30 november 2008 - Flykten från Sobibor
Kategori: Film och media
Filmen är inte lika bra som boken, men stark! Bra skådespelare, fina nyanser och spänning som håller i sig från första till sista ögonblicket.
Kategori: Film och media
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Likvidation
Precis innan resan till Polen, budade jag hem en bok från Nordiska museumet med samlade minnen från judar som kom hit till Sverige under eller efter kriget. Samlingen visade sig vara väldigt vidgad. De människor som redaktören valt ut att berätta om sina öden, har olika förutsättningar, så som geografisk bakgrund, religiös kontext men också människor i olika åldrar vilkdet bidrar till ett bredare perspektiv på förintelsen. I så gott som alla historier spelar den nyuppväckta antisemitismen en stor roll för de överlevandes drivkraft att berätta.
Jag tycker sällan att korta biografier är särskilt intressanta att läsa. När det kommer till överlevande efter förintelsen finns dessutom en väldigt tydlig mall i biografierna. Uppväxten hyllas och får ett romantiskt skimmer över sig. Helvetet i lägren kan antagligen berättas hur många gånger som helst, men ingen som inte var där - kan förstå. Räddningen beskrivs inte sällan i samma färger som de lyckliga barndomsminnena. Sverige höjs till skyarna. Här var folk så vänliga, här fanns mat i obegränsade mängder (som det tycktes för flyktingarna) och här fanns tryggheten. Ofta slutar berättelserna just här, med hyllningar till det nya hemlandet och ett nytt liv. I denna samling kan man ana kritiken och vanmakten i att vara överlevande efter en katastrof - men ändå tvingas leva ett liv i tomhet, utan alls några rötter. Kan samhället förstå smärtan i de överlevandes förluster? Kan en ny familj ersätta den som förintades? Och är svenskarnas vänlighet en garanti för att det inte ska ske igen? En tacksam jude är bra, men vad händer med den jude som är otacksam?
De tankar jag bär på efter resan sätter spår i allting jag läser. Skulden, tacksamheten, föreställningen om vad en människa kan hantera - fysiskt och psykiskt är något som jag vill fördjupa mig i. Hedi Freid har arbetat med någon av de överlevande som deltar med sina berättelser i boken. Jag blir sugen på att läsa hennes böcker på nytt.
Några anmärkningar dock;
Historiska beskrivningar kompletterar de personliga berättelserna - men utmärks varken av nytt typsnitt eller kursiv text, vilket gjorde läsningen lite förvirrande ibland. Vidare fanns det en berättare vars far försvann. Efter många år hittades en bild som fadern hade ritat innan han dog i gaskamrarna. Denna bild berättades det om tillräckligt mycket för att det skulle irritera mig att den inte publicerades i boken. Sist men inte minst funderade jag kring den första berättaren som hette Kaplan, precis som Susanne Kaplan som jobbat med barnöverlevande efter förintelsen. Jag blev nyfiken om de är släkt - vilket känns ganska självklart, men jag vill ändå få det bekräftat.
Sammanfattningsvis är denna bok bra, men ingen bok som höjer sig över medelmåttet.
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Poetik
Kategori: Likvidation
Det har gått över tio år sedan sist. Krakow är sig inte likt. Eller kanske är det jag som förändrats? Vi startade resan med dunderförkylning. Freddis med ebola-varning, själv var jag mest trött och ömmade i kroppen. Eftersom vi bara hade tre dagar till förfogande och vi inte orkade hänga med i de andras tempo avlägsnade vi oss från gruppen efter besöket i Auschwitz. För mig var det besöket viktigast. De judiska områdena i Krakow hade jag besökt sedan tidigare och på söndagen tog vi igen oss på allra bästa sätt. Vi åt bananglass och gick runt i stan, njöt av de vackra vyerna och pratade förstås väldigt mycket. Första bildserien är från första kvällen då vi åt på en "polsk" restaurant och plaskade runt i snöyror på torget.
Den andra serien bilder kommer från Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Jag upplevde ett otroligt tomrum under besöken. Jag har laddat i många år med bilder, berättelser, människor och livsöden. Verkligheten var rätt formlös. Jag kände mig lite grotesk som gick runt och fotade lidandets baracker. Turistaspekten fick det att vändas i magen på mig. Förra gången var jag tabula rasa. Den här gången såg jag konstruktionerna. Utvalt, upplagt för att väcka känslor. Jag har vuxit ur Auschwitz. Det kändes verkligen som om det skedde för 60 år sedan. Rwanda fick konturer efter detta besök. När kommer minnesbilderna, filmerna och böckerna om Rwanda? Vad gör förintelsen så unik? Är försöken att framhålla det unika, möjligen en björntjänst? Kan det tydlga förintelsemönstret vi ser i den judiska förintelsen - göra oss blinda för de händelser som sker HÄR och Nu? Jag vet inte, men de frågor jag var rädd för att brottas med innan resan, kändes rätt meningslösa efteråt. Det går krigsförbrytare från Bosnien fria i vårt land, i Rwanda har man fortfarande inte tagit itu med folkmordet. Folk avfärdar det gärna som "stamkrig". Här och nu, i vår verklighet finns orättvisor och förintelsemönster att titta närmare på.
Å andra sidan hade jag aldrig blivit den jag är idag, ifall den första resan inte påverkat mig så djupt. Rwanda hade blivit ett mysterium för mig, absolut inget att vilja upptäcka och förstå. Men jag undrar om det djupa traumat som förra resan skapade i mig, trots allt inte berodde på den situation som jag själv var i, när resan tog plats. Jag förlorade hörseln, jag upplevde mig själv få kämpa för mitt existensberättigande. Jag kände mig förintad. Och jag vägrade acceptera rättvisan i detta. Min känsla av utanförskap i gruppen lät förintelsen bli till - just då, i mig. Därför påverkade resan mig så djupt och därför kunde jag inte (eller vågade inte) fokusera på mer närliggande folkmord, engagera mig och försöka sträva mot en djupare förståelse av mönstren. De mönster som jag idag ser, praktiskt taget - överallt.
Vi vet var förintelsen slutar - men var börjar den?
Vad gör det osannolika sannolikt
vad gör det sannolika osannolikt.
Den sista bildserien är på Krakows mysiga gatustråk och roliga affärer (ej upplagd ännu). Jag är tacksam att vi tog den paus som behövdes för att vila från alla känslor. Det var något jag inte gjorde förra resan och jag har lärt mig av misstagen. Det finns en tid att sörja, men också tid att glädjas åt roliga fårmössor och babbla (ingen förstod något - varken han eller jag) med torggubbar. Klappa katter (hon hette Kerchtan) och fota hundar som ser ut som snälla björnar. Allt sånt. Det är tillåtet. Ingen blir arg. Ingen kan säga att jag inte ägnat tillräckligt mycket tid åt att förstå ondskan. Det är mitt kall - och även om jag kommer fortsätta söka även i framtiden, så tror jag på något sätt att denna resa var ett avslutande av ett helvetiskt jobbigt kapitel. Hoppet är det sista som dör.
Kategori: Likvidation
Kategori: Secondhandbarn
Alla ni som följer bloggen vet vilken sabla familjeröra vi har haft på sistone. Det slog mig idag att frågan som diskuterats - huruvida min uppfattning av mina föräldrar stämmer eller inte - är totalt ovidkommande. Den enda som har rätt till en uppfattning, med samma villkor som jag, är faktiskt min bror. Vi är dom enda som har en autentisk upplevelse av att vara barn till våra föräldrar. Min mamma och pappa kan alltså i praktiken hävda att jag var en "dålig" dotter. Vi har alla våra roller och även om det känns frestande att döma utifrån sin egen uppfattning, måste man ha förmågan att inse sina gränser. I en serie som Topmodel kan deltagarna framhålla sina insatser, men egentligen är deras uppfattning inte av vikt. Det är juryn som avgör, och även om vi kan applådera deltagarnas goda självkänsla har deras uppfattning om sig själva egentligen inte särskilt mycket med saken att göra.
Attackerna mot mig och den bild av min uppväxt jag lägger fram, för att kunna bearbeta den, verkar grunda sig i en enorm frusteration över att ha förlorat kontrollen över en egen självbild. Det känns som om jag i deras ögon varit en del av deras ego. Om jag inte längre hävdar deras perfektion tycks deras världsbild rubbas. Jag måste tuktas tills jag tycker annorlunda och anammar deras bild av min uppväxt. Jag har annars svårt att förklara varför mina föräldrar vägrar släppa det förflutna och låta mig ha de uppfattningar jag har. Genom att acceptera mina känslor, även om de inte stämmer med den bild som dom har av min uppväxt - skulle de kunna möjliggöra att jag ändrar min åsikt om dem. Men så är alltså inte fallet. Och jag känner vanmakt inför att ständigt tryckas ner och negileras för mina känslor - vilket gör en försoning otänkbar. När drevet går och fler och fler anhöriga lägger sig i och vill hävda sin uppfattning om hur JAG ska uppfatta min uppväxt blir jag kränkt. Man kan inte tvinga någon att ändra uppfattning om en sådan sak som utanförskap. Och även om jag vill att mina föräldrar ska må bra, så kan jag inte ljuga om mina känslor. Om jag gjorde det, skulle JAG inte längre vara jag och isåfall skulle det jag sa, ändå inte ha någon relevans, eftersom jag inte skulle vara sann mot mig själv.
Vad jag hävdar är dock att mina upplevelser av att känna mig utanför som liten, aldrig upphörde. Om så hade varit, hade denna kamp som jag utkämpat gällt enkom mina barndomsminnen. Men så enkelt är det alltså inte. Det som förändrades när jag växte upp var att jag förstod att situationen i familjen var ohållbar. Det är inte okej att mamma, pappa och lillebror inte kan teckenspråk. Jag har varit helt döv, och är idag fortfarande i behov av teckenspråk. Därför tvingades min man lära sig språket. Det var en förutsättning för att vi skulle ha en jämlik relation. Detsamma gäller självklart också i min familj. Och valet att inte lära sig teckenspråk flytande, eller ens använda det när jag var närvarande - var ett val som påverkade mig mycket negativt. Jag hamnade utanför och även om detta val inte gjordes medvetet, eller med syfte att skada mig - så blev jag skadad. Det är egentligen inte något att resonera om.
Tyvärr är det just dessa känslor som jag tvingats försvara. Vad jag fått under min uppväxt, var möjligtvis nog för ett hörande barn, men för ett hörselskadat barn och senare dövt - kom situationen att bli psykiskt ohållbar. Jag tvingades acceptera att teckenspråket var en lyx och att jag skulle vara tacksam för allt annat jag fick. Men eftersom teckenspråket var det enda jag egentligen verkligen behövde - kom min otacksamhet att bli det allt mer bärande ämnet. Jag var en sån som inte lät nöja, en sån som skulle stå i centrum och lät andra, som min bror stå i skuggan av mig. Jag hade inte ens vett att förstå vilka uppoffringar som gjordes för min skull. Men det gjordes de. Mamma var ett stöd så länge min hörselskada var måttlig och jag kunde fungera utan teckenspråk. Problemen började när avläsning inte längre räckte till och jag började förstå att teckenspråket inte skulle bli av självklar användning i familjen. Det var då jag började känna mig kränkt, svikt och ledsen. Problemet blev självklart att när ingen ville lyssna på mig började jag känna mig utanför. Och under många år försökte jag på olika sätt förklara detta för mina föräldrar och få dem att förstå de psykiska konsekvenserna för mig att inte känna mig hel i familjen. Jag kan inte må bra i en familj där jag behöver någon som tolkar vad mamma och pappa säger till mig. Jag kan inte känna mig lycklig om de inte erkänner mig för vem jag faktiskt är - en döv person och därigenom i behov av teckenspråk.
Egentligen förstår jag inte hur allt detta kunnat leda till den hopplösa situation vi har idag. Mina föräldrar var faktiskt bjudna till bröllopet. Jag hade stora förhoppningar på att bröllopet skulle leda till att relationerna blev bättre. Men förbudet att bjuda vissa av gästerna, helt utan vidare förklaringar - fick mig att känna mig otroligt arg och kränkt. Det var inte själva förbudet i sig som gjorde mig ledsen, utan vägran att förklara för mig varför jag skulle gå med på det hela. För det första var det mitt bröllop och jag tyckte mig ha rätt att bjuda de jag ville ha där. För det andra var konflikten mellan dem och de berörda gästerna inte en konflikt jag var inblandad i, varför en handling som att inte bjuda in dem till bröllopet - kändes obegriplig. Men de ställde ett ultimatum - "kommer dom så kommer inte vi". Och för mig var det droppen. Jag hatar ultimatum, för det är något man tar till när man inte längre kan resonera med varandra. Och de hade kunnat resonera med mig om de hade velat - vilket de inte ville. Så, "Let it be".
Så jag bjöd de berörda gästerna men lät bli att bjuda mamma och pappa. Men jag valde att bryta med mamma och pappa. Detta eftersom all kontakt, oavsett om den var "trevlig" eller ej, gjorde illa mig. Jag är en sådan person som alltid måste rensa luften för att må bra - jag kan inte låtsas att allt är bra bara för att hålla skenet uppe. Mina föräldrar har dock denna förmåga - och de hade mycket svårt att förstå varför jag kände mig tvungen att avbryta kontakten - istället för att ha en, vid första intryck, trevlig och välfungerande sådan. Men som sagt - jag fungerar inte så. Dock såg jag inte omöjligheten i att någon gång återuppta kontakten. Men först behövde jag läka. Faktum var att jag skrivit in i min almenacka, bara någon vecka före brevet från mina morföräldrar kom - att vi skulle gå över och ge en födelsedagspresent till min mamma. Detta står inskrivet i bläck! Men brevet raserade alla mina förhoppningar om något sådant försök till att återuppta kontakten.
Mormor och morfar krävde resolut att jag skulle erkänna deras och mina föräldrars bild av min uppväxt. Detta innebar att jag skulle erkänna att jag varit ett mycket lyckligt barn, att mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig och älskade mig villkorslöst. Vidare skulle jag också erkänna att min bror fick stå i skuggan av mig och att jag därför borde vara honom tacksam. Som ni förstår av det jag skrivit var detta krav orimligt. Jag hade inte ens kunnat göra detta om jag hade velat, eftersom det var en kränkning mot mig som person, och mot mina känslor. Att underkasta mig detta krav hade också inneburit att jag accepterat att mitt krav på teckenspråk var omöjligt.
I brevet frågade mormor och morfar inte om mitt perspektiv på det hela. De krävde utan vidare resonemang att jag underkastade mig och bad mamma om ursäkt. Om detta skedde - och om mamma accepterade min ursäkt - skulle relationen med mormor och morfar eventuellt återupptas. Men det fanns dock - som sagt - villkor. Dessvärre ville mormor och morfar inte diskutera detta med mig. De hänvisade till mamma som i sin tur hänvisade tillbaka till dem. Detta under att jag led helvetes jävla kval. För att jag älskar mormor och morfar är det väl ingen som betvivlat eller missat?!
Hela aktionen stämde illa med bilden av hur villkorslöst älskad jag var (och enligt mina föräldrar fortfarande är - men saknar förmåga att förstå). Alla mina känslor av att vara någon som inte blir lyssnad på, eller trodd - och respekterad av, bekräftades nu med tydlighet av min familjs agerande. När brevet kom med posten hade domen redan fallit. Jag hade överhuvudtaget inte blivit tillfrågad om hur jag uppfattade det hela, eller vad jag kände. För min uppfattning var inte av intresse.
För mig är det ofattbart hur man kan läsa min blogg och blunda bort all ångest jag skriver om - och välja att fokusera på formuleringar och ord. Mormor och morfars inblandning omintetgjorde varje möjlighet att mamma och jag skulle kunna försonas. Jag kan visserligen gå med på att det är svårt att hålla en sån här stor konflikt hemlig inför sina föräldrar - vad jag däremot inte accepterar är att hon, när hon fick veta att mina morföräldrar var beredda att bryta med mig, av denna orsak - inte gick in som medlare. Hon läste bloggen och visste hur situationen fick mig att må, men hon lät det ändå vara. Jag fick skylla mig själv.
Så agerar man inte om man verkligen älskar någon och vill den personen väl. Sen kan vi självklart diskutera mina morföräldrars agerande. Det är en historia i sig. För mig är det ofattbart hur man kan fördöma en handling och sen i nästa stund göra om samma sak själv. Beslutet att bryta med mina föräldrar var inget lätt beslut, det tog mig elva år att komma fram till det. Mina morföräldrar tog tre dagar på sig för att göra samma sak mot mig. Detta utan att ens ha resonerat med mig. Och det är klart jag är oerhört sårad över det. Jag frågar mig vad jag betytt för dem, när det är så enkelt för dem att fatta ett sådant ödesdigert beslut. Men detta inlägg handlar inte om deras beslut utan om det faktum att ingen tycks se det paradoxala i att kräva av mig att jag ändrar uppfattning om att jag var älskad och lycklig som liten - samtidigt som de är beredda att offra mitt psykiska välbefinnande här och nu.
Egentligen är krav jag ställt, att mina föräldrar och min lillebror lär sig teckenspråk - och använder det så att jag kan finnas till på lika villkor i familjen - inget stort krav. Det är ett omöjligt krav bara om man inte har accepterat sitt barns dövhet. Och däri ligger antagligen problemet. Mina föräldrar kunde acceptera att jag var hörselskadad. De kunde stödja mig i den kamp som detta handikapp innebar. Men de kunde aldrig acceptera att jag blev döv. För det borde jag inte blivit. Det var inte mina föräldrars fel, varför de inte borde behöva ta ansvar eller konsekvenserna av detta. Detta drabbade MIG.
Borde är ett lustigt ord. Det innehåller så mycket förnekelse och så mycket vilja att allting borde vara annorlunda. Och det finns få tillfällen i mitt liv då jag inte tänkt samma sak. Det är inte rättvist. Men det är heller sällan livet och man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Ett dövt barn (och barn är man ju så länge man har föräldrar) behöver teckenspråk för att vara delaktig. PUNKT. Du kan inte resonera bort känslor. Och inget kan egentligen ersätta teckenspråket som ett medel för den döve att känna att hon existerar.
(jag har skrivit på den här texten i flera timmar, både igår och idag. Jag har försökt rannsaka mig själv och se hur situationen kan ha uppfattats, både av utomstående och mina föräldrar. Folk gör lätt detta till en allmän fråga - "det är självklart att man lär sig teckenspråk om en närstående blir döv". Och visst är det lätt - om man accepterar att personen verkligen MÅSTE ha teckenspråk, istället för att helt enkelt avläsa. Det är inte självklart, och jag är inte den första som hamnat i denna situation.
Skillnaden mellan mig och många andra döva, är kanske att jag vägrar acceptera att jag ska hamna utanför. Jag kan inte tillåta mig själv sitta vid ett matbord och försöka avläsa, misslyckas och känna mig utanför. Och även om jag kommer hamna i den situation oräkneliga gånger under mitt liv - kan jag inte, för min sjävlaktnings skull tillåta att det sker I MIN FAMILJ! Aldrig! Jag vet att mina föräldrar läser detta, deras bundsförvanter och andra som är inblandade i konflikten. Alla har sina åsikter om det hela och de letar gärna efter saker att haka upp sig på och förarga sig över. Och det må så vara. Men denna blogg, och de tidigare jag haft, har varit mitt enda sätt att bearbeta mina känslor och få gensvar. Om min familj hade fungerat som den skulle hade jag inte behövt en blogg för att ta hand om alla dessa känslor. Det är alla människors rätt att få må bra, och jag tar ansvar för vad jag måste göra för att må bra - även om det innebär att jag måste bryta med människor som jag egentligen älskar - men som bara gör mig illa. )
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Vardagligheter
Jag har idag, trots begynnande brakförkylning:
1. Varit på Willys och hämtat ut paket från London med Noa Noa prylar.
2. Promenerat en bit av vägen för att få min dagliga dos ljus
3. Hämtat ner Max och hindrat honom från att riva lägenheten
4. Dammsugit hela lägenheten (Max hatar dammsugaren alldeles fundamentalt)
5. Packat ihop de kläder jag ska ha under fotosessionen med Nils Nordin i helgen
6. Skrivit brev till Mana (för jag fick ett av henne idag :)
7. Tvingat mig själv att fråga Max riktiga mamma och pappa om de kan kolla till katterna i helgen och gett dem min nyckel! Denna punkt på listan var den som tog mest kraft för jag hade redan ångest - och jag pallar egentligen inte att prata med folk när jag ligger nedtryckt mot marken och bara försöker andas.
8. Fotat och lagt upp ännu fler auktioner. Vi har nästan 100 auktioner ute, dock inte på vårt vanliga konto eftersom vi inte vill locka dit ovälkomna besökare! Men om du kära läsare är nyfiken på vilket vårt nuvarande konto är - skicka ett mail så hör vi av oss. Anonyma mail besvaras dock INTE.
Nu har jag en del saker som måste fixas innan kvällens slut:
1. Packa vanliga kläder inför resan, smink och dylikt
2. Kamera, laddare och mikrofon för CI:n ska också packas ner
3. Leta efter alla de Cds som vi ska ha med oss under bilfärden upp
4. Skriva ut bild på Limpan och Greebo
5. Hämta upp Agadors bilväska och se till att det finns koppel och grejer med.
6. Ställa fram mat så Max matte och husse ser det - och dessutom skriva en lapp som förklarar varför det bara är TVÅ katter i lägenheten istället för tre.
Kategori: Film och media
Kategori: Dylika dumheter
Från: LL
Skickat: den 15 oktober 2008 07:48
Ämne: Bokrecensioner
Skäms du inte för att du som bitter feminist recenserar böcker utifrån hur "feministiska" de är? T ex sänkte du Per Ströms ypperliga bok där han mycket sakligt beskriver sin syn på jämställdhet, orättvisor osv. Alltså till skillnad från diverse feminister som använder pinsamma onyanserade klyschor (patriarkat, könsmaktsordning, könet är konstruerat etc) som de inte förklarar eftersom de vet att det helt enkelt inte går. T ex vet vi att män och kvinnor från födseln presterar helt olika vid olika färdighetstest. Det visar sig att kvinnor bla är bättre på språk och män på visuospatial/logisk förmåga. Den mest intressanta skillnaden är dock hur spridningen ser ut i respektive grupp. Om vi då tittar på IQ-test så grupperas sig de allra flesta kvinnor nära medelresultatet. Medan en mycket större andel män presterar väldigt dåligt och väldigt bra. T ex är det fem gånger så vanligt att män presterar resultat på "geni-nivå" än kvinnor. Nämnde Simone de Beauvoir, som du gav maxbetyget 5, dessa resultat i sin bok eller visade det sig att hon beter sig som alla andra feminister nämligen att hon struntar i objektiva forskningsresultat och kokar ihop en feministisk soppa på ... förbannat lite.
From: Freddi
Date: Wed, 15 Oct 2008 13:13:38 +0200
Subject: SV: Bokrecensioner
Hejsan LL
Jag är inte helt säker på varför du kontaktar mig. Ditt mail känns lite som att du desperat vill poängtera något och har valt mig att göra det mot.
Jag har recenserat två olika böcker som behandlar genusfrågor och jag sågade den ena för den var nyanslös, bitter och insiktslös. Och jag höjde den andra till skyarna för att den vidgade mitt sätt att tänka och fick mig att tänka på ett nytt sätt. Jag kan också tillägga att jag läste och recenserade Per Ströms bok före jag läste Simone de Beauvoir - och att dessa är de enda två böcker om genusforskning jag läst.
Jag betraktar mig som feminist, men kan knappast kallas för bitter då jag som man njutit de fördelar som ojämlikheten gett.
De onyanserade klichefeminister du hänvisar till känner jag inte till annat än ryktesvägar. Och jag tror inte jag skulle finna dom intressanta att läsa heller - om de är så nyanslösa och bittra som du antyder.
Simone de Beauvoir å andra sidan är en av sin tids störste tänkare och gick i sin bok objektivt igenom genustänkandet från alla de vetenskapliga vinklar som fanns att tillgå på 1940-talet. De vetenskapliga rön som du hänvisar till kan jag inte kommentera då jag inte läst om dessa annat än i Per Ströms bok. Men jag antar att dessa undersökningar inte var gjorda på Simone de Beauvoirs tid, för hade de varit det är jag säker på att hon skulle kommenterat dem, då hon kommenterade alla andra undersökningar i ämnet i sin 800 sidor långa bok.
Men oavsett vad ser jag inte hur dessa undersökningsresultat motsäger något som hon kan tänkas ha uttalat sig om. Hon har väl aldrig förnekat att män och kvinnor skiljer sig åt på flera olika sätt - även om väldigt många skillnader ÄR socialt betingade och påtvingade. Det hon - och de flesta sansade feminister - i första hand försöker föra fram är att det inte finns några värdeskillnader mellan könen. Männens egenskaper har värderats högre och männen har fått fördelar av det. Detta motsätter sig feminismen.
Avslutningsvis skulle jag vilja veta: har du ens läst "Det andra könet"?
Vänligen
Freddi Högabo
Från: LL
Skickat: den 18 oktober 2008 20:46
Ämne: RE: SV: Bokrecensioner
Hej,
Du skriver: "Jag betraktar mig som feminist, men kan knappast kallas för bitter då jag som man njutit de fördelar som ojämlikheten gett." och sedan: "De onyanserade klichefeminister du hänvisar till känner jag inte till annat än ryktesvägar."
Jag hoppas du skämtar?? Den första citerade meningen är en ända stor klyscha där du inte vill/kan definiera vad du menar med ojämlikhet (du menar förresten ojämställdhet!). Troligtvis använder du "patriarkatet", "könsmaktsordningen" etc. i var och varannan mening du skriver utan att du ens funderar på vad de betyder och om de överhuvudtaget existerar. Så då får jag väl gissa vad du menar med ojämlikhet och då kan vi väl titta på lönerna. Vi vet att kvinnor oftare väljer att arbeta inom offentlig sektor där lönen beror på vilken skatt vi väljer att ta ut medan mäns lön inom privat sektor inte begränsas av detta faktum. Vi vet också att kvinnor oftare VILL vara hemma med barnen mer och att det är svårare att hitta kvinnor som vill bli chefer, professorer osv. Men framförallt vet vi att män presterar oerhört mycket bättre vid logiska och teknisdka test och som du kanske insett lever vi i ett extremt tekniskt samhälle som alltså män i genomsnitt alltså borde klara sig bättre i. Sedan kan vi väl titta på misshandel av kvinnor och då visar det sig att blandannat Leif GW Persson menar att den övervägande delen av män som misshandlar har grava alkoholproblem, och eller psykiska problem. Vi vet också att kvinnor inom samkönade förhållanden misshandlar varandra och de som oftast blit misshandlade i vårt samhälle är män. En nyligen gjord studie i nom Gävle Högskola visar att det är lika vanligt att kvinnan i förhållandet slår det första slaget. Detta var två områden som feminister ofta nämner som ojämställda och som ovanstående argument och många andra tar udden av - naturligtvis.
Om jag får gissa är du en mjukiskille som tror att det enda sättet du kan få kvinnor är att fjäska för dem och i det här fallet fjäskar du för kvinnliga feminister. Om du hört talas om evolutionen så kanske du kan tänka dig att 100.000 år där kvinnor valt sina män för att de är starka och/eller har makt efter en tid blivit del av vår genetiska uppsättning. Det är därför lejonhonor väljer hanar med den största hår-manen, det är därför påfågelhannar med störst fjäderskrud får flest honor och det är därför som en galning som Åmselemördaren Juha får fler beundrarinnor än vad du får. Det sista är en kvarleva från tider då en man sågs som stark då han kunde försvara sin kvinna och sin klan, på alla tänkbara sätt. Detta tillåter inte vårt samhälle men det finns kvar i kvinnors genuppsättning, på samma sätt som flyktresponsen (ångest) finns kvar fast den inte längre behövs.
Sålunda, du har säkert läst genus på ngn genusvetenskaplig kurs. Låt mig då skriva att INGEN "forskning" har fått så mycket kritik som denna. Carl Popper menade att reliabel forskning försöker att falsifiera sin teori. Detta har aldrig hänt inom genusforskningen utan alla inom detta perspektiv drar nytta av de oreflekterade överdrifter som förs fram. Inom andra perspektiv så utsätts varje artikel för mycket hård intern kritik men denna FINNS INTE inom genusforskningen. Likaså utgår man från just det man ska bevisa vilket är definitionen på ett cirkelresonemang och är därför helt förkastligt. man utgår från att det finns en könsmaktsordning och ett patriarkat etc och sedan letar man med ljus och lykta efter tecken på dessa. Med detta grepp kan man bevisa precis vad som helst. jag kan bevisa att pensionärer i Borås är de mest homofoba i landet, eller tvärtom.
Slutligen, du får gärna bete dig som en oreflekterad "toffel" om du vill men jag råder dig att reflektera över VAD det egentligen innebär att vara feminist, att tro på könsmaktordningen etc. Per Ström gjorde precis motsatsen, han använde sig INTE av skitfjantiga odefinierade klyschor utan han betade av område efter område på ett väldigt sakligt sätt vilket merparten av alla feminister verkar vara oförmögna till.
/LL
From: Freddi
Date: Sat, 8 Nov 2008 18:56:12 +0100
Subject: SV: SV: Bokrecensioner
Hejsan Lars
Har inte hunnit engagera mig i vår lilla brevväxling på ett tag, men tänkte jag måste bemöta lite. Jag hinner inte bemöta allt i ditt långa brev, men hoppas jag kan välja ut det viktigaste.
* Orsaken att jag inte använder ojämställdhet - vilket du så riktigt anmärker är det korrekta ordet - är för att jag inte har satt mig in i de termer som feminister använder. Dock tycker jag "ojämlikhet" beskriver bra vad jag vill berätta då ojämställdhet bara definierar att det handlar om ojämlikhet mellan könen. Att jag skulle använda ord som "patriarkatet" och "könsmaktsordning" i var och varannan mening känns lite konstigt att du påstår. Dels har du sett att jag inte gör det och dels har du rätt i att jag inte har riktigt koll på vad orden innebär - och just därför använder jag dom inte. Jag använder mina egna ord för att beskriva mina egna tankar. Jag ber dig sluta klumpa ihop mig med en grupp människor som jag inte har någon tillhörighet till. Det är inte bara ologiskt utan omöjliggör en meningsfull diskussion. Jag kan inte försvara synpunkter som andra har - och som du påstår jag har - för du fått för mig att jag är som dom.
*De faktum som du anser att "vi vet" angående vad kvinnan vill och kan innehåller samma sorts logik - med förkortat perspektiv - som i Per Ströms bok. "Verkligheten ser ut så här" säger du, men ställer inte frågan varför. Varför vill kvinnan jobba inom offentliga sektorn (för att det är vad som erbjuds säger jag - av två dåliga val, väljer man det minst dåliga), varför är det svårt att få kvinnliga chefer, professorer osv (jag svarar, för att kvinnor vet att de måste jobba så mycket hårdare och utsättas för så mycket mer för att få samma acceptans och erkännande som män, att de kommer fram till att det inte är värt det. I ett jämlikt/jämställt samhälle skulle inte detta motstånd finnas och det skulle inte vara några problem att få kvinnor till dylika poster). Du och Per Ström följer bara den logiska kedjan ett par steg bakåt och ser inte ursprunget, upprinnelsen till varför världen ser ut som den gör. Om man inte gör det kan man heller inte på riktigt förstå den och ha tankar och idéer om hur man ska få den bättre.
* Vad lesbiska kvinnor gör med varandra tar knappast udden av kvinnomisshandelsfrågan. Och att de som oftast blir misshandlade i samhället är män är verkligen sant - men de blir misshandlade av andra män, inte av kvinnor. Så hur skulle det ta udden av argumentet? Snarare tvärtom.
* Sedan går vi in på personangreppen. Om man tycker att det är fel att slå kvinnor och att jämställdhet mellan könen borde råda med lika lön och lika rättigheter - då är man en mjukiskille? Men vi säger att det är så. "Mjukiskille" är definitionen för någon som hävdar jämställdhet mellan könen. Det motsäger inte att man är viril, manlig, vacker och attraktiv för det andra könet. Att kunna vara både MAN och "mjukiskille" är enligt min erfarenhet det som ger mest kärlek, respekt och fitta.
De som får motsatsen är de som försöker kompensera ett förkrympt ego och usel självkänsla genom att se ner på sin omgivning, se ner på kvinnor, hävda den starkes rätt och prata socialnationalististosande darwinismromantik. De enda kvinnor dessa män får är kvinnor som accepterat bilden av kvinnor som mindre värda och underkastar sig den behandling som de utsätts för.
Nåväl. Jag kan hålla på med denna diskussion länge - om jag haft tid. Tyvärr har jag inte det. På flera sätt känns det också fruktlös då jag är fullständigt övertygad om att du inte är intresserad av att kommunicera, utbyta tankar och komma fram till något vettigt. Du har utsett mig till en representant för något du behöver tycka illa om för att bygga upp ett bräckligt ego, sedan spelar det ingen roll vem jag är, vad jag säger - du behöver bara någon att skicka förolämpningar och förvirrade argumentationsharranger till. Och jag är inte riktigt intresserad av det.
Men lycka till att hitta någon annan som är det.
Vänligen
Freddi
Från: LL
Skickat: den 11 november 2008 19:13
Ämne: RE: SV: SV: Bokrecensioner
Jag klumpar ihop dig med feminister eftersom att du helt ogenerat använder samma torftiga argument som de gör.
Ett exempel, Freddi: "jag svarar, för att kvinnor vet att de måste jobba så mycket hårdare och utsättas för så mycket mer för att få samma acceptans och erkännande som män, att de kommer fram till att det inte är värt det. I ett jämlikt/jämställt samhälle skulle inte detta motstånd finnas och det skulle inte vara några problem att få kvinnor till dylika poster."
I samma fras utgår du dels från att "kvinnan måste arbeta dubbelt så hårt för att få hälften av pengarna" och dels, och detta är det korkade, utifrån något rättviseperspektiv där könen MÅSTE vara lika bra på allt och är de inte det så beror det på diskriminering. Jag tillhör forskarvärlden och ett antagande som det sistnämnda är helt enkelt för banalt för att ens diskutera. Så då gör man istället tester där man verkligen ser hur (t ex) könen verkilgen presterar och då ser man (framförallt) två viktiga skillnader: 1) kvinnor är bättre på språk och känsloigenkännade och killar är bättre på logisk förmåga och rumslig uppfattning och 2) Killar uppvisar en högre grad av spridning vilket innebär att många gånger fler killar presterar sämst och bäst. Detta visar tetster och detta stämmer EXAKT med hur könen i genomsnitt väljer sin yrkesutövning: Tjejer väljer yrken där man kommunicerar och vårdar och män väljer yrken där visuospatial förmåga och problemlösning dominerar, samt att fler killar slås ut i vårt samhälle och fler killar får högt uppsatta tjänster. Nämnde jag att 95% av alla patent som godkänns varje år skapats av män? Var är då alla dessa kvinnor som presterar så fantatiskt? Tja, de syns inte i Högskoleprovets toppskikt eftersom den övervägande majoriteten som får toppresultat är just killar. Fem individer har genom åren lyckats få maxresultat och alla är killar.
Detta benämns fakta medan det du nämner endast kan ses som ... jag vet faktiskt inte vad det kan ses som.
Sedan är du tydligen för "lika lön". Vad menas med det? Om du uttryckte dig lite klarare skulle jag slippa dessa följdfrågor. Nu är det så att i ett kapitalistiskt samhälle så ska man få lön efter det man presterar och INGET annat. Inte heller här är det en "naturlag" att könen presterar likadant och att utgå från "rättviseasspekten" blir lika ogenomtänkt här som ovan. Tester visar som sagt att könen presterar olika, vi vet genom samtliga undersökningar som gjorts att kvinnor VILL vara hemma med barnen mer än män vill etc. Har man någon slags logisk förmåga så inser man att chansen att könen skulle prestera exakt lika bra är ett orimligt antagande.
Jag är som sagt var inte speciellt intresserad att diskutera med dig men det beror på att jag inte sett några av dina egna åsikter hittills och DET gör mig riktig irriterad. Nickedockor som uttalar andras budskap utan varken eget resonerande eller med forskningshänvisning har jag mycket svårt för. Kom igen när du byggt upp en egen världbild som inte är en plankning av andras ogenomtänkta tankar.
/LL
Hej igen LL.
Detta är mitt sista mejl, sedan kommer denna mejlkontakt att vara avslutad för min del. Den här gången kommer jag inte att bemöta något av dina argument, då de blir mer och mer skumma. Du fortsätter att anta vilka åsikter jag har och skäller på mig med dessa antaganden som grund. Det är så absurt att den nästan blir roligt. Men inte så roligt att jag har lust att fortsätta denna "kommunikation". Och du har förresten inte uttryckt att du inte är intresserad av denna diskussion - det var jag som gjorde det, i mitt förra mejl. Så du har nu tagit nästan kliv i den absurda argumentationens universum: du tar det andra uttryckt, hävdar att det är du som uttryckt det och använder det sedan som en våt fisk att vifta framför dig i ett pajasartat argumentationslagsmål.
Nåväl. Jag råder dig igen att hitta någon annan att spy din bitterhet över, för jag är inte intresserad.
Vänligen
Freddi
Kategori: Inspiration
Kategori: Film och media
Kategori: Film och media
Kategori: Film och media
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Poetik
Kategori: Film och media
Osannolikt bra skräckfilm med Thomas Jane som också var med i "Dreamcatcher" där underbara Damian Lewis gör en paradroll. The Mist torde vara den otäckaste film jag någonsin sett. Det skrämmande ligger inte bara i de varelser som attackerar människorna i köpcentret - utan i människans natur - vad som sker med instängda människor som står inför döden och lätt hemfaller till djuriska instinkter. Det var en otroligt snygg film som trots monster var uppbyggd på ett genialiskt sätt. Dramaturgi mästerlig och skådespelarinsatserna mycket trovärdiga. Från början till slut fanns en nerv - som sällan finns i skräckfilmer.
SKRÄCKFILM
(absoluta toppbetyget)
SKRÄCKFILM
Det är fest, plötsligt skakar ett jordskalv New York. Det måste vara en ny terroristattack. Vi följer ett sällskap ungdomar med skakig handkamera genom en sargad stad där allt handlar om överlevnad.
Cloverfield har en handling som ingen egentligen borde komma undan med. Monster, ungdomar och handkamera? Samtidigt är det en av de bästa skräckfilmer som jag sett! Jag satt som på nålar från början till slut. Det är inte monstren i sig som är läskiga utan hur snabbt civilisationen kracklerar. Filmen är en riktig höjdare och får högsta betyg i skräckgenren.
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Poetik
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Artestik
Kategori: Secondhandbarn