Jag läser en bok av en författare som heter Tremlin. Boken heter "Minds and Gods" och behandlar psykoanalytiska socialbaserade sätt att se på människans behov av religion. Tremlin framför en intressant tes. Han hävdar att religion kan liknas vid ett virus. Tremlin tror inte på några eviga idéer om godhet och ondska. Tvärtom tror han att allting härör ur människans medvetande. Det tyckte jag lät ganska självklart. Men det har tydligen provocerat teologer i hela Världen. Det provaktiva ligger alltså i Tremlins tes att människan skapar Gud och inte tvärtom. Men Tremlin är ingen ateist. Han ser det heliga i tro, han har bara ett annat sätt att se på ursprunget i tron. Enligt författaren har de flesta människor de religiösa substanserna, möjligheterna inneboende. De ligger så att säga latenta och väntar på att förlösas. När detta sker sprider sig de religiösa idéerna lika snabbt som luftburet virus. Ideér smittar alltså människan och är mer eller mindre livskraftigt. Precis som med virus har vissa människor större benägenhet att bli smittade, medan andra är immuna. Huruvida denna benägenhet är positiv eller negativ går författaren inte in på. Jag upplever att han har respekt för det han kallar för den inutiativa tron. Den som vi känner, förtröstar på och som berättar hur vi ska handla. Den sekundära tron - som manifesterar sig i konstuella mönster, ritualer (som kristendomens system) verkar mindre intressant. Själv ser jag tron - när den berikar människan och får henne att öppna sig för andras medvetande och känslor som något positivt. När den tvärtom får människan att sluta sig och förskansa sig i små grupper som hävdar att de har den enda sanna tron - då är det självklart mer negativt. Iallafall så lägger författaren fram hypotesen att vår gudsreligion stammar från våra relationer i vardagslivet. Han fnyser åt Frankl och Tillich (som är abstrakt teologiska och pratar om Gud som något omedvetet varande) och menar att människans Gudsrelation är färgad av precis samma komponenter som våra relationer med andra människor. Vi interagerar med vår omgivning. Vi interagerar med vår föreställning om Gud också. Vi ber, vi "känner av" det rätta, agerar efter vår föreställning om vad vi tror Gud känner. Gud fungerar som en privat biktfader. Han har ständigt ett öga på oss och ser vilka vi är - vilket skapar en grundläggande moral.
Allt det här är spännande. Min tro är abstrakt och det är den i första hand för att den varit mycket konkret. Jag har haft en föreställning om Gud som den straffande Guden, någon som jag ständigt måste tillfredställa - men alltid misslyckats göra nöjd. Den formen av tro lockar fram tvångstankar i mig. "Om jag glömmer att köpa mjölk så kommer min bästa kompis dö", ett slags diaboliskt köpslående som är långt ifrån sunt. När jag var nyinflyttad till Lund och hade ett one-night-stand lyckades jag inbilla mig själv att jag fått hiv - men inte bara för att jag hade haft sex. Mest var det för att jag hade skrivit en dikt som anspelade på att Gud inte var närvarande under förintelsen, vilket jag förebrådde honom. Av detta fick jag alltså undergångstankar och föreställde mig att Gud skulle straffa mig. Och den konkreta gudsrelation jag hade då - den påminde mest om min relation med mina föräldrar. Även om det inte gick så långt att jag blandade in hiv i den vevan :). Min mer abstrakta tro gestaltar sig genom praktiskt handlande. Jag har stora problem att be till Gud. Närmast min tro känner jag mig när jag uträttar saker jag vet är rätt. När jag slåss för någon jag tycker om, när jag jobbar ideelt, när jag försakar något som är viktigt för någon annans skull. Först då vågar jag känna utan att tänka. Jag tror att alla har en gudsrelation. För till och med i frånvaron av Gud är han närvarande i en icke-närvaro. Men jag tror också att tro är något som man inte kan tvinga fram och att man kan vara areligiös hela livet - och ändå försonas med sig själv och mänskligheten.
Det finns lika många vägar till Gud som det finns människor på jorden. Och gud är bara ett annat ord för kärlek.
