Allting började när en kollega på Erikshjälpen erbjöd sig att återöversätta mina adoptionspapper. De var bara delvis översatta och jag ville ha all information. Min kollega som är spanska reagerade starkt på att översättningen jag hade inte var korrekt. Det fanns partier med ord som översatts så slarvigt att det gränsade till omtolkning. Vad som kom fram genom en grundligare översättning av pappren, var en gripande historia. Min mamma var nitton när hon fick mig och det tog ett par månader innan hon bestämde sig för att hon inte kunde behålla mig. Jag var ett älskat barn.

Vi kom inte så mycket längre. Dels för att jag inte vågade, men också för att livet kom emellan. Men Freddi fortsatte utan min vetskap att söka. Igår kom han in med ett outgrundligt uttryck  i ansiktet och laptopen i handen. Han hade fått svar från ordförande i CRAN, det vill säga det barnhem som jag kommer ifrån. Svaret innehöll massor av ny information om mamma som jag inte kände till.

Mamma och pappa studerade när mamma blev med barn. Pappa var ett år yngre. Hon berättade aldrig om graviditeten för honom. Pappren innehöll information om mammas hemort (där hon och hennes mamma och bröder bodde) och hennes födelsedatum och namn. Det var mer än jag någonsin hoppats på! Det fanns till och med information om hur mamma såg ut. Vetefärgad hud, bruna ögon och brunt hår. Inget i pappren indikerar att jag inte får söka upp henne.

Hur jag tar mig vidare nu, det vet jag inte. Men känslan är sällsam.
Någonstans finns det någon som väntar på mig.
bild: Jan Saudek