi tog oss till en Indisk resturang med sabla hög musik och folk pratade och jag hörde inte ett dugg. Och efter ett tag föll jag in i gamla mönster, låtsas låtsas låtsas.
Men jag ska inte låtsas längre, för det är inte jag. Och när slingan bröt ihop för hundratjugofjärde gången så kom faster ångest som ett brev med posten och jag började stortjuta borta vid toaletten och kände mig som världens mest misslyckade människa. Jag förstör för folk, jag lurar dit folk med intryck att de ska ha roligt och så förstör jag allting. Och sen var det liksom kört. Ångestångestångest (och oavsett hur mågna gånger man säger det fort - så blir det absolut INGET roligt av det). Men sen när vi kom hem till M så lättade det litet. Han vet ju, och hans rara flickvän hon vet också. De hamnar också där då och då. Så kvällen rätade till sig lite sen.
Mjau om det. Igår åkte vi hem och resan gick bra, men när vi kom till kyrkogården där Bengt begravdes så var allt så mörkt så det kändes som om man var i Hades (också symbolik för de som fattar trögt), så vi fick hänga kransarna på grinden och skriva ett litet kort till kyrkovärden.
När vi äntligen kom hem var allting så hemma. Tryggt, ljust, döda toalettrullar överallt. Toalettrullslik! Exakt varför Max hatar toarullar har vi inte luskat ut, men det är också ett helvete (också symboliskt) att försöka torka sig i arslet med strimlat papper. Det ger en perforerad känsla liksom.
På lördagen hade vi en plåtning med Solnas skönaste fotograf - Nils Nordin. Bilder kommer upp lite senare. Här blev jag överförtjust i ett dragspel och bestämde mig på stört att köpa ett eget.
Mårtengås middagen tillsammans med familjen Nypon gick alldeles utmärkt och det var så roligt att träffa dem alla igen. Båda barnen var där och barnbarn. Det var härligt.
Men samtidigt kändes det lite konstigt att prata om det förflutna. Det blev så uppenbart hur mycket jag faktiskt missade när jag var liten. Jag skämdes aldrig för mina hörapparater, men jag skämdes för att fråga om (så jag skämdes för hörselskadan på ett sätt). Redan vid skolstarten hade jag en så grav hörselskada att jag egentligen - om jag skulle uppfattat allting till 100% -borde frågat om tusen gånger! Men det gjorde jag inte, för det var pinsamt. Jag hade en inre gräns på tre, för hur många gånger jag "fick" fråga om. Om jag inte gjorde det efter tre omfrågningar så låtsades jag att jag hade hört. Så jag fejkskrattade, fejknickade, fejklog och fejkhärmade alla andras uttryck, bara för att passa in. Jag tänkte aldrig på den informationen som jag missade, utan ville klara av samtalen "för stunden". Just NU fick ingen tro att jag var "dum i huvudet" och då var jag beredd att offra den information som jag missade. Och när vi pratade om grannar som bott på gatan, saker som hänt, människor som passerat och allt annat - var jag liksom ett frågetecken. Plötsligt såg jag barnet i mig i ett nytt perspektiv. Klart fan jag var jobbig när jag alltid var osäker på om jag hört rätt eller om jag reagerat rätt på saker jag borde hört men inte gjorde. Klart jag blev arg. För det ligger ju en stor skam i att bli påkommen att man fejkar att man hör. Och det ligger en skam i att behöva vara en sån som tar upp plats för andra som egentligen skulle ha det mycket roligare om jag inte var där och "la mig i" och frågade vad folk pratade om, liksom stoppade upp samtalen och förstörde (som jag upplevde att jag gjorde då).
Vi sov över i huset bredvid mitt barndomshem. "Hades" skrev jag tidigare i inlägget. Men det är ju självklart bara en allegori som ska läsas i ljuset av alla de händelser som varit på sistone. Mormor och morfar som bryter kontakten med mig om jag inte erkänner att jag hade en lycklig barndom, hot, otrevligheter och annat som gjort ont. På sistone känns liknelsen inte helt långsökt. Och särskilt inte när man tänker på det jag precis berättat om, alla känslor av skuld över att inte höra, över att ta plats, över att inte räcka till - och insikten att allt det och att jag vidhåller hur ont det gjorde i mig när jag var liten, negileras och blir en konflikthärd som gör mig så förbannat illa. Så känns det snarare bara som så det var. Hela situationen känns så absurd. Jag kan inte se på något av allt det som skett som något fint. För det är det inte.
Och på söndagen så hamnade jag i princip i exakt samma situation som när jag VAR LITEN. Vi skulle nämligen äta på Sunflower i goda vänners lag och bara mysa. Jag var ju rätt trött efter att ha avläst i två dygn, men Solrosen är solrosen (min favoritrestaurang där jag känner ägarna och alltid mottas med stora leenden) och jag ville så gärna träffa allihopa, trots att jag var trött. Första dråpslaget var liksom värst. Solrosen fanns inte mer, istället fanns där ett drygt jävla "steakhouse" och det var väl då jag började bli lite pömsig. Och sen fungerade inte slingan och vi tog oss till en Indisk resturang med sabla hög musik och folk pratade och jag hörde inte ett dugg. Och efter ett tag föll jag in i gamla mönster, låtsas låtsas låtsas.
Men jag ska inte låtsas längre, för det är inte jag. Och när slingan bröt ihop för hundratjugofjärde gången så kom faster ångest som ett brev med posten och jag började stortjuta borta vid toaletten och kände mig som världens mest misslyckade människa. Jag förstör för folk, jag lurar dit folk med intryck att de ska ha roligt och så förstör jag allting. Och sen var det liksom kört. Ångestångestångest (och oavsett hur mågna gånger man säger det fort - så blir det absolut INGET roligt av det). Men sen när vi kom hem till M så lättade det litet. Han vet ju, och hans rara flickvän hon vet också. De hamnar också där då och då. Så kvällen rätade till sig lite sen.
Mjau om det. Igår åkte vi hem och resan gick bra, men när vi kom till kyrkogården där Bengt begravdes så var allt så mörkt så det kändes som om man var i Hades (också symbolik för de som fattar trögt), så vi fick hänga kransarna på grinden och skriva ett litet kort till kyrkovärden.
När vi äntligen kom hem var allting så hemma. Tryggt, ljust, döda toalettrullar överallt. Toalettrullslik! Exakt varför Max hatar toarullar har vi inte luskat ut, men det är också ett helvete (också symboliskt) att försöka torka sig i arslet med strimlat papper. Det ger en perforerad känsla liksom.
