Förr i tiden ansågs självmord vara den mest oförlåtliga synden. Att ta livet av sig var ett öppet gap av hån mot skaparen. En självmördare var fördömd och fick inte begravas på helig mark. Jag vet inte hur det är idag, hur kyrkan ser på självmordet. För mig är självmordet slutet på smärta ingen riktigt kan föreställa sig. Ingen människa kan hamna med ett rakblad i handen utan att ha lidit. Det finns inget värre straff än att inte vilja leva. Ingen människa står Gud så nära, som den som beslutat att ta sitt liv. För i det ögonblicket existerar inget förflutet, bara ett nu, mellan människa och skapare. Somliga människor slår sig blodiga mot livet och hatar sin nästa, men mest av allt sig själva. Dom skär sig, svälter, knullar, gråter och äter för att straffa sig själva. Och Gud låter dom hållas.

Jag vill tro att dom som inte kan, eller inte vågar, är de som Gud av någon anledning, vill ha kvar på jorden. De har en uppgift och dom har inte uppfyllt den än, livet är fortfarande till för dom. Men de som väljer att dö, tror jag Gud ger tillåtelse. För Gud är alltid i människan och ibland gör det för ont i en förälder att bara se på.
Det är då han säger.
Du får.

bild: Jan Saudek