Ingen kan förstå. Har man inte upplevt det själv så kan man inte veta. Ångesten alltså. Depressionen. Försök berätta för någon som tror att ångest är samma känsla som man får när den man älskar gör slut, eller en tentamen misslyckas. De har aldrig känt något annat, så de kan inte tänka sig att någon annan har. Nästan som om du, med ditt mörker, gör anspråk på att vara förmer än vad de är. Känna saker som de inte kan känna. Skitsamma om det är något du inte önskar din värsta fiende. Det är en förolämpning att säga till någon att, du förstår inte. Ångesten är inte sorg, lessenhet och botas inte av att jag rycker upp mig själv eller skänker en tanke på svältande barn i Somalia. Fysiskt har jag det bättre än de flesta. Ekonomiskt och kanske socialt. Men det spelar ingen roll. Allt som spelar roll är smärtan. Den som inte syns. Du hade förstått mig om jag hade haft en tumör. Du hade inte ifrågasatt. Man får vara ledsen om man har orsak. Men sen ska det liksom gå över. Det är så det är för dig - så varför skulle det inte vara så för mig. Det är medömkan jag vill ha. Tröst och fördelar jämtemot dem som kämpar utifrån exakt samma förutsättningar som jag själv. Om jag hade varit mindre fixerad vid mig själv - så hade jag förstått det.

Men du som aldrig haft ångest, du vet inte. Det är faktiskt så. Jag vågar säga det eftersom jag vet hur det är att må bra. Jag kan jämföra. Jag vet skillnaden mellan sorg och ångest. Precis när den rätta gör slut så känns det ungefär samma. Sorgen och ångesten. Skillnaden är att tiden faktiskt läker sår, även om det går långsamt. Men tiden läker inte ångest. Det vore mycket enklare om ångesten hade en praktisk orsak. Mamma har dött, du har fått sparken, din kille har lämnat dig och du har fått en dödlig sjukdom. Allt samtidigt, helst - så finns äntligen en orsak att få vara ledsen. Men riktig ångest har sällan någon faktisk orsak. Den utlöses av orsaker, men stannar för att den tycker om att plågas. Eller för att jag, du, alla vi som har den - gillar att framstå som offer. Ironi. Den stannar för att den stannar. Det spelar ingen roll vad vi tycker om det. Och när vi borde ha kommit över, tagit oss i kragen och insett hur mycket vi borde vara tacksamma för - så borde den ha försvunnit. Om den stannar är det helt och hållet vårt ansvar. Vi vill att den stannar. Eller så har vi inte stake nog att omfamna livet.

Det spelar egentligen ingen roll. Och alltid tänker man att man är ensam. Det är det värsta med depressionen. Det hjälper liksom inte att vara många. Att det finns stödföreningar för andra som också vill ta livet av sig. Du kan dela med dig av ångesten (vilket gör den ännu svårare att stå ut med), men du kan aldrig dela med dig av tröst nog för att jaga bort helvetesskapet. Du är ensam. Och när du är ensam finns det ingen du egentligen borde behöva ta ansvar för än dig själv.

Det går inte att skriva om det här. Det gör för ont och orden suger bort all distans mellan smärta och mig. Det värsta är att veta att de som läser måste vara med om samma sak, för att förstå. Jag vill inte att du ska vara en sån som mig. Egentligen vill jag inte att du ska ha erfarenhet nog att förstå. Om du har det är du som mig och då är du inte möjlig att rädda. Så ibland. En av oss sätter sig ner. Hon skriver och skriver och skriver. Det blir en bok som går att ta i, att läsa och känna igen sig i. Som gör ont. Så jävla ont att man vill sluta läsa. Men det går inte för det är mina ord. Det kunde lika gärna varit jag som sa, skrev och levde dem. Hur kan hon veta?

Så det fanns fler än jag? Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är ett smärtsamt inlägg i självmordsdebatten. När jag söker efter information om boken hittar jag mängder med artiklar som ifrågasätter Heberleins rätt att gränsa en så tabubelagd fråga. Jag hittar inlägg som ifrågasätter om boken är en PR-bluff. Alla dom som sa till mig att jag gjorde det för att få uppmärksamhet. Eller alla dom som sa att jag gjorde det för att straffa. Alla dom som inte såg mig. De ser boken och de ser sin rätt att få attackera och vägra förstå. Läsa alla dessa ord som skriker. De vill inte se, de vill inte förstå. För om de förstår måste de erkänna sina egna brister, sin oförmåga att se att andra människor kan känna annat än dom själva kan - vilket de egentligen borde vara tacksamma över.

Förra terminen läste jag Ann Heberleins bok "Den sexuella människan" som ingick i min kurslitteratur för teologisk etik. Den var så bra att jag kontaktade henne efteråt för att berätta att läsningen hade varit så njutbar (särskilt med tanke på vilka böcker vi brukar få läsa i kurser. Hon svarade och tackade. Det var Ingrid som gav denna bok till Freddi och sa att jag skulle tycka om den. Tycka om? Det kändes som om jag hade skrivit boken själv! Allt allt allt som Heberlein skriver om har jag tänkt, läst och försökt få andra att förstå. Som jag förstod av boken mår författarinnan fortfarande mycket dåligt. Hon försvann spårlöst i januari detta år men hörde av sig till sin förläggare några dygn efteråt. Detta har föranlett skribenter att ifrågasätta hennes agerande som någon slags reklam för boken. De som tänker sådana tankar kan inte förstått betydelsen av ett jävla ord i boken. Det får mig att må fysiskt och psykiskt illa. En riktig recension av boken kommer komma när jag har hämtat mig lite och när jag har läst om delar av den igen. Eftersom boken ingår i min läskurs måste jag också sansa mig så att jag kan skriva något mer vetenskapligt än ett sånt här inlägg. Men jag ville ändå säga - eftersom jag inte kan vara tyst. Ann Heberlein har skrivit en av de bästa böcker jag läst om ångest, depression, manodepression, borderline och om det helvete det innebär att människor slutar lyssna när det är för smärtsamma saker som man pratar om. Boken får en självskriven femma. Makalöst Heberlein!!!