Svårare än det varit på flera år. Emil hos mig, eller Freddi. Skär. Försöker överleva. Det är så fånigt egentligen. Jag öppnar ett brev i förrgår. Jag läser det. Inget händer. Jag läser det igen. Jag tänker, jävlar det här kommer göra ont. Men det gör det inte. Inte än. Och sen börjar ångesten. Nyktert ser jag på medan mitt skal kracklerar. Det här var ju inte bra. Fan ska det bli så här nu. Jag ser det och kan inte ändra förloppet. In på banan igen och spela skiten ur sig. Beveka, förklara, motivera, berättiga! Liten smul sitter och rabblar "finns inte finns inte finns inte finns inte" - finns visst! Kämpa lite. Dom som inte fått hela förloppet klart för sig. Berätta - förklara - så blir allt bra. Men i själva förklarandet ligger udden av hela ifrågasättandet. Varför ska jag återigen behöva rättfärdiga. Varför är det jag som inte finns?

Jag lever i världen uppochner, bortochhem, framochtillbaka, daskpårumpan-planeten. Och som vanligt börjar jag spä ut sorgen med ilska. Och sen skuld för att jag känner ilska. Sen ilska för att jag känner skuld. Och mitt i allt bara blinka till och fråga -

var det här verkligen nödvändigt?