5 november 2008 - Fylld av allt HELVETE
Kategori: Secondhandbarn
Jag spyr. Jag hatar. Låt mig vara ifred. Ni har tagit mormor och morfar ifrån mig. Räcker inte det. Ska saltet riktigt gnuggas in i såren för att ni ska vara nöjda? Ni vann. Stort! Jag känner mig som världens ynkligaste äckel. Om det var jag som var förälder skulle jag aldrig kunna läsa min dotters privata blogg - när hon bett mig att låta bli. Speciellt inte när det är jag som orsakat all smärta. Hur kan man läsa om sånt och utan empati ifrågasätta känslorna?
Jag brister, jag orkar inte mer. Jag ska ta åt mig skulden till att kontakten med morföräldrarna är bruten - tydligen för att brevet jag skrev till dem var tillspetsat. Men inget brev i helvete kan vara så tillspetsat att man väljer att bryta kontakten med sitt barnbarn. Jag skrev att det är höjden av hyckleri när två förnuftiga människor säger sig älska någon förbehållningslöst - men sätter upp ett ultimatum - säg att du var lycklig när du var liten, säg att din bror fått stå i skymundan av dig, säg att du krävt för mycket av dina föräldrar, säg att dina föräldrar är underbara och snälla och alltid behandlar dig med respekt och välvilja. SÄG SÄG SÄG. nej
nej jag säger inte.
Det är känsloutpressning. Om dom älskar mig, bara om jag förnekar den jag är, så älskar dom inte mig, utan någon slags föreställning om hur jag kunde ha varit. Jag älskar fortfarande mamma. På något jävla underligt sätt gör jag det. Men hon går för långt. Även den som älskar kan skada. Om man inte förstår det själv så får man lyssna på den som säger det. Men ingen vill lyssna på mig. Mormor och morfar i sin tur - om dom verkligen skulle läsa det här - borde ha förstått att ett ställningstagande i en sådan konflikt - enbart leder till ännu mer smärta.
Aldrig mer
aldrig
inget att skämmas över
står för varje ord
Gör
jag