18 januari 2009 - Mom Shum Group
Kategori: Poetik
Strax innan jul fick jag ett mejl från en bekant som tipsade om Kiva - en organisation som förmedlar mikrolån till företagare i 3e världen. Mikrolån innebär små lån utan ränta. Det är inget bistånd i vanlig bemärkelse, då pengar inte skänks utan lånas ut, men de som lånar ut har inget vinstintresse.Som medlem i Kiva kan man låna ut från 25 dollar och uppåt till tiotusentals företagare och jordbrukare i 3e världen. Jag valde att låna ut 25 dollar till Mom Shum Group i Cambodja.
Mom Shum Group består av 24 personer som tillsammans bett om ett mikrolån på 2 775 dollar. Jag hade kunnat välja att låna mina pengar till enskilda företagare också, men tycker att grupplån känns stabilare - då de har ett gemensamt ansvar att återbetala. Skulle det gå dåligt för en av jordbrukarna får de andra gå in och täcka upp så att lånet betalas.
Totalt 72 olika privatpersoner, företag och organisationer har tillsammans lagt pengar att låna ut de 2 775 dollar som Mom Shum Group behövde låna.
Pengarna ska gå till att effektivisera deras jordbruk, i första hand i form av inköp av konstgödsel.
Jag tycker att idén med mikrolån är lysande, för när lånet är återbetalt kan jag låna ut pengarna igen och hjälpa någon annan. Samma 25 dollar kan fortsätta hjälpa människor över hela världen och jag har full koll på vem som använder dem och hur. Till skillnad från de där 100 i månaden som jag under några år satte in åt röda korset varje månad.
Detta känns rätt på så många sätt.
Fråga: Varför?
Fråga: Varför är det bättre att låna ut pengar än att bara ge dom?
Motfråga: Vad händer när pengar skänks?
Svar: Bistånd, och att rika skänker pengar till fattiga, är en så etablerat god handling i vårt samhälle att jag inte reflekterade över detta fenomen före jag började läsa böcker av Majgull Axelsson - exempelvis: "Långt borta från Nifelheim".
Det som sedan ignoreras är att den rike - som kan låna ut - oftast skapat sig denna förmögenhet på bekostnad av den som nu får pengarna. Hur många billiga saker och maskiner har jag inte köpt genom åren som satts ihop av billig arbetskraft i Kina, Taiwan osv. Om jag skulle betala tillbaks varje krona jag sparat på att de jobbat för så liten ersättning... Det skulle bli bra mycket mer pengar än de 100-lappar jag skänkt till röda korset.
Fråga: Varför är då ett lån bättre än bistånd. Om det handlar om att betala tillbaks allt det som "stulits"?
Svar: För att det skulle bli en så oerhört komplex och omöjlig operation att räkna ut hur mycket och till vem och exakt varför olika pengar skulle betalas tillbaks. Enda lösningen är en total, kommunistisk, världsomtäckande revolution - och vi vet ju hur en sådan skulle gå (se Sovjetunionen 1922-1991).
Men det är inte den historiska stölden av pengar som vi i första hand ska betala tillbaks. Det är den historiska stölden av stolthet och människovärde vi främst är skyldiga. Vi stjäl den av dom när vi säger att vi är så mycket mer värda än dom att de ska jobba för löjligt lite pengar så vi kan understryka vårt enorma värde med att förse oss själva med lyxartiklar som vi betalar låga priser för (låga för oss - för dem är de ouppnåeligt dyra). Denna enorma obalas understryks sedan ännu mer av att vi skänker pengar till dom. För det heter inte att vi "betalar tillbaks". Nej, nej. Det är endast av vår enorma empati och godhet vi skänker pengar till dom. Och för att återgälda denna godhet begär vi bara deras okritiska tacksamhet. Att de slickar på våra egon och bekräftar hur mycket mer
värda vi är. Och ju mer vi skänker, ju mer visar vi hur mycket mer värda vi är.Men om vi lånar ut pengar... Då tillåter vi dem att vara på samma nivå. Eller åtminstone kliva många steg upp.
Pengarna dom får, dom ska jag ha tillbaks. Jag förväntar mig att få tillbaks dom eftersom jag respekterar det arbete de kommer att utföra för att få ihop de pengar de betalar tillbaks. Och när lånet är återbetalt är de inte skyldig mig någonting. Ingen tacksamhet, ingen underdånighet. Ingenting. Vi är två parter i en affärsuppgörelse som inte är skyldig varandra något när kontraktet är uppfyllt.
För ett par dagar sedan fick jag den första återbetalningen från Mom Shum Group. När jag fått tillbaks mina 25 dollar av dem ska jag låna ut dem till någon annan, och Mom Shum Group har fullgjort sin plikt mot mig. Förhoppningsvis har pengarna jag varit med att låna dem lett till att deras jordbruk ökat deras intäkter och fyllt på deras förråd på ett sådant sätt att verksamheten rullar på med högre levnadsstandard och livskvalité än innan. Och att de uppnår en sådan samhällelig och personlig status att de kan känna stolthet över vad de åstadkommit.
Och DET skulle kännas så mycket bättre än de 100-lappar jag gav till röda korset - som alltid omgavs av en stank av dåligt samvete och vars slutdestination jag hade noll koll på. Jag bara kastade några 100-lappar åt det håll problemet fanns, så det skulle hålla sig undan.
Men här kan jag se en långsiktig lösning där alla, på ett individuellt plan, kan hjälpa till att bygga en stabil framtid.
Om du också vill låna ut pengar via Kiva kan du gå hit.
Jag har ett kall att bli diakon. Jag vet att jag kommer bli en bra sådan. Men hur vet man om man kan införliva allting kyrkan står för - i sin tro. Jag vet att det borde vara så naturligt, men för mig är det knappast så. Jag stöter och blöter min tro. Jag vägrar tro blint på institutioner som jag vet har formats av människor. Följaktligen blir kyrkan för mig - i första hand inte något heligt - utan en väg för människor att mötas, respektera varandra och älska sin nästa. 
På SVT har dokumentären "Jenny, Gud & tystnaden" precis sänts. Den handlar om homosexuella präststuderande Jenny, som lever tillsammans med sin stora kärlek och kämpar mot fördomarna som grasserar på Johannelunds teologiska högskola där hon pluggar. Jenny medger att hon blir sårad av att hennes skolkamrater inte kan tänka sig att välsigna homosexuella par. Jennys skolkamrater (liksom många präster runt om i Sverige) anser att homosexualitet är en synd, en livsstil som man väljer. Alltså kan homosexuella välja att leva i celibat, men om de lever ut sin kärlek kan de inte få kyrkans välsignelse. Det skall alltså (iallafall ytligt) handla om vad de homosexuella gör - inte vilka de är. 
utökade möjligheter att sprida information, var det omöjligt för västvärlden att inte se armodet. Nu började hjälpverksamhet. Men inte för att västvärlden insåg att fattigdomen i dessa länder var deras fel, utan på grund av att vi här i västvärlden är så goda och humanitära och sprider vår kristna godhet över världen.
Del 1 - europa missionerar
Regler:
eller "Hellre två fåglar i skogen än ångestmonster i magen". Självklart. Vet du. Jag blir alltid lika förvånad när jag inser att ångesten inte bara tänker komma på besök, utan övernatta i min egen säng - skita ner lakanen och äta upp allting gott i kylskåpet. Jag vet inte vad jag hoppats på egentligen. Att allting skulle försvinna för att det blir sommar, för att vi snart ska gifta oss eller för att det finns massor av katter att krama. Men sen naglar den fast mig där. Rör dig inte rör dig inte rör dig inte. För i såfall gör det ont. Och så rör man sig. Självklart. Liksom för att kolla om det verkligen stämmer, att det gör så ont om man....och det gör det. Jag var på väg hem från stan. Gick förbi Systemet och hörde ett par äldre herrar språka livligt med varandra. Den ena pratade malmöitiska och det var ju inte så vackert. Men den andra - han knakade. Knarrade fram något som jag absolut inte kunde höra. Bang sa det. Bror! Så lät Bror - och plötsligt såg jag honom framför mig, en så stark bild att jag nästan kunde ta på honom. Bror med snälla ögon och rynkigt leende. Bror med arbetshänder som kartor med blåa åar från hit och dit och knarr. Han lät knarr och det var fint. Bror är borta och jag fattar inte att det är sant. Precis som med Bengt blir alla detaljerna bevis på motsatsen. Om jag kan minnas Bengts lukt och hur han kändes när man kramade honom - då kan han inte vara borta. Och om jag kan höra Bror knarra utanför Systemet på Mårtenstorget så finns han fortfarande kvar. 
Nej inte andligt. Jag menar på riktigt fysiskt här och nu. Inget jävla jams om att "finns han i ditt hjärta så...". Nej! Utan verkligen verkligen. Men jag vet ju. På Erikshjälpen finns ett litet altare till Brors ära. På begravningen kommer borgmästaren i Krakow och säkert så många människor att kyrkan blir för liten att räcka till. Alla älskade Bror. Till och med Påven älskade Bror. Han körde mat till Krakow under ockupationen och fick utmärkelser. Han hade alltid tröst att ge och en hand att lägga på axeln så att allting kändes lite lättare. Nu känns inget lätt längre. Det suger att han inte finns kvar. 
Detta charmtroll har precis blivit utsedd till världens fulaste hund. För mig fullständigt obegripligt. Men det är på ett sätt intressant i hela vacker/full-diskussionen. Vad är det som betraktas som fult och vad är vackert. När jag ser Gus ser jag en levnadsglad liten krabat som är oerhört älskad och lever ett bra liv trots avsaknad av ett öga och ett ben.
Idag röstades FRA lagen igenom. Exakt vad det kommer innebära för Sverige får vi veta när "fel" personer kommer till makten. Sverigedemokraterna till exempel! Denna lag innebär att det blir lagligt att undersöka "kriminella" människor - men exakt vem som pekas ut som kriminell - det kommer vara ganska godtyckligt. 
Detta är ett pärlband för bön/meditation där varje pärla står för något specifikt - från den stora Gudspärlan i guldfärg, via bland andra de röda tvillingpärlorna för emottagen och given kärlek till den vita uppståndelsepärlan.
