Smuleliten

För att följa min älskades exempel har även jag gjort en summering av min läsningen under året som gått. Böckerna jag läser är med få undantag ljudböcker och det har under året blivit totalt 55 böcker - vilket jag är stolt över. Det är visserligen 21 böcker färre än förra året, men om man räknar bort alla Alfons Åberg och böcker av liknande snabblästa sort så läste jag endast 33 böcker av mer bastant karaktär förra året. Där tillkommer att jag la en dryg månad enbart på att läsa "Det andra könet" av Simone de Beauvoir i år - samt tre böcker på engelska av Barack Obama.

Inför detta år kom jag och Elinleticia överens om att vi skulle läsa minst 10 böcker av författare vi aldrig läst förrut. Jag kom upp i 21 sådana böcker - vilket jag också är både stolt och glad över. Flera av dessa författare läste jag sedan fler böcker av. Främst kan nämnas Peter Englund.
De böcker jag tycker var extra minnesvärda dettta år var följande:


"Det andra könet" av Simone de Beauvoir
Feminismens bibel som blev min första Letturajordgubbe. Detta verk på över 800 sidor har präglat jämlikhetstänkandet de senaste 60 åren och som fortfarande känns bitvis aktuell. De delar som inte är aktuella har förlorat sin aktuallitet då denna bok hjälpt till att skapa förändringen som gjort den inaktuell.
En bok som på flera sätt ändrade mitt sätt att tänka i jämställdhetsfrågor.

"Shoah" av Claude Lanzmann
En hemsk men vacker bok som är essensen från filmen med samma namn. I en rad intervjuer får man träffa överlevande från förintelsen, lägervakter, forskare, tjänstemän, invånare i byn Auschwitz mm. En smärtsam, och otumlande läsning som lämnar oerhört starka bilder.

"Är detta en människa" av Primo Levi
Ännu en bok om förintelsen. Den överlevande Primo Levi beskriver med smärtsam tydlighet och detaljsäkerhet sina upplevelser från Auschwitz. Flera av bokens formuleringar har blivit flitigt citerade aforismer om mänsklighet och medmänsklighet.

"Jag har inte sanningen, jag söker den" av K.G Hammar
Vår förre ärkebiskop berättar om sin syn på kristendom och hur han kämpat för att skapa dialog, förnyelse och nyanser i en tynande svensk kyrka. Som nyvaknad kristen var detta en bok som bekräftade känslor och tankar jag själv haft och jag kände att om en ärkebiskop med denna inställning kan ha en topposition i Svenska kyrkan, så har jag en plats där.

"Så dumt" av Mia Törnblom
Mia Törnbloms självbiografiska, självutlämnande och starka beskrivning om hur hon bröt sig loss från sitt nerkotikaberoende och efter lång kamp lärde sig att förlåta sig själv och sin omgivning.

"Dreams From My Father: A Story of Race and Inheritance" och "The Audacity of Hope: Thoughts on Reclaiming the American Dream" av Barack Obama
USAs tillträdande presidents böcker där han beskriver hur han vaknar politiskt och vad han vill med sin politik. En oerhört inspirerande läsning som får en att tro på framtiden. Har även läst hans senaste bok, men då den var mer av ett rent partiprogram kändes den inte som att den platsade här som inspirerande litteratur.

"Brev från Nollpunkten" Peter Englund
Svenska Akademins nytillträdde ständige sekreterares mästerverk. Han har skrivit en lång rad historiska essäsamlingar där många håller sig kring den Svenska storhetstiden på 1600-talet. Dock är det denna bok - om 1900-talets mörkaste stunder - som gripit mig starkast. Med ett nytt sätt att betrakta hemskheter och sätta dem i nya perspektiv har han med denna bok gjort stort intryck.

"Kejsaren av Portugallien" av Selma Lagerlöf
Denna listas enda helt skönlitterära bok. Nobelpristagaren Lagerlöf har vid upprepade tillfällen gjort mig besviken och båda de böcker jag tidigare läst och recenserat av henne har varit så usla att de fått lägsta betyg. Denna bok är dock djupt mänsklig, avancerat psykologisk, mycket gripande och genialiskt lättläst - och fick en femma


Nedan följer så en komplett lista av de böcker jag läst i år. Markeringen xx0xxx betyder att det är en författare som jag läser för första gången.

1. Kejsaren av Portugallien - Lagerlöf, Selma (2008-12-10)
2. Pojken som kallades Det - Pelzer, Dave (2008-11-05) xx1xx
3. Pojken som inte fanns - Pelzer, Dave (2008-11-10)
4. Pojken som överlevde - Pelzer, Dave (2008-11-13)
5. Tystnadens historia - Englund, Peter (2008-11-03)
6. Dreams From My Father: A Story of Race and Inheritance - Obama, Barack (2008-11-21) xx2xx
7. The Audacity of Hope: Thoughts on Reclaiming the American Dream - Obama, Barack (2008-11-25)
8. Change We Can Believe in: Barack Obama's Plan to Renew America's Promise - Obama, Barack (2008-11-20)
9. In och ut genom dörrar och fönster - Stenmark, Jan (2008-11-29)
10. Berglins tolva - Berglin, Jan (2008-10-02)
11. Jag skall dundra - Englund, Peter (2008-10-04)
12. Mera självkänsla - Törnblom, Mia (2008-10-05)
13. Så dumt - Törnblom, Mia (2008-10-06)
14. Vän av ordning - Batra, David Chandra (2008-10-09) xx3xx
15. Vargbröder - Paver, Michelle (2008-10-15) xx4xx
16. Förflutenhetens landskap - Englund, Peter (2008-10-17)
17. Greven av Monte Cristo - Dumas, Alexander d.ä (2008-10-25)
18. Flickan och skulden - Wennstam, Katarina (2008-10-13)
19. Jag har inte sanningen, jag söker den - Hammar, K.G (2008-09-02) xx5xx
20. Elva minuter - Coelho, Paulo (2008-09-10)
21. Gone, baby, gone - Lehane, Dennis (2008-09-12)
22. Självkänsla nu! - Törnblom, Mia (2008-09-16)
23. Brev från Nollpunkten - Englund, Peter (2008-09-23) xx6xx
24. Svart nåd - Lehane, Dennis (2008-09-27)
25. Det är inte värst sådär i början - Grennvall, Åsa (2008-08-03) xx7xx
26. Cynisk Romantiker - Grennvall, Åsa (2008-08-17)
27. Är detta en människa - Levi, Primo (2008-08-23) xx8xx
28. Nödvändigheten i att dansa - Thorvall, Kerstin (2008-07-20)
29. Porträtt av ett mycket litet barn - Thorvall, Kerstin (2008-07-15) xx9xx
30. Den jag aldrig var - Axelsson, Maj-Gull (2008-07-15)
31. Det andra könet - Beauvoir, Simone de (2008-07-05) xx10xx
32. Domedagen gryr - Paasilinna, Arto (2008-07-13)
33. Långt borta från Nifelheim - Axelsson, Maj-Gull (2008-07-08)
34. OA en seriepionjär - Lång, Helmer (2008-05-25) xx11xx
35. Shoah - Lanzmann, Claude (2008-04-03) xx12xx
36. Hundra år av ensamhet - Márquez, Gabriel García (2008-04-29) xx13xx
37. Medmänniskor - Einhorn, Stefan (2008-04-10)
38. Masker - Pratchett Terry (2008-04-25)
39. Signal - King Stephen (2008-04-10)
40. Mansförtyck och kvinnovälde - Ström, Per (2008-04-05) xx14xx
41. Små gudar - Pratchett Terry (2008-04-18)
42. Den svarta hönan - Pogorelskij, Antonij (2008-03-01) xx15xx
43. Hjärtan i Atlantis - King Stephen (2008-03-15)
44. Luthersk samverkan i nazismens skugga: Sverige och Lutherakademien i Sondershausen 1932-1945 - Appelqvist, Gunnar (2008-02-03) xx16xx
45. Krigets gudar - Iggulden, Conn (2008-02-05)
46. Mästaren och Margarita - Bulgakov, Michail (2008-02-21) xx17xx
47. Spelaren - Dostojevskij, Fjodor (2008-02-28)
48. Näsan - Gogol, Nikolaj (2008-02-10) xx18xx
49. Goda omen - Pratchett Terry (2008-01-04) xx19xx
50. Riddarna kring Dannys bord - Steinbeck John (2008-01-02)
51. En ring av järn - Cooper, Susan (2008-01-05) xx20xx
52. Roms portar - Iggulden, Conn (2008-01-19) xx21xx
53. Kungars död - Iggulden, Conn (2008-01-25)
54. Svärdens fält - Iggulden, Conn (2008-01-30)
55. Frukost på Tiffanys - Capote, Truman (2008-01-11)
56. Ofredsår - Peter Englund (2008-12-31) 

Bråk bråk bråk. Ingen i familjen har tagit ställning för mig. Orsaken är dövheten och den följande behovet av teckenspråk som de valde att inte använda och inte lära sig engagerat. Jag har kritiserat detta från start för jag anser mig vara precis lika mycket värd som någon annan. Det är inte rätt att jag ska hamna utanför. Deras avståndstagande har drivit mig till tjat som till sist handlat om existensberättigande.

Ibland undrar jag hur min familj kunde bli så jävla knäpp. Jag tyckte de var jobbiga när jag var liten, men jag tror att jag föreställde mig att det skulle vara så där - jag hade ju inte sett hur det kunde vara. Pappa var borta jämt, mamma skällde konstant på pappa för att han är borta jämt. Men när de väl sågs bråkade de oupphörligt. De var elaka mot varandra och gick till personangrepp. På ett sätt var det skönt att bli döv och slippa allt skrik. Men jag ser fortfarande hur dom skäller och ilskan som präglar varje kroppsrörelse.  Men med tanke på att jag inte hör och ingen är särskilt intresserad av att förklara för mig vad som egentligen händer - så har jag kanske missuppfattat hela situationen. Vad vet jag. Jag bara vet bråken. Och jag vet skillnaden mellan mig och min bror.

Jag vet att min lillebror var pappas pojke och jag var mammas flicka. Jag vet att min lillebror fick göra väldigt mycket saker som jag inte fIck för att han var kille. Han fick som fyraåring (eller var han sex?) lära sig att hugga ved. Det fick inte jag - eftersom jag enligt pappa, inte skulle klara av det. Och som liten bestämd tjej upplevde jag det rätt kränkande. Varför fick han om inte jag? Jag var inte avundsjuk när han högg sig i handen och vi åkte i illfart till lasarettet. Men jag var också arg. Varför får alltid han prova och inte jag? Äsch jag vet inte. Men all den plats som dom säger att jag fick när han fick stå i skymundan. Var inte uppmärksamheten hörselskadan fick - INTE JAG. Det är skillnad. Men han fick också höra hur duktig han var som stod ut med att hans jobbiga syster tog upp all uppmärksamhet. Det är en form av uppmärksamhet det också! Men det var definitivt jag som var boven i dramat.  Och hela mitt liv har jag fått höra om hur mycket jag kräver och hur stor tacksamhet jag ska visa för allt mina föräldrar, pojkvänner och vänner gjort för mig. Jag vet inte tacksamhet är rätt ord. Kanske symbiosen tacksamhet, skuld och återbetalning förklarar bättre nog? Eftersom de flesta får greja med alla de konsekvenser som ett handikapp har (jag tror...eventuellt....att jag....drabbas mest...men det kanske bara är en galen tanke). Men sen är det stopp. Den kvot varje människa har för eventuell hjälp fylls upp jävligt snabbt när man inte hör. Och vad man kräver därtill - även om det är sånt som är fullständigt normalt för andra människor, att få respekteras och höras och leva ett normalt liv - är alltid något som är högre krav än andra. Man går för långt om man som döv både kräver att DU ska lära dig teckenspråk och hjälpa mig så att jag kommer upp till samma nivå som du befinner dig i, och sen ställer ännu mer krav. Men det är för att ingen fattar att handikappet inte är JAG. Solidaritet är att ge alla så att alla får lika. Sen har man ansvar och skyldigheter som vilka människor som helst.

Men i mitt fall har det funnits så otroligt mycket att vara tacksam för. Och jag har inte varit tacksam för det. Jag är inte för att jag är född (för övrigt inte ens av henne). Jag är inte tacksam för att jag adopterades (för så länge det inte var välgörenhet var dealen rätt klar - de fick en dotter och jag en mamma och pappa). Så vi borde väl vara kvitt på den fronten. Men sen kommer alla de uppoffringar som hon gjorde för mitt handikapp. Och låt mig också åter betona - handikapp. Det är inte samma sak som att göra det för mig. Och det ingår också i adoptionsdealet. Man får det barn man får och då får man ta hand om det så gott det går. Ett barn som har ett funktionshinder behöver mer hjälp för att nå upp till den nivå där resten av familjen befinner sig. Men när detta skett har den personen exakt samma skyldigheter och ansvar som alla andra. Däremot kan jag säga att jag är tacksam för att hon ägnade mycket uppmärksamhet till att jag skulle få det bra i skolan. Kanske mer än hon hade behövt. Men jag ställer mig fortfarande frågan, om det inte är det som är mammans uppgift? Att ta upp det man kunde gjort istället, eller offrade för att ha barn är väldigt oväsentligt i frågan. Det är bara en skuldpåläggning och det är ett fult och elakt sätt att handskas med ett barn. Ett barn ska inte behöva känna skuld över det mamma gjorde. Ett barn ska inte känna skuld över huruvida mamma skulle varit lyckligare eller ej, om barnet inte fanns.

Skall tacksamheten finnas så ska den vara ömsesidig. Men jag har aldrig någonsin upplevt att mamma är tacksam för att jag finns. Att hon ser vad jag fått offra när de vägrat lära sig teckenspråk och när de stängt mig ute. De har aldrig sett min kamp och försökt lindra den. Men det är ju nästan aldrig så. För föräldrarna har någon naturlig föreställning om att barnen är de som är skyldiga de vuxna allt och inte tvärtom. .

Varför exakt ska jag, enligt min moster som då och då hoppar in i diskussionen och försvarar sin syster utan några nyanser, vara tacksam för att mamma adopterade mig? Anser min moster på fullt allvar att hennes egna barn ska vara tacksamma för att hon födde dom? Det känns skevt. Och då börjar vi röra oss mot det som har  varit tabu för mig hela min uppväxt - nämligen att prata om adoptionen. Som liten hade jag en föreställning om jag var så inihelvite svensk. Det var minsann ingen skillnad på mig och andra barn. Att lära mig spanska var inget som ens diskuterades? Och när jag frågade om mitt ursprung fick jag känslan av att stämningen frös så luften gick i bitar. Jag vågade inte. Som liten tyckte jag det var tryggt att veta att jag var bara svensk. Jag visste vart jag hörde hemma. Jag var så svensk som man bara kan vara. Jag lärde mig Viktor Rydbergs "Tomten" utantill, och kan den fortfarande. Men på något sätt har jag alltid känt mig stympad.

Att bli döv var en stympning. För då hade jag inget nätverk. Inga människor som var som jag - mina vänner var hörselskadade och avgränsade sig från mig. Och familjen accepterade inte min dövhet (det har de aldrig gjort). Jag fick be dem att sätta på texttv när de satt och tittade på tv. Det var ingen som gjorde sig  någon som helst extra omsorg för att jag blivit döv. Tvärtom krävde de ännu mer genom att jag nu skulle avläsa allt. De verkade inte se det som något konstigt att mina pojkvänner fick tolka mig - trots att de oftast lärt sig språket genom mig, och under kort tid. Varför var det inte viktigt med teckenspråket? Var det deras förmåga att vägra acceptera dövheten i sig? Eller var det att mina krav blev för höga. Ungefär som om det finns en viss dos av empati för varje människa. Men att empatin bara passar på dem som passar in i den rätta mallen på hur man får vara som handikappad. Bära sitt handikapp med tappert, inte tvinga folk minnas att de har en udda i gruppen, vara tyst och uthärda. Och jag var långt ifrån den perfekta handikappade tjejen. Tvärtom tog jag upp plats, vilket inte uppskattades. Ingen intresserade sig för varför jag tog upp plats och pratade så mycket. De definierade mig som jobbig och krävande istället för att förstå att jag valde enda möjliga sättet att få delta i diskussioner. Den enda jag hörde var mig själv - och eftersom ingen hjälpte mig att tolka, satt jag fast i en olöslig situation. Antingen hålla tyst och se hur folk efter ett tag glömde bort att jag ens fanns, eller ta plats utav bara helvete.  Middagarna var värst, jag hade lite resthörsel kvar och de största hörapparater du bara kan tänka dig - maffiga saker som gick rundgång så fort jag log. Herregud. De middagarna var helvetet men de öppnade också mina ögon. Om jag var tyst och bara "lyssnade" så upphörde jag att existera. För det är verkligen en annan sak om du sitter vid ett matbord och hör dina frändes prata, men inte orkar bry dig vad de säger. Utanförskapet var inte mitt val och ingen gjorde något alls för att underlätta min situation. Jag fick ta hand om mig själv. Och enda sättet att vara delaktig var att kasta mig in i samtalet. Överrösta folk och prata - eftersom det var enda sättet kunde veta vad vi pratade om.

Jag vet inte hur många gånger jag försökte förklara det här för mamma och pappa. För mig var deras inställning till min hörselskada "jamen du hör ju fortfarande om du har hörapprat på och avläser" till stor del kränkande. För mamma hade hållit många dialoger på skolmöten om hur trött jag blev av avläsning - så hon VISSTE hur mycket det krävde av mig.  Men att hon själv inte verkade förstå det hon predikade för andra om, men vägrade tillämpa det själv, det gjorde ont.  En gång i tiden hade hon och jag en bra relation. Ibland vill jag skrika till  henne att jag aldrig ville bli döv - men att jag aldrig hade kunnat föreställa mig hur de skulle svika mig när jag faktiskt blev det. Hade de kunnat teckenspråk, och om de hade hållit i liv sina kunskaper så hade traumat att bli döv, inte gjort precis lika ont som det faktiskt gjorde. För då hade jag vetat att jag kunnat söka tröst hos mamma också i fortsättningen.

Men istället blev det en maktkamp.

Bloggen sårade henne fruktansvärt mycket. Men jag tror inte att hon ens registrerade all den smärta som jag blödde.. Hon blev sårad över att jag angrep henne offentligt. På samma gång som hon sagt till mig att hon inte ville prata om det förflutna det så fick jag heller inte prata med andra om det. Bloggstridigheterna handlar också om dövheten, eftersom jag efter jag blev döv skaffade mig de flesta kontakter på internet och många av dessa relationer har ersatt typisk vänskap in real life. Bloggen har alltså ersatt den sociala värld jag förlorade när jag blev döv. Bloggen blev ett sätt för mig att försöka läka och förstå varför jag mådde så dåligt av att umgås med min familj. Om min familj hade velat diskutera det så hade jag inte behövt bloggen, men nu var situationen inte så. Naturligtvis störde detta mina föräldrars väluppbygda fasad. Två högutbildade föräldrar som tar sig an två adoptivbarn, lyckliga barn och snuttfuttiga bildbevis framför granen. En idyll som är bräckligare än sockerkristyr. För tittar man närmare på korten inser man att idyllen är konstruerad av bara fan, precis som den bild de ville visa upp.

Jag passar inte in i fasaden och därför har jag hånats, ifrågasatts och kallats för lögnare. Förtal anser mina föräldrar att det är när jag berättar min historia om mitt perspektiv av min uppväxt. Jag spräcker fasaden och det finns inget värre för dom. De berättar sin bild av min uppväxt och blundar bort alla tillfällen då jag mådde allt annat än bra, och också berättade det.  T ex som våren innan Backebo. Mobbningen i skolan var fruktansvärd. Jag såg ingen ljusning och jag ville bara försvinna. Jag hade bestämt hur jag skulle gå till väga. Och jag lovade mig själv att om lägret blev som i skolan - då skulle jag inte vänta längre. Turligt nog blev Backebo en början till ett nytt liv. Ett liv som också skulle komma att göra ont - men det visste jag ju inte då. I en uppsats i skolan beskrev jag mina känslor innan och hur det nästan ledde till att jag försökte. Jag fick av henne höra hur jag förvrängde sanningen, enligt henne hade jag fabulerat ihop historien och inget var sant. Jag hade mått bra under den tiden fick jag veta. Det är oftast så med mina föräldrar, de tenderar berätta hur man ska känna inför olika ting och ignorera alla protester. Ibland skrämmer det mig, att de kanske har rätt. Jag har fabulerat ihop alltling. Jag är knäpp! Men de behandlar mig inte som om jag är knäpp, utan som om jag är knäpp men ändå måste ta ansvar för allting jag säger och gör. Det är en paradoxal situation som säger väldigt mycket om dem själva. Eftersom jag är en ganska begåvad människa kalkylerar jag gärna upp motiv och orsaker. Så, om jag nu fabulerar ihop allting - vad har jag då att vinna på det? Vilket är mitt motiv?
Och här blir det trassligt, för oavsett vad ni utomstående tror om psykiskt sargade människor, så får vi ALDRIG särskilt mycket positiv uppmärksamhet. Och ytterst få "tycker synd om oss". Tvärtom möter vi vanligtvis oförstånd och hån. Det är för uppmärksamheten som vi skulle skära djupa jack i våra armar. Det är för att få tillbaka pojkvänner, det är för att göra illa sina anhöriga - yadayada. Det finns alltså mycket få positiva saker att vinna på att skära sig, försöka ta livet av sig eller vara deprimerad.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Nedan - bilden på broderiet jag jobbade på hela våren för att ge mormor och morfar

Jag känner mig förföljd. På Tradera där jag får  bud från människor som känner mig. Känner mig mycket väl och budar hem saker utan att ens skicka ett mail och säga att det är de som köper. Ungefär som om de gör det i smyg. De fåtal gånger som Freddi och Jag hittat bekanta som köpt av oss, har de eller vi hört av oss. Egentligen är det ju inte tillåtet att buda på auktioner när man känner personen. Det går 100 000 auktioner på Tradera. Det är knappast en slump att två personer bjuder, bror och kusin. Och bror utan att ens sända ett sms och önska god jul. Han är i Nya Zeeland nu. Är jag verkligen så skogstokig att jag tycker att han kunde berättat det för mig? Han och jag har ju inte sagt upp någon kontakt. Så varför budar han på mina auktioner, som han förövrigt vann en av - när han inte ens befinner sig i landet? Det känns förbannat underligt och jag känner mig KRÄNKT. Han som hade så lite tid att han inte ens kunde tänka sig att prata med mormor och morfar när det var som värst. Det tycks vara selektivt det där med att ha tid eller inte. Tid nog att buda på mina auktioner - icke tid att skicka ett sms och säga att han gjort det och önska god jul? Förbannat drygt.

Jag tyckte att jag var storsint när jag skickade julpresenten till mormor och morfar. Jag var så storsint att jag erbjöd mamma eller moster att få broderiet om mormor och morfar inte ville ha det. Ändå gör hon raka motsatsen mot vad jag bad henne göra. Jag ville visa morfar respekt och inte tränga mig på när han sagt att de avsagt sig all kontakt. När hon bestämmer sig för att använda moster som kurir istället för att använda posten, har hon redan struntat i delar av mitt önskemål. Och när hon bestämmer att presenten ska vara en överraskningspresent har hon struntat i den andra delen i mitt önskemål. Det är som om hon inte har några gränser - inte kan se eller en ana att det är något storsint jag gör. Förstår hon inte när hon ser vad jag gjort - hur mycket jag älskar mina morföräldrar? Kan hon inte ens försöka förstå mitt dilemma? Jag tror inte hon är förmögen till det.
Är man adopterad så ska man vara tacksam för att man sluppit ifrån jävligheterna i sitt barndomsland. Man har väldigt mycket tacksamhet att ta igen - och det finns begränsningar för de krav ett secondhandbarn får ställa.
Bild: 'Impasse', 1953
(black electron)

1. Isprinsessan - Läckberg, Camilla(!)
2. Tyskungen - Läckberg, Camilla
3. Skuggorna vid träbron - Larsson, Zenia (le)(!)
4. Efter våldtäkten - Sebold, Alice (le)
5. Judiska minnen - Nordiska museét (le)
6. Vem vågar tro på ett barn - Allmo, Birgitta (le)(!)
7. Den engelska flaggan - Kertész, Imre
8. Egalias döttrar - Brantenberg, Gerd(!)
9. Själens begär - Falkenland, Christine (le)(!)
10. Natten (eller "Och världen teg") - Wiesel, Elie (!)
11. Extremt högt och otroligt nära - Safran, Foer Jonathan
12. På lång sikt - Crafoord, Clarence (le)(!)
13. Psykoanalytiskt orienterad psykologi - Sigrell, Bo (le)(!)
14. Härskarplanen - Pringle, Heather (!)
15. Slyngstad Events - Drougge, Unni (!)
16. Utslag av oro - Haddon, Mark
17. Writing the Holocaust: Identity, Testimony, Representation - Waxman, Zoe Vania (!)
18. Is och vatten, vatten och is - Axelsson, Maj-Gull
19. The Club Dumas - Perez-Reverte, Arturo (!)
20. Våra pinade bröder av Israels stam - Jarlet, Anders
21. Att lyckas med kognitiv beteendeterapi - Ledley, Deborah Roth mfl(!)
22. Garp och hans värld - Irving, John (!)
23. A capella - Faber, Michel
24. Främmande i detta land - Trotzig, Astrid (le)
25. En dag fylld av glädje - Singer, IB (le)
26. Utvald att leva - Einhorn, Jercy (!)
27. Nödvändigheten i att dansa - Thorvall, Kerstin
28. Ensam dam reser ensam - Thorvall, Kerstin
29. Hej Nostrademus - Coupland, Douglas
30. Det ska vara en farmor i år - Thorvall, Kerstin
31. Jag minns alla mina älskare och hur dom brukade ta på mig - Thorvall, Kerstin
32. Provaktioner, passioner, personer och en eller annan hyacint - Thorvall, Kerstin
33. Tänk om det är klimateriet - Thorvall, Kerstin
34. Oskuldens död - Thorvall, Kerstin
35. Det mest förbjudna - Thorvall, Kerstin
36. Den försvunna mamman - Thorvall, Kerstin
37. Svart resa - Thorvall, Kerstin
38. Porträtt av ett mycket litet barn - Thorvall, Kerstin
39. Hitlers sjukjournal - Irving, David (!)
40. Lolita - Nabokov, Vladimir (!)
41. Moder natt - Vonnegut, Kurt
42. När man skjuter arbetare - Thorvall, Kerstin
43. En man utan land - Vonnegut, Kurt
44. Förintelsen inför rätta - Guttenplan, D.D (!)
45. Wintersmith - Pratchett Terry
46. Aprilhäxan - Axelsson, Maj-Gull
47. Och dom som inte har - Axelsson, Maj-Gull
48. Dom dödar oss - Axelsson, Maj-Gull
49. Flickan i den röda kappan - Ligocka, Roma(!)
50. Små blå män - Pratchett Terry
51. A hat full of sky - Pratchett Terry
52. Shoah - Lanzmann, Claude(!)
53. I Hitlers tjänst - Junge, Traudl (!)
54. Döden ligger lågt - Pratchett Terry
55. Den svarta hönan - Pogorelskij, Antonij (!)
56. Den sexuella människan - Heberlein, Ann (!)
57. Den tusende gången - Lytsy, Anna (!)
58. Med förintelsen i bagaget - Zubicky, Sioma (!)
59. Jaget och maskerna - Goffman, Erving (!)
60. Den som vässar vargars tänder - Rydberg, Carina (!)
61. Livet tillbaka - Fried, Hédi
62. Liseys berättelse - King Stephen
63. Den meningssökande människan - Gärdenfors, Peter (!)
64. Judisk humor - Neuman, Bertil
65. Pesten - Camus, Albert (!)
66. Näsan - Gogol, Nikolaj (!)
67. Främlingen - Camus, Albert
68. Viljan till mening - Frankl, Viktor
69. Njetotjka Nezvanova - Dostojevskij, Fjodor
70. Mördarna i bland oss - Wiesenthal, Simon
71. Alias Grace - Atwood, Margaret
72. Döden i Venedig - Mann, Thomas(!)
73. En illusion och dess utveckling - Bergstrand, Göran(!)
74. Hanas resväska - Levine, Karen(!)
75. Den evige äkta mannen - Dostojevskij, Fjodor 
76. Den omätbara människan - May, Rollo (!)
77. Det landsförvisade språket - Kertész, Imre
78. Ett tredje liv - Fried, Hédi
79. Fallet - Camus, Albert
80. De överlevandes barn - Epstein, Helen(!)
81. Signal - King, Stephen
82. Fly för livet - von Zweigbergk, Helena (le)
83. Judisk ras som äktenskapshinder - Jarlet, Anders(!)

Det finns somliga filmer som orsakar hysteri om man berättar att man inte sett dem. "Fanny och Alexander" är en av dessa filmer. Somliga illtjuter "men åååååååh...den måste du bara se" och andra tycks anse att den är en ytterst viktig del av Sveriges kulturarv. Själv har jag undvikit filmen i många år. Folk som talar i tungor om filmer brukar ha den effekten på mig. Men när filmen gick idag på SVT bestämde jag mig sent omsider att ge den en chans.

Så, motsvarade filmen mina förväntningar? Var den så bra som alla säger? Både och skulle jag vilja säga. Fanny och Alexander är en släktsaga med groteska proportioner. Ur barnens perspektiv följer vi en familj där det sups, älskas, hatas och levs fullerulle loppan - på rikemansnivå. Estetiskt är filmen en riktig pärla, som utmärker sig med vackra omgivningar och tidstypiska kläder. Filmen är estetiskt storslagen - det är inget tal om den saken. Och gestaltningen är ypperlig, "Fanny och Alexander" samlar Sveriges skickligaste skådespelare. Det finns scener som är mästerliga - men form och förlopp tråkade ut mig. Jag upplevde filmen högtravande och överdramatiskt på ett sätt som inte tilltalade. Det var alldeles för mycket teater för min smak. Långa tråkiga monologer som inte är det minsta realistiska, långa tråkiga monologer som möjligen kan vara realistiska. Men tråkiga - för monologer är allt som oftast det. Men så gillar jag heller inte teater. Så fort jag anar formen, det stilistiska bakom - blir jag magsjuk.

Vidare blev jag inte direkt skrämd av biskopen och hans uppfostringsmetoder. Är det inte så där föräldrar gör om man inte lyder? Jag hade aldrig vågat, som Alexander, fortsätta trotsa sin styvfar. Å andra sidan säger det väl mer om mig än om filmen - så vi går vidare. Min tyngsta kritik av filmen är att den är splittrad. I epilogen spretar den åt alla håll och kanter. Jag förstod inte riktigt vad regissören ville säga med filmen - och därmed har den mist sin tjusning.  Jag ger filmen en svag trea i betyg och fortsätter vara skeptisk till Bergmans storhet.

• 2002 - Isprinsessan  X

• 2004 - Predikanten  X

• 2005 - Stenhuggaren  X

• 2006 - Olycksfågeln  X

• 2006 - Snöstorm och mandeldoft (skall inköpas om den finns som vanlig bok och inte bara ljudbok)

• 2007 - Tyskungen  X

• 2008 - Sjöjungfrun (skall inköpas)

Igår lagade jag en fyllning som lossnat. Jag börjar misstro mina tandläkare allt mer. Sista räkningen gick på över sjutusen och när man kommit över 5000 så blir resterande - halva priset. Wow....om man har pengar - och wow om det faktiskt skulle fungera?

Jag var inte direkt överförtjust i att gå till tandläkaren efter bara några års lagning - dom borde hålla längre och jag införskaffade just de bettskena för 2000 kr som jag skulle för att förhindra dylikheter. Inte fan fungerade det. Besöket idag gjorde fan så ont. Ändå fick jag höra att nerven var död och inte KUNDE göra ont. Jag tror hon menade sin hjärnnerv för annars kan jag inte förklara varför det blödde efteråt. Skitsamma. Vi kollade hur lång tid efter lagningen man fick äta - trettio minuter. För att vara på säkra sidan åt jag efter en timma. Och jag har under hela dagen tuggat på bara en sida för att minska risken för att något ska gå fel. Så döm av min förvåning när jag borstade tänderna och känner att hela plomben lossar. Ursäkta, men kan man inte borsta tänderna nu längre?

Så jag måste göra om skiten. Den här gången betalar vi inte ett jävla dugg för det ska finnas garanti. Men ändå, jag måste gå igenom smärthelvetet igen. Ärligt talat tror jag att Jesus hade sagt att vi skulle slå andra kinden till om vi blev antastade av inkompetenta tandläkare. PUNKT.

 

 

1. Döden och flickan (drama)
2. Shirley Valentine
3. Amelie från Montemarte
4. The believer(drama-shoah)
5. Happiness(sjuk komedi)
6. Konspirationen (verklighetsbaserat drama -shoah)
7. I hetaste laget(Musikalkomedi)
8. Fuhrens elit(Krigsdrama)
9. Bambi(klassiker)
10. Lolita(klassiker)
11. Gökboet(galen drama komedi)
12. Hard Candyv (odefinierbart bra)
13. De misstänkta(thriller)
14. Pulp fiction(thrillerkomedi)
15. Nyckeln till frihet (odefinierbart bra)
16. Hair(musikal)
17. Moulin Rouge(Romantisk musikal)
18. Children of men(futurisk thriller)
19. Festen (drama)
20. The grey zone (shoah/förintelsen)
21. Hajen (vattuskräck)
22. Sagan om ringen  (trilogin)(Fantasy)
23. Love actually (romantisk komedi)
24. Det stora blå (romantiskt drama)
25. Frihet - Den blå filmen (kulturknullrulle)
26. V för vendetta (filosofisk action)
27. Forrest Gump (historisk komedi)
28. Battle royale (japansk skräck)
29. Flight 93 (verklighetsbaserat drama)
30. Man of the year (Politisk satir)
31. Uprising (verklighetsbaserat drama - shoah)
32. Mullholand drive (surrealistisk thriller)
33. Måndag hela veckan (romantisk komedi)
34. Cloverfield (SF med dogma känsla)
35. JFK (Politiskt drama)
36. Lifte of David Gale (samhällskritiskt drama)
37. Birdcage - lånta fjädrar (queer-komedi)
38. Princilla öknens drottning (queer-komiskt ambivalent drama)
39. Dom 12 apornas armé (SF)
40. Shawn of the dead (Zombiekomedi)
41. Femte elementet (science fiction med modekänsla)
42. Idiocracy (Oemotståndigt smart komedier)
43. Fucking Åmål (queer ungdomsfilm)
44. I huvudet på John Malcowich (surrealistisk komedi)
45. Eternal Sunshine of spotless mind (surrealistiskt drama)
46. Trettondagsafton (shakespeare)
47. Vanilla sky (sf-drama)
48. The naked lunch (surrealistisk thriller)
49. Dolores Claiborne (drama)
50. Förnuft och känsla (klassiker - kostymdrama)
51. Turner and Hooch (komedi)
52. Edward Schizzorhands (fantasyromantik)
53. Fear and loathing in las vegas (surrealistisk surrealism)
54. Ninth gate (skräck för bibliofiler)
55. Chaplin (verklighetsbaserat drama)
56. What a wonderful life (klassiker)
57. Griniga gamla gubbar (komedi)
58. Rosemarys baby (skräck)
59. Exorcisten (skräck)
60. Amadeus (kostymfilm)
61. Still crazy (komedi)
62. The green mile (fantasybetonat drama)
63. Alien (trilogin)(sf skräck)
64. Indiana Jones film 1 och 3 (äventyr)
65. Gilbert Grape (drama)
66. Inherit in the wind (rättegångsfilm)
67. Don Juan de Marco (romantisk komedi)
68. Ed Wood (verklighetsbaserad dramakomedi)
69. De förlorade barnens stad (fantasy skräck)
70. Förälskad (thriller)
71. Illusionisten (odefinierat svår att stoppa i en kategori)
72. Köpmannen i Venedig (Shakespeare)
73. Stand by me (ungdomsdrama)
74. Gudfadern (trilogin) (klassiker)
75. Hairspray (lycklig musikal)
76. Schindlers list (verklighetsbaserat drama - shoah)
77. Seeking Henry the eight (meta shakespeare)
78. Stranger than fiction (meta komedi)
79. Tolken (politisk thriller)
80. 51 dates (romantisk komedi - och pingvin)
81. Shooting dogs (politiskt drama)
82. Kärlek het som chili (romantik)
83. Dödsfällan (meta komedi)
84. Zoolander (oemotståndligt dumma komedier)
85. God afton Herr Wallenberg (verklighetsbaserat drama - shoah)
86. American beauty (tragikomik)
87. Fight club (surrealistiskt drama)
88. Liar liar (oemotståndligt smarta komedier)
89. The crow (fantasythriller)
90. Napoleon Dynamite (oemotståndligt dumma komedier)
91. Dude  where is my car (Oemotståndligt dumma komedier)
92. Ninas resa (verklighetsbaserat drama - shoah)
93. Pete Tong (verklighetsbaserad tragikomik)
94. Memento (supersmart thriller)
95. snatch (thriller komedi)
96. Little black book (komedi)
97. I hennes skor (drama komedi)
98. Deja vu (supersmart thriller)
99. ???????????
100. Hjälp oss att hitta tillräckligt bra filmer att platsa in på listan!!!

Freddi har varit en riktig karl på sistone - och gjort allt sånt där som karlar kan och ska göra. Täta lufthålen i garderoben så grannens rök inte förstör madames kläder. Satt upp kristallkrona i badrummet så madame kan skita vackert. Satt upp sminkljus i garderoben så madame....kan sminka sig.

Vad har madame gjort? Exakt ingenting. Iallafall känns det så. Imorgon ska dock en uppgift för en läskurs lämnas in. Ett julkort skickas och tack-kort göras vid. Och dessutom ska vi simma före ett tandläkarbesök. Håll tummarna för att jag ger järnet! Jag behöver komma igång och leva mitt liv igen.

Hjärtat

Ge detta hjärta till alla som du inte vill förlora år 2009 , även mig om du bryr dig.
Försök att samla 12 stycken, Det är inte så lätt!



Ta aldrig någon för givet.
Ha alla dina vänner nära ditt hjärta,
för du kanske vaknar en dag och upptäcker
att du förlorat en diamant när du var för upptagen
att samla på stenar.


// Fick detta av prällan idag. Har skickat till några som betyder allt för mig. Fler ska det bli. Glöm inte att ge din omgivning kärlek. Alla kan behöva en kram!

Lyckas glömma både det ena och det andra. Det är inte likt mig. Det känns som jag tappar kontrollen.  Mina drömmar liknar verkligheten för mycket! Jag drömmer att jag har vardagliga samtal med folk som jag brukar prata med. Inga konstigheter. Men när jag vaknar minns jag inte vad som hänt på riktigt och vad som bara var drömmar. Vad sa han/hon egentligen? Har vi inte redan pratat om det här? Det är lite läskigt. 

I söndags var vi hemma hos Jönssons och åt en jättegod gryta. Ikväll kommer Anders som slaggar över här till imorgon. Freddi jobbar. Det känns lite konstigt. Jag är inte så glad i att träffa folk. Inte egentligen! Jag blir nervös och känner mig trängd. Efter ett tag brukar det gå över, men innan är min sociala fobi sannerligen en fobi! Var gömmer man sig när man syns för mycket?

När Max ägare kommer ner med Max, eller hämtar honom så säger vi inte så mycket. Vi bara byter katt helt enkelt. Det är jätteskönt. Kallprat gör mig kallsvettig! Nå skitsamma - nu ska jag plugga.

P.s jag såg en så fantastisk porslinshund. När jag var liten hatade jag porslin, och jag gillar inte mig själv som börjat älska porslin på äldre dar! Innerst inne vet jag att det ser tantigt och plastigt ut. Men ytterst ute är de som akvarellmålningar i 3D. Iallafall så hittade jag en liten boxervalp. Då tänkte jag direkt på Jonnas Matte!