26 oktober 2008 - Vem vågar tro på ett barn
Kategori: Likvidation
Det är år 1994. Noshörningen Nelson skapar stora rubriker, Sverige drabbas av en stor tragedi när färjan Estonia går till botten. Detta år börjar också fallet med "Södertäljeflickan" uppmärksammas. Det gäller alltså en helt ung flicka som växt upp med sina (vid första anblick) normala föräldrar och sin syster. Mamman och syskonen rymmer hemifrån efter att fadern hotat att ha ihjäl deras älskade hund. Flickans tämligen milda anklagelser mot sina föräldrar (i första hand sin far) blir allt mer detaljrika och konkreta. Till sist berättar hon det otänkbara. Det otänkbara är en far som utnyttjat sin dotter och bjudit ut henne till andra med samma vandel som honom själv. De verkliga problemen uppstår när flickan berättar mer om vad hon upplevt. Hon hävdar att hennes far utnyttjat henne som en sexuell handelsvara. Andra män och kvinnor har sexuellt förgripit sig på henne. Kontexten skall tillfälligtvis ha varit satanistisk. Flickan vallas runt av polisen till olika ställen i Stockholm och pekar otvetydligt ut flera sexklubbar där det påstådda brottet ägt rum. Hon kan även beskriva somliga av de inblandade till utseende och pekar vid poliskonfrontation ut män som varit inblandade i likartade affärer. Men polisens tro på flickan sviktar. Enligt Allmo (författaren och flickans fostermor) väljer en ledande poliskommisarie att tidigt (utan att ens träffat flickan) gå ut i tidningarna och förklara att han betvivlar flickans trovärdighet. Vidare ifrågasätter en socialassistent det tillfälliga fosterhemmet och gör allt för att flickorna ska återvända till sin familj - trots incestmisstankar. Flickans röriga uppväxt och ömhetstörstande beteende bekräftar för vissa hennes historia. Andra ifrågasätter om det är rimligt att lita på ett barn som mår dåligt psykiskt. Fallet blir ett fall där olika fanatiska grupperingar står mot varandra och i princip använder offret som slagträ. Somliga anser att fallet påvisar förfallet i svensk rättshistoria. De hävdar knivhugg i ryggen på alla de män som oskyldigt anklagats för incest av barn, under ledning av manshatande feminister. Andra hävdar i sin tur att allt flickan berättar om, måste vara påhitt - eftersom somliga element inte kan bevisas.
Jag var fjorton när "Södertälje"- fallet kablades ut i media. Stora rubriker skrek om satanister och styckade bebisar. Man hävdade att flickans anklagelser gällde en större och organiserad grupp pederaster som våldsfört sig på små barn - och även dödat dem. Tidningarna spetsade till historien så att "Södertäljeflickan" kom att jämföras med de barn som pekade ut häxor under medeltiden. Man ifrågasatte hennes förnuft, hennes motiv och man valde att utmåla henne som förövare snarare än offer. Det var hon som skulle bevisa att hennes anklagelser var sanna - inte tvärtom. Det var tämligen höga krav på ett barn som troligtvis hade blivit utsatt för sexuella övergrepp sedan hon var liten. Hennes dåvarande fosterförälder försökte skydda henne, men privata anteckningar som Allmo gjort under de dagar av sorg när flickans alla minnen bröt fram, läckte från polisen till media.
Det var en tacksam historia att utgjuta sig över. Om det flickan sa, verkligen var sant - skulle vårt system vara ofantligt bräckligt och den eventualiteten var knappast lockande. Då var det mer lockande att flickans beteende och det stöd hon fått skulle utgöra en förklaring på alla vårt samhälles jävligheter. Ett slappt system kan man skärpa till, medan ett ruinerat system skapar maktlöshet. Då var det betydligt enklare att göra flickan till syndabock och försöka förhindra att likartade situationer uppstod och att andra barn slulle ljuga blott för att få uppmärksamhet.
Det är Birgitta Allmo, flickans fostermor som berättar den här historien. Hon betonar att hon är partisk, men att hennes uppsåt är att visa hur medias skepticism påverkar ett offer. Deta gör hon genomgående trovärdigt och belysande.
Sammantaget kan man alltså säga att denna berättelse är en berättelse om "den andra våldtäkten". Det vill säga, om hur offret inför rätta blir den person som skall granskas och försvara sina upplevelser, medan den faktiska förövaren besparas att göra detsamma.
Mediacirkusen fortgår utan att någon helt reflekterar över hur flickan påverkas. De flesta är ense om att hon har upplevt större delar av det hon berättar om - men ÄNDÅ behandlar man allting som tveksamheter. Flickan tvingas vittna i sju rättegångar och så gott som dagligen konfronteras hon med folk som anser att hon ljuger eller missuppfattat situationerna. Birgitta Allmo har på ett mycket realistiskt sätt åskådliggjort hur en människa splittras när hon inte får sina känslor bekräftade utan ständigt blir ifrågasatt. Hon illustrerar det hon berättar om med tydliga exempel på hur lätt omständigheter förändras genom den skriftliga byråkratiprocessen. Följaktligen går att läsa om hur Ninos (flickans far) säger till barn och fru att han ska "slakta hunden", vilket blir omformulerat i socialpappren till att han ska "döda hunden" för att slutligen - dyka upp i rättegångspappren i den tämligen mindre affekterade omskrivningen "att han skulle låta avliva hunden". Man kan se hur skruvat ett uttalande kan bli beroende på de motiv som skriftställaren har.
Allmos viktigaste frågeställning (som genomsyrar hela boken) är "vad (som) gör det osannolika sannolikt och vad (som)gör det sannolika osannolikt". Det är en frågeställning som jag finner ytterst intressant. Mina tankar söker sig naturligt till den minnesforskning som jag ramlat in på, helt nyligen. Enligt denna är minnet komplext konstruerat. Ett minne är en subjektiv tolkning av det som skett och fördjupning av ett minne är en slags rekonstruering av det skedda. Samtidigt ska man inte underskatta det narrativa minnet, men det måste också kompletteras och backas upp med mer konkreta dokument. Exempelvis som i detta fallet - läkarintyg på flickans dåliga hälsa, undermåliga hygien och psykiska välmående under många år. Andra faktiska element kan vara vittneskonfronteringar och andras vittensmål.
Sammanfattningsvis lär denna boken läsaren om hur viktigt det är att ta en anklagelse om övergrepp på allvar. Visserligen kan den vuxne förlora förtroende från omgivningen när han/hon blir anklagad för dylikt, men när ett barn inte tas på allvar och inte blir lyssnad till kan det bli skadat i grunden, det är en andra våldtäkt och kan rasera en människa. Man kan också ifrågasätta hur mycket media egentligen ska spekulera för att sälja lösnummer. Media måste också ta ansvar för det som skrivs och hur det kan påverka omgivning och offer. Det måste här finnas ett konsekvenstänkande och jag tycker att Allmo belyser denna fråga på ett bra och sakligt sätt.
Denna bok är en litterär tegelsten. Den är massiv och gör känslomässigt ont att läsa. Jag tror att orsaken till varför man på olika sätt försökt förminska det "Södertäljeflickan" vittnade om, är oförmågan att hantera det hon sagt. Flickan blottlägger en mörk sida av samhället som visar på socialens oförmåga, BUP:s inkompetens och medias obefintliga etik. Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som sysslar med omsorgsfrågor och pedagogik. Det primära är inte att du måste tro på ALLT som sägs - men om något av det som sagts är sant - då är en vägran att lyssna bara arrogant och i förlängningen destruktivt.
"Vem vågar tro på ett barn" får en stark fyra i betyg.
