Smuleliten

Livet runt 30 grader är overkligt. Vi öppnar fönstrena på vid gavel. Korsdraget brukar göra att dörrarna smäller igen och blomkrukor ramlar ner. Nu händer...........INGENTING.........igår åskade det och blixten slog ner nära oss så att hela huset skakade. Regnet öste ner och på morgonen var det en stor sjö utanför vårt fönster. Men luften är fortfarande omöjlig att andas. Livet står still. Ångesten tog semester när Mana var här. Iallafall länge nog för att jag skulle hinna dra på andan. Men den är tillbaka. Den får mig att känna mig fullständigt löjlig. Innerst inne är jag ju inte så här?! Innerst inne kan jag se hur Freddi får hjälpa mig med fåniga saker - saker jag kan göra om jag bara vill. Men ändå går det inte. Jag bara glor framför mig och sitter fast i mig själv. Och om jag får välja mellan två saker så vill jag skrika för att det sliter mig itu. Men valen kan handla om något så fånigt som att äta eller sova. Men jag får kallsvett och kan inte andas.

Ångest brukar vara så. Jag vet om det. Men jag orkar inte hantera den alls nu. Allt blir belastning. Att skriva ut ett modellkontrakt. Att sova (om jag sover bort min och Freddis tid och vaknar när han måste till jobbet så kommer jag vara ensam med min ångest). Att äta - för jag fixar inte att göra maten själv och då måste Freddi göra det och han måste gå ut till köket och då måste jag vara själv. Jag vet att jag är knäpp. Jag vet det. Eller iallafall att livet inte borde vara så här. Men det hjälps ju inte att veta hur saker borde när saker är. Så de fortsätter vara.

När jag kan gör jag så mycket saker jag bara hinner. Jag simmar, jag pluggar och städar. Men sen kommer skiten igen och jag blir sittande och skriker inombords. Jävla ångest och jävla sommarlov! Vad nu sommarlovet har med den saken, då jag har ångest  höst och vår också. Ingen större betydelse. Och böcker jag jag läser som samlas på hög utan recensioner. Som om det hade en betydelse. Ingen har ju bett mig att recensera. Det är mina egna krav jag inte klarar av. Men att inte göra något är ett slags accepterande av helvetesgapet inom mig. Jag vill inte acceptera det. Jag vill spjärna emot.

I helgen jobbar Freddi. Jag skulle på födelsedagskalas men som det är nu är en sådan fest omöjlig. Jag kan inte utan Freddi. Det gör mig helt förtvivlad.