Smuleliten

30 november 2010 - recension av Albert Speers memoarer

Kategori: Likvidation

Albert Speer var Hitlers egen arkitekt. Han utformade efter Hitlers önskemål modellerna till Germania, som det var tänkt skulle vara huvudstad i  StorTyskland. Staden i kolossalformat fick dock aldrig se ljuset även om det finns somliga ruiner kvar av staden (29 november gick det ett program om Germania på SVT - för den intresserade).

 Förhållandet mellan Hitler och Speer var unikt. Tjugo års ålderskillnad men uppenbarligen kunde Hitler i Speer se sig själv. För hur fjärran det än kunde tyckas såg Hitler alltid på sig själv som konstnär i första hand. Som ung drömde han om att bli arkitekt och sökte utbildning men blev inte antagen. Genom Speer kunde han dock förverkliga de drömmar han haft sen ungdomen. Speer sa under Nurnbergrättegången, att om "Hitler hade haft vänner - hade jag varit en av dem" så relationen dem emellan var betydelsefull. Detta gällde så länge Speer inte hade något politiskt inflytande. Som rustningsminister tvingades han ta beslut som inte alltid sågs med blida ögon av Hitler och delta i maktkampen mellan de andra ledande nazisterna. Med tiden blev förhållandet frostigare (även om Speer aldrig kunde göra sig helt fri från Hitlers inflytande och till och med reste in i det krigshärjade Berlin, under krigets sista dagar, bara för att träffa sin ledare).

Vid rättegången anklagades Speer tillsammans med andra ledande nazister för brott mot mänskligheten och mot världsfreden. Speciellt det sista var Speer huvudsakligen skyldig till, eftersom han, som rustningsminister förlängde kriget med flera månader. Ser man på det i perspektiv innebar denna tid också ett ofantligt offer av soldater, likväl som civila. För trots att det för alla var uppenbart att kriget var förlorat redan år 1944, fortsatte deporteringen av judar och detta sista år inleddes deportationen av de ungerska judarna. Albert Speer var inte direkt delaktig i förintelsen - men hans utnyttjande av tvångsarbetare som rustningsminister gjorde honom indirekt skyldig. Och mer skyldig än många andra nazister, då han hade en ledande post.

Vid rättegången intog de anklagade i stort sett samma inställning. Rättegången var en skenrättegång som de allierade iscensatt för att kasta förlorarna i kriget i rännstenen och förnedra dem. De flesta anklagade förklarade sig icke skyldiga. Albert Speer blir i denna makabra samling ett undantag. För Albert Speer tog på sig den kollektiva skulden för förintelsen så som varande rustningsminister och en i ledningen för Tyskland. Tack vare Albert Speers eftergivna attityd kom han undan med 20 års fängelse - istället för att bli avrättad.

Så fort Speer hamnat i fångenskap började han skriva sina memoarer. Senare under sin fängelsetid skulle han ge ut två till böcker, "Tredje riket inifrån" samt "Dagbok från Spandau", varav den sista är en mycket speciell bok som behandlar fångenskap på ett uppriktigt genuint sätt. Speers memoarer behandlar dock hans uppfattning av tredje riket och den destruktiva process som Hitler började när han startade kriget 1939, och som Speer därigenom var del av.
Det är inte möjligt att prata om Speers memoarer på något sätt som kan vara objektivt, och det har boken gemensamt med så gott som alla självbiografier. Dock är memoarerna som ett tidsdokument ovärderliga. För Speer beskriver en intim samvaro med Hitler och vittnar om Hitlers (i hög grad) destruktiva personlighet.
Eftersom Speer var den enda ledande nazisten som tog avstånd till sina handlingar under tredje riket blev han en bild av omvände nazisten. Och för detta fick han stor uppskattning. Den uppskattningen, liksom den Speers egna uppfattning av sig själv som uppriktig och självuppoffrande lyser mellan raderna i memoarerna. Visst beklagar Speer tredje riket och dess utgång och han beklagar vidare förintelsen. Men allt detta gör han symboliskt, utan att egentligen blanda in sin egen person. Detta ger intryck av ett messiaskomplex.  Speer tar på sig det tyska rikets synder - som statsman och politiker. Men man tvivlar på om han såg sig personligt ansvarig, vilket jag anser måste gå hand i hand med ansvarig för de praktiska konsekvenser ens ämbete ger. Om man bara tar ansvar på ett metafysiskt plan ålägger man sig själv inte praktisk skuld. Men det är i den praktiska skulden skillnaden kunde gjorts. Inför sig själv är varje människa personligt ansvarig och enligt den devisen blir man inte fri från skuld för att man gjort det man gjort, under order eller i ett ämbete.

Därför känns memoarerna falska och självgoda och besvarar egentligen inte alls hur en väl utbildad man, som inte hade några antisemitiska värderingar - kunde bli Hitlers vänstra hand. Skälen till det får man komma fram till själv. Och svaret är med stor trolighet Albert Speers girighet och prestigesökande. Framgången var viktigare än principerna. Det var inte den nazistiska ideologin som fångade Speer, utan en kombination av framgången som riksarkitekt, det smickrande i att vara en av Hitlers närmaste medarbetare och förmågan att blunda för obehagliga aspekter hos sin ledare.

I boken tar Speer på sig mycket skuld. Samtidigt uppehåller han sig framför allt vid sina gärningar som arkitekt - men ytterst lite kring vad han praktiskt gjorde som rustningsminister, det vill säga, systematiskt utnyttjade tvångsarbete som var nära förbundet med koncentrationslägren och därigenom också förintelsen. Speer uttrycker sig distanserat och många gånger blir jag konfunderad över vad han menar när han säger att han blev "rörd" av Hitlers ord. Jag börjar fundera över på vilket sätt Speer blir rörd och varför. Jag vill sätta in svaret i ett större system, för att förstå honom, men han uppehåller sig aldrig särskilt länge vid känslomässiga partier, utan skenar gärna iväg med beskrivningar om vad han åstadkommit och positiva saker som sagts om honom.
Gitta Sereny intervjuade Albert Speer och skrev därmed en av de främsta verken kring tredje riket. "Albert Speer och sanningen" som belyser den Speer som memoarernas Speer, helst tiger kring. Den fega, giriga och självmedvetna Albert Speer som på allvar inte tog på sig någon personlig skuld alls.
Så varför ska man läsa Albert Speers memoarer? Är det inte bättre att läsa Gitta Serenys bok som belyser Speers delaktighet från olika vinklar? Jag skulle vilja säga att man bör läsa båda två. Alla de saker som Speer inte tar upp i sina memoarer är indirekt relevanta för att förstå hans roll. Vad han inte berättar, berättar ganska mycket. Rent litterärt är sällan memoarer särskilt intressanta, men jag tycker att Speer skriver bra. Och omdömet blev en stark trea.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: