Det är så lätt att glömma allt man är välsignad med, som att kunna röra sig, att gå på toa själv och göra sin egen mat. Allt det där som får en att känna sig som en egen människa, och inte behöva lita på andras medgörlighet och hjälp. För så fort man måste göra det blir det en ojämn balans. Man "kräver" och hamnar automatiskt i tacksamhets skuld till den som hjälper, till och med om det är dennes jobb att hjälpa. De allra flesta som jobbar med vård är medvetna om att de har större makt än sin patient/brukare och inser hur lätt det är att kränka, även om motivet inte alls var så från början. De kan se sitt arbete ur större perspektiv och förstå att makt lätt förväxlas till maktmissbruk.

Igår grät jag konstant i fyra timmar. Jag kände mig oerhört utsatt. Först för att jag inte fick hjälp med att gå på toaletten, då de hade skrivit i journalen att jag kunde gå själv - vilket var fel. Jag fick försöka övertyga personalen om att jag behövde bäcken och av någon anledning fick denna övertalning mig att bryta samman. Under natten hade caremas sjukteam varit hemma hos oss. De kom efter tretton timmars väntan. Och de avgjorde att jag skulle läggas in dagen därpå. Jag var väldigt arg för att det hade lovat upprepade gånger att komma, och inte gjort det - och inte heller skickat meddelande om att de var förhindrade. Den ena personen i teamet förstod min frusteration, medan den andre blev irriterad över att jag störde och tjatade om de fel de begått, när de "trots allt var där nu. För att förhindra att problem skulle uppstå dagen därpå när jag skulle läggas in, måste jag tillstå att jag var besvärlig. Jag ville veta minsta detalj och dubbelkollade fyra fem gånger om det var helt säkert att tolk skulle finnas närvarande.

Den lätt oförstående killen tycktes ta min tveksamhet som en personlig kränkning och sa att patienter aldrig behöver vänta på tolk. Jag hävdade å min sida att jag har egna erfarenheter av brister när det gäller tolk och därför ville vara på säkra sidan. En disput uppstod mellan honom och mig när han hävdade att han hade 25 års erfarenhet av branchen och därmed  visste mer än mig, och att mina erfarenheter isåfall måste tillhöra en procent av hundra, för det är aldrig några problem med tolk på sjukhuset.

Och på morgonen hade naturligtvis sjukhuset inte ordnat tolk. Trots att hon skulle vara där klockan åtta när jag skulle komma in var det först runt elva tiden som  hon dök upp, för att sjukhuset ringt för sent.

Och jag har glömt hur utsatt jag blir när jag inte får ha CI. Jag har glömt hur dryga folk är när de märker att jag kan prata. Så länge jag pratar, så har de rätt att kräva att jag avläser. Jag får däremot inte be dem om att skriva. Det är tidsödslande och visar på oförståelse för deras tidskrävande jobb. Sist jag var med om detta var jag i sämre psykisk kondition. Denna gång var problemen fysiska. Men efter gräl med både skötare och läkare som hävdade att jag var otrevlig för att jag bad dem skriva istället för att jag skulle avläsa med hjärnskakning (jag såg dubbelt), orkade jag inte.

Det finns mycket att skriva. Jag skrev upp alla samtal jag hade igår och har ett block fullt med galna diskussioner. Kommer kanske lägga upp dem så ni får se hur makabert jag faktiskt behandlades. Men just nu ville jag egentligen bara berätta lite mer, personligt om vad som hänt.

Det har varit en jävlig vecka. Att fylla trettio år var ingen rolig upplevelse. Men å andra sidan har jag inte ens känt att jag fyllt år. Jag fick en oerhört fin present av Freddi. Biljetter till en Eddie Izzard  show och det är lycka. Men i stort har denna födelsedag mest handlat om att få ta sig till toaletten. Att orka existera och stå upp för min sak när jag blir utskälld av läkare som kallar mig bortskämd och säger att  jag inte ens borde vara på sjukhuset - samma läkare som några timmar innan har ordinerat mig att jag måste sitta upp i fyrtiofemgraders vinkel och inte röra huvudet fram eller tillbaka, för att inte förvärra hjärnskakningen.

Jag tänker fanimej låtsas att jag fyller år om några veckor istället. För allt det här får mig bara att vilja gråta.
p.s ej min bild..