Smuleliten

6 juni 2008 - Förintelsen inför rätta

Kategori: Likvidation

År 2000 stämde den välkände engelske historikern David Irving författarinnan Deborah Lipstedt (och bokförlaget Penguin books) för att ha förtalat honom och ifrågasatt hans trovärdighet som forskare. David Irvings böcker om nazism med inriktning på det tyska rikets militärhistoria hade rosats av pressen. Han ansågs av många vara en mycket kompetent historiker som bidragit till nya perspektiv på nazismen.

Och kanske var det just därför som Irvings påståenden att förintelsen inte ägt rum i den omfattning ledande historiker gör gällande - som gjorde honom så farlig. Hans historiska argument kom att utnyttjas av nynazister som äntligen hade en historiker med gott rykte som galjonsfigur. David Irvings avsikt att dra Lipstedt (och senare även Gitta Sereny) inför rätta var politisk. Eftersom den engelska domstolen kräver att den svarande i målet måste bevisa att det hon/han påstått stämmer (omvänt gäller i den amerikanska domstolen!) skulle Deborah Lipstedt vara tvungen att bevisa att förintelsen ägt rum. Det handlade alltså om att ställa den gångbara synen på förintelsen inför rätta.  Irving ifrågasatte förintelsen som vi känner till den. Han ifrågasatte gaskamrarna, omfattningen av katastrofen och att Hitler skulle gett order om att förinta det judiska folket. David Irving tog fasta på det tvivelaktiga i att förlita sig på vittnesmål och rättegången kom att engagera långt fler personer än det hade gjort om fallet endast handlat om Irvings vandel.

D.D Guttenplan har skrivit ett inträngande och nervkittlande reportage om rättegången som behandlar målet och de inblandade men framför allt - historieskrivningen som sådan. Problemet med förintelsen som historia är tendenserna hos författare/konstnärer/filmskapare forma en oantastligt sakral och ganska ensidig bild av det förflutna. Alla judar blir per definition offer - och alla tyskar djävulska antisemiter. Det farliga med en sådan enkelspårig historieskrivning är att den löper större risk att ifrågasättas av belackarna.

Det finns en duktig judisk författare som heter Norman Finkelstein som har skrivit en mycket intressant bok om hur olika judiska organisationer i USA utnyttjar förintelsen, för politiska syften (boken heter "Förintelseindustrin" och är utgiven av Ordfronts bokförlag). Erkända historiker som inte varit odelat positiva till judarnas agerande under kriget, och belyst judarnas samverkan till förintelse (tex genom att analysera juderåden som fick sköta nazisternas smutsiga politik i getton) och hur djävulskt detta förintelsesystem var uppbyggt, som Hilberg och Hannah Arendt som båda har judiska anor - har blivit smutskastade för att de vägrat betrakta förintelsen ur ett ensidigt perspektiv.

Guttenplan frågar sig vad historia egentligen är, huruvida man kan förlita sig på vittnesmål och om det verkligen är "vinnarna som skriver historien". Bland de många böcker om förintelsen som jag har läst är detta en av de mest djuplodande. Den är mycket svår att lägga ifrån sig och väcker massor av nya tankar.

Rätten dömde till Lipstedts fördel och David Irvings rykte blev nedfläckat. Därefter började historiker granska hans andra böcker i sömmarna - och kom fram till att även dessa hade stora brister i källhänvisningar och var förvanskade för att passa Irvings syften. År 2005 åtalades Irving efter en föreläsningsturné i Österrike - där han redan, femton år tidigare hade blivit förbjuden att tala (i Österrike är det förbjudet att förneka förintelsen) och han dömdes till ett treårigt fängelsestraff. Den viktigaste lärdomen att dra från rättegången har dock etablerats - ingen historia är helig! Man kan alltid lära mer och man måste våga ifrågasätta för att skriva sann historia. Men som Guttenplan också tar upp i slutet av boken - är det viktigt att inte frånkänna vittena deras minnen och upplevelser. Vittnesmål och arkeologisk historia måste komplettera varandra. Boken får en stark femma i betyg.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: