Jag drömmer att pandemin blir verklig. Hosta är det första tecknet, sen dör den sjuke inom några timmar. Jag drömmer att jag tänker hur jävla typiskt det är att ha en mardröm om det här, precis när verkligheten...och då avbryter Freddi mig och säger att Detta är verkligheten. Han visar mig detaljer. Trädens bark kan inte kännas så verkliga i en dröm? Jorden kan inte lukta så här, om jag drömmer så jag blir rädd. Jätterädd. Bara jag och Freddi klarar oss. Det är allt jag tänker på. Vi barrikaderar oss i en lägenhet full med böcker. Lägenheten liknar Backebo och Nordanö. Jag har alla mina tre katter med mig men de sköter sig inte utan försöker hela tiden ta sig ut. De sjuka använder sig av dem för att ta sig in hos oss. Vi kan inte lita på någon. Ändå släpper vi in fler och fler. Folk vi känner och som vi tycker om. Folk med barn. Min morfar, min gamla bästa vän. Någon hittar ett system för att ta reda på om vi är smittade. Ett litet ägg som tickar när någon som är smittad kommer nära. Men det fungerar bara om vi har batterier. Vi måste veta så vi måste ta oss därifrån. Vi gör det i två grupper. Utanför är allt kaotiskt. Jag säger till Freddi, fast kanske han är Paul nu? att vi måste ta oss in i en liten by. De små affärerna har kanske inte blivit sönderslagna. Kanske finns där, batterier? Vi hittar en liten flicka. Hon tror vi är dom. Hon har en nalle och nallen har batterier. Vi tar med oss henne tillbaka. Men när vi kommer tillbaka inser vi att vårt hem är upptaget. Vi känner dem som har tagit sig in och lyckas också nästla oss in. Det är vårt ställe och nu kan vi se vilka som är smittade. Freddi är det. Morfar också. Det är översvämning och utanför simmar enormt stora hajar. Dom andra kräver att vi ska kasta morfar däri. Vi slår oss samman med en grupp som vägrar men som också är smittade. Sen går allting åt helvete. Hela världen och jag också. Jag försöker bevara den jag är och hur jag vill agera, men det enda jag är är RÄDD. Jag vill inte vara ensam. Jag struntar i om jag blir smittad också. Det är då som allting vänder för några har överlevt och jag är en av dem. Men vi är så få - och det är inte rätt personer som överlevt. Jag vill inte leva i en värld som är deras. Vi diskuterar hur vi ska fördela mina sömntabletter. Utan dem förlorar man sin immunitet. Jag hade, innan allt började bestämt mig för att sluta, så det finns knappt några. Jag drömmer att jag är rädd för att drömma mardrömmar om jag inte äter samma mängd som alltid. Jag drömmer att jag tänker det. Och det är ungefär då jag vaknar. Freddi är inte hemma. Jag vill dö. Fast jag vill inte dö. Jag vill bara slippa det här. Världens undergång under en natt. Och sen nästa igen och nästa en gång till. Varje natt uppleva det värsta jag vet. Inte kunna stoppa det.

Idag ska vi träffa präst. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag vill bara gråta. Tänker be Freddi ställa in det. Vi skulle åka till björnungarna i Höör. Det vill jag. Jag vill återuppbygga mig. För egentligen vill jag bara gråta bort mig själv tills allt det onda försvinner. Men jag vet vad som händer om jag gör det. Det onda försvinner inte alls och kvar blir en svullen, rödgråten varelse som inte orkar något alls. Sen kommer skulden för att jag inte orkar och för att jag överhuvudtaget lät mig själv tappa taget om mig själv. Så jag ska inte gråta. Men jag vet inte vad jag ska göra.