Klas-Göran, du har väl inte skaffat dig ett riktigt liv?


Näee...kors. Men hela den här veckan har varit uppbokad med kärlek och underbara människor. Och man kan ju inte skriva något utan att illustrera med bilder. Det var iallafall så jag tänkte. Nu ligger alla bilder på Freddis dator och jag har datorförbud tills jag läst ut min missionsteologi-bok. Det är ett grymt självdisciplinerande beslut. Men jag tror det blir bäst så. När boken är utläst kommer en låååååång berättelse med allt fint vi varit med om. Men jag tänker ändå passa på att tacka alla som vi fått träffa och bo hos.

Anders Celin vars kritik rörande mitt fotografi har fått bilderna att lyfta. Ebba-Kristina och hunden Molle som bjöd på pommac och picnic-mat och firade min födelsedag för första gången (jag fick presenter!!!!). Och Dennis som kom dit i sin rullstol som är lite coolare än min! Sen Ingrid och Mats och Okki. Vackra hus, vackra människor och rökt lax som fick det att vattnas i munnen. Gösta! Underbara farfar Gösta, och Laila på köpet. Sen till Torup och plåta tvillingar. Makalöst söta, nästan så man fastnade lite där. Men till sist åkte vi ändå hem till Jenni och hennes tvillingar. Träffa Mia och Anders och prata böcker. Prata böcker så man nästan glömde att det finns en hemsk svart bok som hetert "missionsteologi" som måste läsas ut. Whatever. Sen Martin, elaka måns med familj. Familjen utökades med en kattunge och vi bara råkade ta med oss Missans syrra Lyra. Vi är med kattunge! Det var så himla fint hos Månssons, vi kände oss så välkomna och nästan som om vi var hemma. Jag blev mäkta förtjust i Emilie och hann plåta henne och hennes tre polare. Elaka Måns blev också plåtad - med läppstift som bara går bort i aceton. Men sen kom ju kraschen. Själva det faktum varför resan överhuvudtaget blev av. Och det var ju min vän M. Vi hade först planerat att åka dit och bo över i två nätter. Sen blev det mindre och mindre. Till sist, dagen innan vi skulle åka så gick det inte alls. 
 
Jag blev jätteledsen för det var ju lite för M som vi åkte. Vi pratade om det i somras och vi planerade i en månad. Med rullstol och allt. Sen blev det inget. Bara så där. Men torka tårarna på en katt som har fnatt i en hatt - så torkar dom ganska snabbt (fast jag är fortfarande lessen). Så sista dagen när vi skulle varit uppe i landet så åkte vi faktiskt hem. Lyra låg som en kanelbulle virad kring mattes hals och vi åt tacos på ett märkligt tacoställe och kom hem lagom i tid att dejta kuddarna och dö en salig död.

Och nu har jag ju berättat allting iallafall. Mitt samvete skriker. MMMMMMMMMMMMMMIIIIISIONSTEOLOGI......jädrar....
så jag måste sluta. Skriver mer sen och lägger upp alla vackra bilder!

Ajöken