Jag tycker att jag borde lärt mig. Är jag nere psykiskt, kommer jag förr eller senare blir det fysiskt också. Tvärtom kanske? Den senaste veckan har varit hemsk. Jag och Freddi har bråkat konstant. Jag vågar påstå att det är hans fel. Sunt inte sant! Andningsproblemen började för ett par dagar sen. Medicinerna gjorde mig ännu nipprigare. Så idag så var vi hos doktorn. Halsen illröd - men ingen influensa, eller strepto-ni-vet-vad. Dock är jag nu så jävla förkyld att jag behöver minst EN toarulle för att snyta mig. One size fits not my nose. Mitt i det här lilla helvetet finns dock ljuspunkter. Det är ta mig fan helt omöjligt att ha ångest när man har ebola-förkylning. Det är lättare att ta emot hjälp av den man älskar, men är rätt förbannad på, för tillfället. Ebba hånglar inte mot mitt ben när jag nyser på henne hela tiden - och faktiskt faktiskt mår jag så taskigt att jag tänker påbörja min Pratchett (som jag mot eget vetande har sparat till en regning dag - jag får skylla mig själv). Hoppas det här blir en snabb förkylning, för jag saknar simningen trots att jag bara gjort uppehåll en dag. Läskigt.