Smuleliten

Modell: Hien
Vilken bild tycker du fungerar bäst? Jag är förtjust i den urblekta bilden men osäker på om det är riktigt bra rent fototekniskt så shoot....ge mig feedback.

Jag har budat hem en reseskrivmaskin från USA, en riktig Underwood. Den är liten, bara 35 cm lång och så vacker att mitt hjärta klappar så hårt att det gör ont. Vackra vackra skrivmaskin - du ska stå på mitt skrivbord och skänka tröst i höst.

Vår veckolånga turåkning blev betydligt mer lyckad än vår 45 minuter långa turridning. Denna resa hade vi planerat och sett fram emot i månader, så att inte åka var inte ens ett alternativ. Dock fick vi möblera om i resandet en hel del. Förskjuta och stanna någon natt extra på olika stället - så vi fick chans att vila ut efter allt släpande och slitande med rullstol och ben smärtor. Första 36 timmarna var dock stressigt. Kattungespan i Lund, picnic i Ängelholm med Dennis, Anders och Ebba-Kristina samt middag med Okkis husse och matte i Maglehem på österlen. Några timmars sömn för att sedan skynda vidare till Knäred för att hälsa på min 97 årige farfar, vidare upp till Torup för att ha fotosession med bedårande tvillingar och avslutning av dagen i Göteborg hos kusinbarn Jenni och hennes tvillingar.
Därefter varvade vi ner och tog en dag att shoppa i Göteborg. Mindre stressigt men nog så tungt med rullstol och icke handikappanpassade butiker. Stärkande för själen, urlakande för kroppen - så efter några timmar på stan var vi fullständigt slut och sov i 12 timmar.
Vi stannade en extra ´natt och åkte sedan vidare tilll Kode norr om Göteborg där vi kom att stanna 3 nätten hos underbara familjen Månsson. Vi sov, åt och tog det lungt och hann ändå med tre fotosessioner, resa till Henon för kattköp samt en avstickare till Strömstad för att besöka vänner över dagen.
Och slutligen tillbaks ner till Skåne med lilla Lyra i knät - som bara sover om man sjunger för henne,
En lyckad och mentalt stärkande semester.









//Freddi

Någon gång under torsdagen insåg vi att helgen kommer att bli ett stort problem. Sedan olyckan i tisdags har jag varit ledig (för att få ett par avslappnande och trevlig dagar med min älskade fru på hästrygg...). Dessa dagar har jag kunnat vara hemma och finnas till hands för Elinleticia som nu befinner sig i ett hjälplöst skick. Detta innebär bland annat att hon får lyftas till toaletten då hon inte kan göra denna förflyttning på något sätt. Efter två dagars kamp fick vi hit en arbetsterapeut som tog med sig rullstol samt specialutrustning till badrummet. Elin kan och får fortfarande inte stötta på något av sina ben så vi testade möjligheten om hon kan förflytta sig från säng till rullstol och sedan från rullstol till toalett. I teorin går det. I praktiken sätter hjärnskakningen stopp. Ansträngningen som krävs gör att Elin närapå svimmar när hon försökt. Samtidigt som hon på det sättet försämrar läkningsprocessen för hjärnan.

På fredagen började min tunga helg med en fredag på 14 timmar och lördag och söndag på 11 timmar vardera. Det var inget alternativ att Elin skulle vara själv alla dessa timmar. Det fanns heller ingen möjlighet för mig att stanna hemma då jag redan hade två sjukdomsfall på jobbet och inte hade någon som kunde hoppa in för mig.
Jag lyckades dock få någon att stanna kvar några timmar på fredag morgon så jag kunde börja ringa runt efter en lösning. Antingen att Elinleticia fick ligga inne över helgen eller att personal kom förbi och hjälpte till. Båda otrevliga alternativ, men nödvändiga.
Efter en del ringande under förmiddagen fick vi veta att en Caremaläkare måste komma förbi och göra en bedömning om behovet av hemvård (vilket kändes vettigast för alla).
Denna bilburne läkare kunde bara beställas via vår husläkare som vi lyckligtvis fick tag på innan han gick hem för dagen vid 12. Han beställde och ringde tillbaka till oss och sa att Carema hade en 4 timmars gräns. De skulle alltså dyka upp senast 16.00. Det lät bra tyckte vi och jag åkte till jobbet.

01.00 på natten, då jag varit hemma i flera timmar - kom så äntligen Caremas läkare. Dessa kunde berätta att de inte har befogenheter att se till att det kommer hit folk och hjälper till.
Vid detta lag är vi båda trötta, arga och ledsna. Elin har under kvällen tvingats ta sig till toa två gånger. Under smärta och med resultat att hon börjat se dubbelt igen - något som annars gick över någon timme efter olyckan. Hon har heller inte kunnat sova då hon väntat deras ankomst hela tiden.
Av de två läkarna som kom var den ene, Dr Lennart Skog, den mest förstående och kompetenta vi stött på under hela denna cirkus. Han tog tag i möjligheten att få Elin inlagd under helgen. Beställde en sjuktransport att hämta på morgonen samt såg till att dövtolk skulle bokas åt Elin. (Det hör till saken att Elin just nu inte får använda CI-apparaten då den delen av skallen där den skall sitta svullnat upp och att magneten kan orsaka problem.)

Jag åker till jobbet på morgonen för att sedan åka vidare med min brukare på ett besök över dagen - två timmars färd från Lund. Men denna dag spenderar jag mycket i telefon och tackar brukare och brukares fru för deras förståelse. Men de sympatiserar med någon som kämpar för att få den vård de har rätt till. För att göra en olidligt lång historia lite kortare sammanfattar jag vad som hänt så här:
1. Sjuktransporten kan inte komma på utsatt tid och kan inte komma före jag måste åka. Nyckel måste hämtas på gömställe.
2. Elinleticia får ligga på akuten i tre timmar.
3. Läkare behandlar henne för kristallyrsel och beordrar henne att sova sittande i två dygn. (Dock får vi senare veta att några tendenser till kristallyrsel inte kunnat påvisas).
4. Elinleticia får smärtstillande med bieffekterna yrsel, illamående och ångest. (När hon kom in uppvisade hon just symtomen  yrsel, illamående och ångest.
5. Hon hamnar på avdelning 25 - neurologisk avdelning.
6. Jag har försökt nå personal för att berätta om dövheten och utsattheten det innebär att inte veta vad som händer. Oron. Så jag ber ödmjukt om att personal ska skriva i block till henne.
7. Personalen skriver inte i block. De berättar för Elin att de inte behöver göra det. Inte har tid till det.
8. Doktorn håller med.
9. Dövtolk kommer och Elin får berättat för sig varför det är en omöjlig ansträngning för personalen att skriva åt henne och hur hon inte ska ha särbehandling. De vill att hon ska läsa på läppar. Trots hjärnskakning med dubbelseende.
10. Jag har ett samtal med läkaren och försöker få honom att förstå att när han säger att "alla patienter ska behandlas lika" så är det just det som INTE sker nu. Alla andra patienter hör och får veta vad som händer med dem. Om personalen skriver åt Elin, först DÅ blir det jämlikt.
11. Läkaren skäller ut Elin för att hon är irriterad och arg, för att hon verkar tro att detta är ett lyxhotell, för att hon verkar tro att personalen ska stå vid hennes säng hela tiden. (Det hör till saken att Elin länge inte ens hade en knapp att trycka på för att få hjälp, utan fick be anhöriga till andra patienter att gå och be en sköterska komma när hon exempelvis behövde gå på toa eller få något att dricka.)
12. I ett avslutande gräl med läkaren får hon veta att hon inte ens ska vara där. Att hon inte är sjuk nog utan borde åka hem. (Detta är samma läkare som några timmar tidigare pratade om kristallyrsel och att hon skulle sova sittande två nätter och inte fick röra huvudet.) Elin skrivs ut utan någon möjlighet att ta sig därifrån. Jag är fortfarande två timmars bilfärd från Lund och den sortens transport hon kom in med får man bara på vägen dit. Hem får man fixa själv. Och taxi går ju bra tycker dom eftersom det står i Elins journal (som densamme läkare upprättat) att Elin kan gå själv med ELLER UTAN hjälpmedel. (Hennes högra fot är fortfarande svårt stukad och hennes högra vadmuskel är fortfarande trasig och hon har fortfarande hjärnskakning med yrsel och illamående.)
13. Efter telefonpåtryckningar beställs en sjukresebil med chaufför som kommer upp och hämtar Elin med rullstol. Det är en bedårande hjälte i skimrande rustning som bär Elin över i rullstol, kör henne hem, går till våra grannar för att hämta nyckel, går in och hämtar rullstol - utan att släppa ut katterna, kör Elin upp och lyfter henne i säng.

Sedan kom jag äntligen hem. I morgon har jag byggt ett arbetspasslapptäcke på jobbet så att jag kan komma hem mellan varven, för sjukvården i Lund har vi just nu inget som helst förtroende för.