Smuleliten

Det är bara två dagar sedan jag och Elinleticia satt och pratade om inläggning på akutpsyk. Våra emotionella resurser och kraftreserver var på väg att sina. När även jag började rasade ihop lite då och då under dagarna som mållöst segade sig förbi, då försvann bit för bit av Elinleticias enda skyddsnät - jag.
Vi såg att det var ohållbart. Vi behövde hjälp.
Därför akutpsyk.

Jag har hört henne berätta om när hon senast var där. Hur hennes föräldrar skrev in henne. Hur hon fråntogs mobiltelefon, drogades och sedan blev kommunikationslös. Ingen hade tid eller engagemang att sätta sig hos henne och kommunicera. Hon var helt döv då, och det var någon dag efter att hon försökt ta sitt liv. Hon behövde mest av allt prata med någon. Det fick hon inte. I stället försökte hon prata med de andra intagna. Som mådde ungefär som hon. Fast hon inte hörde vad de sa.
Hennes bäste vän fick ut henne därifrån.

Jag har hört historien många gånger.
Jag har ävenläst DoveWhitGuns beskrivningar från hans intagningar nyligen och har en ganska färgstark bild av läget på akutpsyk.

Allt det visste vi när vi pratade om inläggning. Vi visste vad det innebar. Vi pratade om samma ställe som hanterade det så fruktansvärt illa förra gången. Vi tog in detta i beräkningarna. Och ändå.
Ändå kände vi oss tvingade, med inga andra utvägar kvar. Jag kunde inte ge mer. Elinleticia kämpade mot ångesten dagarna i ända och jag försökte hålla igång jobb, hem och stötta när det var som allra värst.

I förgår släppte dock den värsta ångesten och vi kunde till slut pusta ut en aning. Men så blir jag påmind om hur nära vi var att åka dit och vad det skulle inneburit om vi gjort det.
För det är så. När man beger sig till akutpsyk så tar man med i beräkningen att man ska bli förnedrad, ignorerad, packeterad och isolerad. Och jag tror att om vi hade begett oss dit så hade jag upplevt samma sak som den där gången 2005 - våren när allt var kaos och allt rasade - när vi stod i entrén till akutpsyk på St Lars och väntade på att få komma in och jag plötsligt drog iväg med Elinleticia igen. Det kändes så fel.
Jag skulle nog gjort likadant denna gång när vi väl kommit dit. Jag hade ringt mig sjuk på jobbet och stannat hemma med henne. Jag hade hellre förlorat jobbet, än lämnat kvar henne där.

Hon är kvinnan i mitt liv. Hon har ett förstånd som överstiger mitt. Ett intellekt skarpare än mitt. En helgjuten moral, mer solid än min. Jag står inte ut med tanken på att någon ska betrakta henne som mindre vetande, mindre förstående, utan förmåga att fatta egna beslut - utan respekt.
så jag är glad att vi inte behövde åka dit.

Och sedan får jag idag läsa artiklar som den här och som bemöts så här så får jag lust att göra så här.

Så för att diskutera fenomenet "nedläggning" har jag två centrala frågor.
Den första frågan rör vilka händelser som föregår nedläggningen. I artiklen berättas om att Ida blev nedlagd för att hon inte ville titta på tv i tv-rummet. Varför ville hon inte det? Och varför var hon tvungen? Varför kunde inte hennes ovilja att titta på tv respekteras? Varför behövde det leda fram till en situation där hon känner sig så maktlös att hennes frustration tar sig våldsamma yttringar.
Min andra fråga är en samvetsfråga till alla de som använder sig av denna hanteringsmetod. Är det inte så att när man en gång kränkt en människas integritet, visst är det mycket lättare nästa gång? Och det som är lätt är bekvämt. Visst är det så att det som ändå på något sätt fungerar är ett bättre alternativ än rådvill frustration? Ett bättre alternativ för er. Det går definitivt snabbare, och ni hinner ta er an alla de andra patienter som kräver er uppmärksamhet. Ni slipper känna er frustrerade och ni slipper känna er dåliga på ert jobb. Så det "obehagliga undantaget" blir med tiden något som man kan göra då och då, för det fungerar ju trots allt. Och sedan blir det en praxis man kan ta till i det dagliga arbetet och till slut en rutin. "Det är så det går till. Alla gör det. Det är nödvändigt." Och när man kommit så långt behöver man sanktioner från chefer och kolleger att det inte bara är nödvändigt utan kanske till och med bra. Tills man har intalat sig själv och sina närmsta omgivning att man gör det för patientens bästa.
Men det är det inte. För patienten kränks. Oundvikligen. Och nedtagning är bara en fysisk yttring för en attityd som regerar. Och man behöver inte komma in på akutpsyk för att se den. Den figurerar på många ställen. Det räcker med att vara patient med emotionell instabilitet för att attityden ska slås på hos många vårdanställda och doktorer.
Jag har suttit bredvid och sett det. Jag har sett kvinnan jag ber om råd när jag är osäker i livet bli ifrågasatt med idiotgrejer. Senaste gången blev hon i stort sett omyndigförklarad framför mina ögon och läkaren vände sig till mig och bad mer eller mindre mig ta beslutet att hon skulle tvångsomhändertas.

Ett fåtal läkare har jag mött som oavsett vilket tillstånd hon är i lyssnar. (Och dessa har blivit våra husgudar - även om de borde vara normen.) De kanske inte har hållit med (det är inte poängen), med de lyssnar, respekter, utvärderar och gör sedan sitt jobb. Och det är oftast skillnaden mellan att på allvar hjälpa och att vara själva problemet.

Tre dagar kvar till inlämningen av tentamen. Jag är ohyggligt nervös för jag är inte ens halvvägs. Fy fan för den här stressen. & dessutom ångestens slängar fram och tillbaka som i en riktigt dyster berg och dalbana. Men från och med i går har jag faktiskt kunnat andas. Det gör mig nästan lite hög att slippa ångest. Som att se en svartvit film i färg! Nå, för att förebygga ännu mer skit gör vi som engelsmännen. Engelsmännens stående medicin mot allting är te. Vi dricker te. Och på onsdag ska vi träffa mina släktingar. De har haft tillskott och bebisar är underbara. Adopterade barn får faktiskt föreställa sig att de är bundis o släkt med apor. Den aittyden skrämde bort Jehovas sist - så jag tror jag behåller den. På bild en kompis från Tropikariet, copyright mitt eget.

Ett program där kända folkliga profiler berättar om sina favoritböcker, vilka som var de första som väckte läshunger, böcker som berör och som rekommenderas. Jag vill se folkliga personer som Björn Ranelid *harkel* och Ronedalh-brorsorna sitta och diskutera "dagens bok". Jag vill se program som njuter, äter, sover och knullar böcker. Men vad jag inte vill se är Melodifestivalen del 28 delfinal 745. Snälla.

Sömnsvårigheterna gör att jag går omkring som en förtappad galning här i lägenheten. Törnar emot saker, ramlar över katterna (som svansar runt benen på mig tills jag ramlar och sen ser häpet förvånade *ergo förebrående* ut) och känner mig allmänt off. Så här trött når ångesten inte in i mig. Det blir utspädd ångest och trötthet istället. Kroppen vet det. Kanske sparar den bara på mina krafter - även om jag just nu, önskar att den inte gjorde det i sömnform. Jag har läst en massa böcker, jag har broderat en massa stygn och jag gick 8 km igår. Undra på att jag blir trött.

Har du provat att försöka springa ifrån din ångest någon gång? Det är sjukt vad ilska, rädsla och raseri ger kroppen oanade energireserver. Jag gick så att svetten stänkte igår. Jag tänkte på kvack-läkaren och ilskan bubblade. Alltid bättre med bubbel än att krympa i liten ledsenhet. Och jag tänkte på alla de läkare jag träffat som gjort mig illa. Så illa att jag inte ens vågat skriva om det förut. Men jag tänker göra det nu. Mina damer och herrar - detta är en sann historia ur verkliga livet. Ibland tvivlar jag på om det hänt för att det är så absurt. Men lets go. Är det en påhittad historia är jag Stephen Kings efterföljare....

År 1999 flyttade jag till Lund. Flytten innebar att jag bytte läkare och den känsliga frågan om vilken gynekolog jag skulle ha, kom upp. Jag har vestibulit. När jag var liten tyckte jag det var obehagligt att simma eftersom det gjorde ont när det kom in vatten i "whateveryounameit". Det gjorde ont att cykla och när jag fick mens var tamponger inte direkt the shit. Jag har aldrig lyckats sätta in en tampong för det gör så ont. När sex blev aktuellt lyckades jag aldrig genomföra samlag, men sex har jag ju haft (jag har till och med legitimation på att jag är världens bästa avsugerska *blinkar till en gammal pojkvän*). Men alltså, inte varit kapabel till några in och ut grejer. Följaktligen heller inte undersökts av gynekolog.

Det var kvinnokliniken i Lund på universitetssjukhuset. Jag var fortfarande döv då. Jag kom in för undersökning, men vi hade kommit överrens om att jag skulle slippa "ankan". Ni vet den där spateln som delas i två när de sticker in den i en. Som ett skohorn med kvack. Hon skulle bara titta, möjligtvis sära lite med fingrarna. Hade vi kommit överrens om. Bara det gjorde ont. Läkaren (vars utseende jag förträngt) var vänlig och tillitsingivande. Hon fick mig att gå med på att lägga spateln precis vid ingången - men absolut inte köra in den. Vi pratade om vestibulit och hur man kan övervinna den genom att långsamt vänja sig vid obehaget. Senare när jag faktiskt fått expertundervisning i just detta fick jag veta att man använder mycket små glasstavar som man för in långsamt och sen låter ligga medan man försöker att inte spänna sig. Processen kan ta månader eller år. Men nåväl. Där ligger jag, darrande i en jävligt otäck stol med benen spretandes mot taket och försöker avläsa läkaren. Det finns något otroligt blottande i att vara döv och vara i den situationen. Uppmärksamheten på läkarens läppar - avläsa avläsa avläsa - missa inget för då kan det göra ont. Och det var då hon gjorde det. Jag sa att det gjorde ont med spateln och bad henne ta bort den. Hon sa något om att jag skulle titta på henne. Men det gjorde ont. Jävla ont, ta bort den ta bort den ta bort den. Hon la handen på min axel. Titta inte dit. Titta på mig, lyssna på vad jag säger.

Jag vände ansiktet mot henne och då - då körde hon in den. Jag skrek så högt att sköterskor kom in. De försökte lugna mig men det var svartglödgat. Det var en spjutspets i mig. Den grävde jag skrek den fanns där och jag trodde jag skulle svimma så ont gjorde det. Samtidigt läkaren. Tittade på mig, såg nästan sur ut. Tyst. Skrik inte så där. Och sen. Hon tog ut den. Jag grät fortfarande högt som ett barn. En sköterska tog mig i armen och sa "lilla gumman" eller något. Jag minns inte. Och sen gjorde jag precis som alla våldtagna tjejer vill göra. Jag gick hem. Jag grät. Jag förträngde. Jag tänkte att jag självmant satt mig i stolen. Att jag missat något för att jag inte hörde. Att jag sa att hon fick ha spateln vid ingången. Att hon fick göra det.

Men sen så tänkte jag på hur mycket jag pratade om smärtan innan. Hur jag poängterade att de måste sluta när jag sa nej. Hur jag hela tiden under undersökningen bad henne sluta och hur hon fortsatte och hur hon fick mig att känna mig dum och liten när jag protesterade. Men allra mest tänkte jag på hur hon utnyttjade min dövhet för att få min uppmärksamhet och kunna trycka in skiten i mig. Jag berättade det för en k ompis efteråt. Hon sa att jag skulle anmäla. Jag var inne i en depressionsperiod och det som hade hänt underlättade inte. Så jag förträngde. Konsekvensen blev att min vestibulit blev värre - och att min tillit för läkare försvann så gott som helt. Nästa gång jag skulle göra gynekolog undersökning krävde jag (och det tog ett år innan jag fick min vilja igenom) att bli sövd. Det blev jag.

Det var väl en trevlig liten "saga"? Inte sant. Jo...sant. Väldigt sant. Någon skrev på min blogg att hon tyckte att manliga gynekologer var lite äckligt. Hon ville gå hos en kvinnlig. För mig spelade det ingen roll sa jag. Det var en kvinna som gjorde så där mot mig. Men kön spelar ingen roll. Det var en läkare som gjorde det. Och jag minns inte ens hennes ansikte längre. Jag bara minns hur hon lurade mig att avläsa för att förstöra något gott. Min tro på vården.

Allt det tänkte jag på när jag gick och ångade upp i 8000 aerobicssteg. Det och alla andra läkare jag mött som behandlat mig som om jag är mindre värd än dom. Naturligtvis blir det svårt för mig att respektera de läkare som tycker att doktorsguiden är en kränkning. Jag vill kränka tillbaka - i ord. Sen funderar jag över om det ens är en kränkning att man säger vad man tycker om en läkare. På sidan får man skriva om läkare i positiva ordalag. Inte i negativa. Marcus skrev att positivt och negativt bör följas åt. Det tycker jag också. Jag vet inte hur många läkare som anmäls idag. Men jag vet att vi är många som inte anmält för att vi inte klarat av det. Eller för att vi vet att det är till ingen nytta. Min upplevelse var att jag bokstavligen blev våldtagen av en läkare. Men patienter blir psykiskt våldtagna hela tiden. Det gör ont. Doktorsguiden kan vara ett bra sätt att iallafall prisa de läkare som ÄR bra. Jag har min älskade Staffan Olsson. Marcus har Pia. Det är läkare som återgett en tro på läkarkåren och på att man har rätt att bli bra behandlad på en vårdmottagning.

Ångesten hanterbar. "Barnvakten" var snäll. Vi satt och ritade och pratade och ritade lite till. Sällskap är bra. Natten var dunkel. Jag minns att jag var vaken. Jag minns att jag trodde att jag sov. Tabletter. Stirrande i spegeln och trötthet som svepte in mig i sin varma filt. Det var inte förrän på tidig morgonkvist jag fick sömn och jag vaknade klockan nio. Idag blir det nya försök att hitta läkare och helst lite tidigare än evigheters evighetsmånader. Jag vågar inte känna efter hur jag egentligen känner mig. Jag är stum och dövad. Jag ska gå till Gerda nu för jag vill inte sitta instängd mer.

Tack alla som bryr sig, ni är änglar hela bunten. Iallafall får ni vipkort till himlen...något sånt.

Första gången jag föll var på ett födelsedagskalas. Om några månader är det tio år sedan. Jag trodde att jag visste vad smärta var. Men det var innan jag föll ner i råttan mörka näste. Det tog ett år innan jag kunde se mig själv i spegeln igen. Det jag såg då var ett monster. Mitt midjelånga hår rakade jag av, mina ögon som jag med naiv förhoppning ville beskriva som guldbruna blev svarta. Det gick inte över en natt - självklart inte. Snarare pågick det under en evighetstid. Jag var ett hål. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte fylla upp hålet med. Det var bottenlöst. Från att ha levt med avgrunden på trivsamt långt avstånd kom det närmare. Jag vacklade och drog ner mig människor jag älskade i fallet. Ingen barmhärtighet. Det fanns bara jag och min smärta. Känslor som jag tidigare hade kunnat hantera som ilska, skam, vrede, svartsjuka, avund och till och med glädje ryggade kroppen tillbaka för. Det var som om ett nytt jag byggdes upp. Ett jag som byggde murar för att  inte känna för mycket. Murarna var bara vrakgods. Så enkla att rasera.

På ett sätt är det bra att inte alla människor vet vad ångest är. Det är en nåd. Å andra sidan blir det destå svårare för oss som lever i tomheten att beskriva - eller snarare bevisa hur jävligt det faktiskt är. Säger du att du har cancer skulle få människor ge dig rådet att "gaska upp dig". För cancer är en riktig sjukdom till skillnad från depression. Föreställningen om att ångest är något man simulerar för att få uppmärksamhet eller medlidande är allmänt spridd. Någonstans har någon en bild av hur vi som är - står och karvar i handlederna för att få någon att tycka synd om oss. Medlidande är ett motiv. Eller kanske skulle det vara det om det inte vore för att självdestruktivt beteende och ångest aldrig genererar något medlidande. Ledsenhet är något man kan ifrågasätta. Helst när man står på tillräckligt långt avstånd att man inte ser när någon gråter.

Hos psykologer gräver man i människans inre. Det är en helvetes fiskdamm när vi har party för 500 kr timmen. Efter ett par år vet du vad som skaver. Oftast är det något så enkelt som din egen spegelbild. Insikten att du inte är eller någonsin kommer vara något du önskar. Insikten att du är dömd att vara ensam, även om ni är två. Sak samma. Ensamhet finns i tusen former och förpackningar. Köp en så får du två på köpet. En annan populär psykologisk grunka du kan fiska upp är förstås kraschad självkänsla. Varje gång du blir slagen, psykiskt eller fysiskt så krymper den du ska bli. Jag skulle vilja mala ner den person som sa "det du inte dör av blir du starkare av" till köttfärs. Bli stark av det fitta! För inte fan är det så enkelt. Det som sker är att skalen blir tjockare och du famlar i mörkret efter någon som kan ordna upp allting.

Och där kommer självklart drömprinsen eller prinsessan in. Föreställningen om att någon ska hela oss är också en jävla saga. Det är en nåd att ha någon som älskar en, men ångesten kan finnas kvar iallafall. Den finns i mig, trots att den jag älskar ligger och tittar på mig med blåögd blick och tårarna nalkandes. Visst vet jag att jag är älskad. Men vad spelar det för roll när jag inte finns. Jaget är inte herre i sitt eget hus. Och jag ser ut genom mina ögon på min krossade framtid. Hur någonsin skaffa barn när man mår så här? Hur någonsin leva ett normalt liv?
Sen en dag blir allting bättre. Det sker hela tiden. Men vi som bor granne med ångesten vet att det inte är för evigt. Aldrig för evigt. Som en rasren jycke. Paradoxalt.

Det finns en mening. Jag ser den i dig och dig och dig. Ibland är det bara inte mening nog. Till min vän som åker in och ut på psyket och vrålar besinningslöst mot gud ingen alls - säger jag "ta inte livet av dig för då får du inte veta hur det skulle slutat". Så är det. I mitt bröst pulserar hoppet, ibland litet som en fågelunge ibland så ofantligt stort att jag vill snurra in mig i hela livets armar. Men hopp finns det. Ändå - ångesten. Som en blodssyster eller bror. Vi som vet den, ser den i varandras ögon. Vi vet  vad som inte kan sägas i ord.