Smuleliten

Ännu har "judisk mystik" inte börjat. Jag fortsätter läsa mina böcker för läskursen i psykologi, kognitiv beteende terapi. Jag är halvvägs klar med "Mindfullness". En bättre recension på mitt hatobjekt "Självkänsla på djupet", måste skrivas inom kort. Jag funderar på att använda samma teknik till alla recensionerna. Först ta reda på tekniska begrepp som alla författare använder sig av. Sen jämföra metoder och se om några använder samma metoder men kallar de för olika saker. Både jag och Freddi är rätt förkylda. Men likväl blir det badhuset i eftermiddag. Det är svårt att låta bli när man mår så bra av det! Jag vet att jag borde dra ner på godis och sånt, men samtidigt tänker jag - det är inte badsäsong och just nu kan jag unna mig båda delarna - motion&godis. Det är okej. Fast den där lilla tanten som liknar min mamma sitter i mitt huvud och säger att det inte är okej alls. Jag gillar inte huvudtanter!

Jag har kommit till sidan 300 i "De välvilliga" som är en fantastisk bok. Jag trodde först att det var en biografi, men det är fiktion, men fiktion med väldigt mycket faktisk bakgrund! Beskrivningarna följer de faktiska beskrivningar av sonderkommandon i Ukraina - som jag haft på mitt sängbord i en smärre evighet (för att det är så svårt att läsa ut den i ett svep ). The black book kom ut redan 1944 och är vittnesmål från de många byarna i öst som utsattes för einsatzgrupperna. Och författaren till de Välvilliga har uppenbarligen läst denna bok - och tusen andra, för jag känner igen material från trovärdiga källor och därför är läsningen - trots att det inte är en "riktig" biografi fruktansvärt engagerande och angeläget. Jag har svårt att låta bli att läsa. Litteraturonani - det är svårt att låta bli

Om ett litet tag kommer Freddi. Jag är hungrig som en varg så jag ska föreslå att vi äter innan simningen. Sen är han ledig ikväll och i natt. Det blir skönt att slappa och ha honom nära under natten. Det om det! Tradera försäljningen har tagit fart. Några ytterligare Noa grejer ligger ute, flera som jag tror några av mina stamkunder kommer gilla. Så bara swischa iväg till mina auktioner och kolla - klicka på bilderna så kommer du dit!. Adios!

Efter åratals rykten i pressen har kronprinsessan Victoria och hennes man Daniel äntligen annonserat sin förlovning. Klart man är glad för deras skull!Men när det börjar diskuteras om skattebetalarna ska betala kalaset (och isåfall hur mycket) tycker jag vi går lite långt. Det är faktiskt ekonomisk kris i Sverige just nu. De eventuella intäkter som bröllopet skulle generera, kommer inte på långt när vara tillräckligt för att vi ska se bröllopet som en investering. Och när det varslas folk till höger och vänster, kanske bröllopet borde skjutas upp? För om svenska folket ska betala (vilket alliansen godtar) - så måste jag - trots att det är tråkigt, säga -

Daniel & Victoria, det är jättefint att ni ska gifta oss, men vi har inte råd att betala ert bröllp ännu. Ni får vänta på bättre tider, eller helt enkelt betala kalaset själva. Staten kan nog sticka till pengar för bevakning för ni har självklart rätt att känna er trygga under ett så stort evangemang - men resten? Ledsen men det fungerar inte. Vi får alla dra åt svångremmen just nu och om ni är kungafamilj av folket så tror jag att ni förstår att de flesta inte har råd till några extravaganser. Jag förstår om ni tar det personligt när tidningarna är fulla av insändare som vill avskaffa kungafamiljen. Men det är inte personligt egentligen - det handlar bara om att folk tycker att vård, skola, och andra saker - är viktigare än ert bröllop.

Jag gratulerar det nya kungaparet. De är väldigt fina tillsammans och man blir glad av att se hur de ser på varandra. Men folkets reaktion är inte direkt oväntad eller oförklarlig. Tvärtom!

Idag kom Mille hit, han var brun och grann efter sin Thailandresa och hade massor att berätta. Han tog med sig Jim och Mad hem så det blev märkligt tyst när de åkte iväg! Precis innan Mille gick påpekade han att jag  verkade gått ner i vikt. Så när han gått kollade jag vågen. Jag hade inte gått ner alls - utan upp två kilo. Men femton eftermiddagar på simhallen har troligen fördelat mina kilon snyggare. Det här med simmandet har blivit lite av en drog. Jag behöver simma för att må bra och uppehållet under mensen har varit rätt frustrerande. Kolla nedan hur extremt duktig jag varit. Som längst har jag simmat 21 längder, men det är inte längden det kommer an på, utan hur mycket mer säker jag känner mig när jag simmar. Djupet skrämmer inte alls som förut. Å andra sidan har jag praktiska flytkuddar i stl 75E :)....det är rätt smidigt.

26 januari 7 längder
27 januari 8 längder
29 januari 12 längder
1 februari 20 längder
2 februari 16 längder
4 februari 10 längder
6 februari 10 längder
7 februari 12 längder
9 februari 20 längder
11 februari 18 längder
13 februari 18 längder
15 februari 20 längder
16 februari 21 längder
17 februari 18 längder
18 februari 18 längder

Jag har en enorm hög med böcker att recensera. Både läskursböcker och vanliga. Snart börjar vårens kurs i judisk mystik och en läskurs för K.G Hammar i kristen missionsvetenskap. Utöver det så ska jag idag gå till Gleerups där Ann Heberlein ska prata om sin nya bok (den som jag fick av Ingrid). Det är röda veckan vilket innebär att jag inte kan gå till badhallen och simma bort aggressioner. Tvi vale! Vad ska jag göra då? Gå i trappor? Med all största trolighet kommer jag gå i trappor! Jim & Maddox har börjat göra sig hemmastadda. Badkaret har slutat morra, farstun också! Istället springer de runt och muckar gräl med trion och de verkar ha jättekul.

Det är fortfarande iskallt ute. Inne också för vi använder inte elementen. Spara el, spara pengar! Men det är rätt okej eftersom katterna går efter oss och väntar på att vi ska sätta oss ner så att de kan få första tjing på att ligga i knät. Naturlig värmekälla! Bokrean börjar den 24 februari. Jag vet egentligen inte om jag kommer bli lika till mig som jag brukar. Känns som jag kan få tag på de flesta av böckerna via tradera eller bokbörsen. Det är väl klassikerna som drar lite. Men här nedan några av de böcker som förekommer under rean som kan rekommenderas (och som jag funderar på att köpa in - de som är markerade med ett "-" är sådana jag vill köpa, de andra har jag redan)

Fem personer som du möter i Himlen av Mitch Albom
Astons stenar av Lotta Geffenblad
Helt vanliga män av Chistopher Browning
- Folkmordens historia av Kristian Gerner
Auschwitz av Laurence Rees
- Tyskland talar - Niclas Sennertag
- Ondskans filosofi av Lars Svenden
- Art noveau
Extremt högt och otroligt nära av Jonatan Safran Foer
På lerfötter av Terry Pratchett
Små blå män av Terry Pratchett
Lunar park av Brett Easton Ellis 
Adjö herr muffin
Pirr i magen klump i halsen
Rött hjärta blå fjäril

Har nu läst ut hela "Självkänsla på djupet". Föga imponerad. Lätt förbannad. Borde jag vänta med recensionen tills jag smält detta väldigt lättuggade skräp för att kanske omvärdera boken? Kanske.

Men Inte särskilt troligt. Det blir en kort, men kritisk recension som kommer byggas upp tillsammans med annan litteratur, till läskursen. Dock tillåter jag mig själv berätta om mitt omdöme av boken nu.

Författarens huvudtes är att våra negativa föreställningar härstammar från vår barndom. I princip vad som helst kan ha sårat oss så pass mycket att vi fått vanföreställningar om verkligheten och om hur folk uppfattar oss. Detta leder till att vi "lägger krokben" för oss själva och nedvärderar oss i en aldrig upphörande nedåtgående destruktiv spiral. För att komma till rätta med dessa negativa självbilder - och reparera dem (vilket är rätt korkat i sig, då jag inte förstår varför man ska reparera något som är negativt? Reparera istället det positiva som gått sönder?) måste vi få kontakt med våra inre barn. Våra inre barn har på ett eller annat sätt sårats under uppväxten. Genom att berätta för vårt inre barn att dess känslor är berättigande (dock inte så mycket att vi får konfrontera våra plågoandar med det förflutnas smärta - vilket Wallin poängterar fyra eller fem gånger i boken). När det inre barnet förstår att det tillåts vara litet - men ändå är en "hemskt älskad unge" - kommer den vuxne i harmoni med sig själv och sin omgivning. Någon konfrontation kommer inte behövas, eftersom personen i fråga har löst problemet i sig själv!
Den andra tesen författarinnan driver handlar om Images - bildterapi (bildmystik i min mening). Enligt Wallin skall patienten aktivt föreställa sig sitt liv i bilder och dessa kommer att symbolisera vilka problem som är viktigast att ta upp. Detta skall terapeuten hjälpa patienten med, vilket på ett sätt gör boken onödig. Det är ungefär som en bok om yoga där författarinnan efter ett tag skriver att läsaren kommer att få hjälp av sin yogalärare med övningarna - vilket föranleder författaren att inte förklara vidare hur övningarna ser ut.
Hela boken känns då som en filmtrailer. Du får se vissa utvalda bitar - men vill du ha "the real thing" får du gå och se filmen.

Om man aldrig mött ångest - ångest i ren form, så kanske den här boken är en trevlig liten lektyr för att förstå sig själv (dock inte sin omgivning). Dålig självkänsla leder dig till att dra de mest förhastade slutsatser och får dig att skapa negativa föreställningar om hur du uppfattas av allmänheten. Dessa föreställningar kan vi komma till rätta med genom att acceptera våra känslor och trösta vårt inre barn. För mig låter det ofrånkomligt flummigt! Hela idén med ett inre barn som skall accepteras - och därefter blir en "härlig liten unge", ger mig kalla kårar. För vad säger egentligen (om vi nu förutsätter att vi har inre barn) att detta skulle vara en "härlig unge"? Våra inre barn kanske har DAMP. Föreställningen om att barnet har rätt att känna sig orättvist behandlad tycker jag är vettig - samtidigt som jag tycker att udden försvinner när författarinnan uppmanar läsaren att INTE tillämpa konfrontation på riktigt - utan bara i sin bildvärld. Det blir iallafall ett slags förnekande av känslor i slutändan. Och om vi nu accepterar den bild Wallin ger av våra negativa föreställningar som falska - bortser vi från en mycket betydelsefull komponent: det faktum att våra negativa föreställningar faktiskt kan vara sanna! Du kan bli mobbad på jobbet - det behöver inte vara en negativ föreställning att folk vänder ryggen åt dig! Om man ska förneka sig själv dessa känslor kommer man bli totalt emotionellt utarmad. Wallin ger inget vettigt svar på hur man ska hantera verkligheten om den är just så negativ som man föreställer sig. Och därmed faller hela hennes teori. Den fungerar per definition bara om världen är just så positiv som hon hoppas att den ska vara - och att vår självbild är just så negativ som hon förutsätter.

När författarinnan mot slutet av boken låter en av sina patienter skapa en mental picnic för alla sina personligheter: "mamma-Lena", "femåringen-Lena", "buttra-tonårs Lena" etc. börjar jag känna en vag känsla av schizofreni. Har alla de där personligheterna ett inre barn? Har de inre barnen barn? Får man aga andras inre barn? Tänk om en del människor går omkring med en latent schizofreni, som bara väntar på att utlösas och splittras när rätt omständigheter uppstår; skulle inte en sådan här tankeövning kunna vara en utlösande omständighet? För när jag blir förvirrad av hur man förväntas "tala" med sitt inre barn - och jag upplever ändå mig ha en ganska stark föreställning om vem jag är - så känns de terapimetoderna, som Wallin talar om, väldigt vaga. Jag ger boken en etta i betyg. Jag skulle kanske ändra mig om jag mötte någon som tillämpar denna typ av terapi på ett framgångsrikt sätt. Men mitt inre barn tvivlar på att Wallins inre barn har alla hästar inne i stallet.

Igår fick vi katt-tillskott. Familjen Jönsson reser iväg och åker skidor en vecka. Under tiden ska Mad och Jim vara här. Det har gått bra de tidigare gångerna även om det brukar ta ett par dagar innan de är leksugna igen. För två sekunder sedan kom Hannes och släppte in Max här. Och nu låter Jim som om han sjunger en judisk bön. Vi får nog alla be en bön om att katterna ska hitta ett sätt att samsas. Välkommen till Gazaremsan!

Språkförvirring
"Jag var ju som sagt på bröllop i går, vilket var hur kul som helst. Mer om det senare, med lite bilder och en och annan film.

Elinleticia är ju döv (med CI), och det var ett par andra personer som tecknade där, så jag hade tänkt ta tillfället i akt att träna lite på mitt eget teckenspråk. Det var några år sedan, så det var mycket som hade hunnit försvinna. Något tecknande blev det dock inte förrän efter tillräckliga mängder alkoholhaltiga drycker hade intagits. Det är som tyska, det går också bättre efter några öl. Just teckenspråk fungerade bättre efter lite 30-årig whisky. Nåväl. Efter middag och vigsel så sprang jag på Elinleticia, och tecknade någonting. Sedan utpelade sig ungefär följande:

Elinleticia: Ja just det, du kunde ju teckna, det hade jag glömt.

Jag, på teckenspråk: Ja, men jag har glömt väldigt mycket.

Elinleticia flinar, och svarar: Jaha, du har bara lärt dig sådana meningar.

Huh? Va?

Sedan blev hon ivägdragen någonstans, så vi kom inte längre just då, och senare på kvällen glömde jag fråga vad som hände.

Idag när jag hade checkat ut och väntade på att tåget skulle komma, gick jag tillbaka för att hjälpa till att städa undan lite. Jag frågade vad hon trodde att jag hade sagt egentligen.

"Du är snygg och sexig".

Till en tjejkompis, första gången man träffar henne i verkligheten, på hennes bröllopsdag... Bra jobbat. Fint.

Som tur var så är hon som hon är så det gick bra ändå. Senare på kvällen så förstod hon bättre vad jag sa, men det var som sagt efter whiskyn (och lagom uppblandat med svenska från båda håll). A coincidence? I think not.

Seriöst, jag måste vara lite mer noga med hur jag vänder händerna, hur många fingrar jag pekar med, och vad jag har för ansiktsuttryck. Det kan tydligen bli väldigt fel annars"

//  Daniel Brahneborg

När jag och min gode vän tillika arbetskamrat Nicke startade upp hemsidan http://www.omforintelsen.se/ så satt vi och kikade runt efter liknande och relaterade sidor. Resultatet var faktiskt ganska magert men en sida fastnade vi för med en gång, Elinliticias blogg. Det var natt och vi hade inte särskilt mycket att göra på jobbet, jag vet inte hur länge jag blev sittande och bara läste sida upp och sida ner. Ju mer jag läste desto mer fastnade jag för denna kvinna och hennes tillkommande make. Men varför just denna blogg? Jo det visade sig att Elinleticia liksom jag hade ett brinnande intresse för Förintelsen och det fasansfulla mordmaskineri som kom att kosta miljontals människor livet. De recensioner hon hade skrivit om böcker i ämnet var oerhört bra så efter några dagar kontaktade jag henne via mail och undrade om hon hade lust att recensera böcker för vår då nystartade sida. Till min stora glädje tackade hon ja och är idag en del av teamet bakom sidan.

Vår mailkontakt blev alltmer frekvent och jag försöker att besöka hennes blogg minst en gång om dagen, faktiskt en av de ytterst få jag läser. Det har sedan visat sig att vi har bra mycket mer gemensamt än bara vårt intresse för Förintelsen, det känns som både Elinleticia och Freddi är något av själsfränder. Därför var det ett väldigt lätt beslut att tacka ja till denna inbjudan. Att vi inte träffat dem eller några andra gäster bekom oss inte ett dugg, tvärtom kan det blir oerhört mycket roligare....... Och det blev det!!

Innan resan införskaffade jag en GPS, har man lokalsinne som en näbbmus så får man ta tekniken till hjälp. Förvisso har vi varit i Ängelholm flera gånger tidigare men att hitta till en specifik adress kändes inte lika självklart. I Ängelholm lyckades jag med det veritabla konststycket att åka in i en poliskontroll två gånger inom loppet av en minut! Det var dock flera år sedan när vi skulle besöka en god vän som bor där. Att bli stoppad i en poliskontroll är något av det läskigaste jag vet, även om man är fullt medveten om att man inte har kört för fort, druckit eller att bilen felar. Men att bli stoppad en andra gång inom loppet av en minut så brast jag bara ut i skratt. Polismannen såg dock inte lika munter ut..... Han undrade vad det var som var så kul, tja sa jag, dina kollegor mitt över gatan stannade oss precis men jag kan blåsa igen så du bättrar på din statistik. Fel ordval men jag fick blåsa (igen) och sedan åkte vi lugnt iväg. Så en GPS införskaffades som sagt!

Vi hade lämnat barnen hemma för en gång skull, det kändes nästan som "förr" när jag och Linda spenderade våra semestrar i Båstad med omnejd. Hon är bördig från Halmstad/Steninge och jag tillbringade många somrar i Båstad som liten. Nu var vi på väg och i ett strålande sommarväder. Till och med P1 fick jag ratta in på radion, denna dag var speciell på ett annat sätt också. En vän tillika f.d. överste i KGB, Boris Grigorjev var sommarpratare och det ville jag absolut inte missa. Lite vemodigt var det då hans forne fiende, den gamle chefen för "Ryssroteln" på SÄPO, Tore Forsberg och skulle ha deltagit men var för sjuk för att vara med. Det slog mig plötsligt att Tore fyllde år denna dag, något jag hade glömt bort men blev påmind om när Boris talade.

Tack vare tekniken (GPS:en) hittade vi fram till hotellet utan problem, parkerade bilen och checkade in. Bröllopet skulle hållas på baksidan där Elinleticias och Freddis vän Ebba-Kristina har sin ateljé. Av den första anblicken att döma så såg det helt underbart ut. Så fort vi lastat upp våra saker på rummet så tog vi en snabb tur ut på stan. Dels för att köpa något till barnen men även för att skriva ett gratulationskort till Tore som ju fyllde år. Att detta skulle bli det sista kort jag skrev till honom visste jag inte då, lite vemodigt såhär i efterhand.

Det ljuvliga vädret passade även för en liten öl innan vi gick tillbaks. Nu var det full fart på festplatsen, det bars och grejades och vi kände oss en smula malplacerade. En fråga som kretsade i huvudet var, var ställer vi vår bröllopsgåva? De två första som vi stötte på hette Albin och Axel, två sköna lirare som vi omedelbart fattade tycke för, dock kunde de inte upplysa oss om min fråga men såg till att vi fick prata med toasten, Anders. Han blev helt ställd av vår fråga, shit det har vi inte tänkt på. Ett snabbt samtal till Freddi och saken var fixad, vi ställde den i ateljén där några bord röjdes av i all hast. Klockan hade börjat dra sig mot feststart och Anders ville först visa in oss till festplatsen men vi sa att vi måste upp och ta en snabbdusch och byta om..... VA?? Nu blir jag lite orolig, kommer ni hinna? Det är lugnt, ge mig 10 minuter och jag är klar svarade jag. Med ens slog det mig att Linda inte är lika snabb men men, undan fick det gå och det gjorde det. Eftersom jag är snabbast i duschen så fick Linda duscha först, så fort hon var klar, in med mig. Av vattenångorna så immade spegeln igen och hon hade betydande besvär med sminket, något jag fann ganska roande. Fel läge att roa sig över en sådan sak kanske men sån är jag, Linda var dock inte lika road men det fixade sig till sist.

Sisådär, fix färdiga och gott om tid kvar. Att stå uppklädd på rummet var dock inte så kul så vi gick ut till festplatsen. Eftersom vi inte kände någon sedan tidigare var det helt klart läge att börja prata med folk och lära känna dem lite. Stämningen var förväntansfull helt klart. Det blev många handskakningar och mingel. Lite alkoholhaltiga drycker bars ut men festen hade ju ännu inte börjat så ingen vågade ta första steget att ta en flaska. Det är lika kul att se var gång, de flesta vill ta en men ingen vågar ta första steget, som en katt runt het gröt. Detta är ett fenomen som är lika kul att se var gång, till och med på min arbetsplats kan det ta upp till 10 minuter innan någon tar den första biten bulle. Och då känner vi varandra väl..... Vi diskuterade detta vid något tillfälle och numer är vi några som tar för oss om det ligger framme. Det är ju liksom meningen att den skall käkas, inte studeras, eller hur? Likadant är det med den sista biten, den skärs i mindre och mindre och mindre delar för ingen kan med att ta just den sista biten. Lika kul varje gång jag ser det!

Nåväl, klockan klämtade mot feststart, festen skulle börja innan själva vigseln 20:00. När Anders välförkunnade att vi var välkomna att ta den första drinken blev det snudd på rusning till bordet, snart stod alla med varsin flaska och pratade. Här träffade vi nu Olle och Margareta som känt Elinleticia sedan hon var liten. Ett oerhört trevligt par som vi talade mycket med den kvällen. Det var inte helt självklart att förklara hur vi kände brudparet, men det lyckades.

Festplatsen i sig var helt underbar, den låg alldeles vid kanalen och borden stod som en hästsko, i mitten fanns en liten fontän och en del stolar stod farligt nära kanten. Jag undrade i mitt stilla sinne hur lång tid det skulle ta innan någon ramlade i...... Plötsligt avstannade merparten av sorlet, brudparet kom äntligen. Och vilket brudpar! Så oerhört vackra, det blev ett hjärtligt första möte med Freddi och  Elinleticia, efter en jättekram och lite prat gick de vidare och hälsade på de andra gästerna. Nu träffade vi även brudparets vänner Jenny och Eddie. Jenny är döv och med hjälp av Eddie fick vi presenterat oss för varandra, ett mycket trevligt par som vi fortfarande har lite kontakt med. Vi träffade även på Daniel från Stockholm som liksom vi träffade brudparet för första gången.

Tiden rusade och det var dags att sätta sig och äta, vilken måltid!! Oerhört smakfullt, dessutom fick vi Daniel till bordet vilket var trevligt. Tyvärr minns jag inte namnen på de som satt mitt emot men vi hade oerhört kul på vår del av bordet. Det fanns bara två aber, skulle man iväg och röka fick i stort sett hela raden lyfta på sig för vårt nikotinbehov och två, alla getingar! Ytterst irriterande men jag tror faktiskt att ingen blev stucken.

När maten var uppäten och alla bara satt och njöt fanns det tid att gå runt och bekanta sig med flera, vilket vi naturligtvis gjorde. Tiden bara rusade iväg och vips så började klockan närma sig 20:00. Prästen Ellinor Mehrén höll vigselakten som var bedårande vacker, se bland annat Jennys foton som finns på denna sida. Det hade börjat mulna på lite men under vigselakten letade sig en strimma solljus ner över brudparet, oslagbart! Så äntligen var Freddi och Elinleticia man och hustru. Musiken som spelades framfördes av den mycket begåvade Albin som hanterade på fiol och gitarr på ett oslagbart sätt. Jenny tecknade en dikt som tolkades till tal av en annan kvinna, mycket mycket vackert. Helt klart det vackraste bröllop jag varit på, vårt eget inkluderat! Hur många som kramade de nygifta vet jag inte men jag tror alla gjorde det.

Nu brakade festen loss, Albin var i sitt esse och drog låtar jag inte ens kände till men som var så klockrena att jag vek mig av skratt. Våra tidigare bestämda plaster var det inte längre någon som brydde sig om, man satte sig vart man ville och vi hamnade återigen hos Olle och Margareta där vi blev kvar en bra stund. Axel fick vi också tillfälle att lära känna lite bättre, en mycket underhållande herre visade det sig vara. Partyt fortsatte och nu höll det jag fruktade på att hända. En lätt berusad man skulle hoppa över den lilla fontänen men slant, jag lovar er, det fria programmet han körde för att undvika vattnet var obetalbart även om det knappast renderat i en högre poäng än 3, nja, 2,5 kanske för ena foten doppades. Förutom att han blev lerig och med lite gräsfläckar så var ingen större skada skedd.

Det hade hunnit bli bra mörkt ute när Freddi skulle bjuda de som ville ha på en svindyr och gammal whiskey. Albin som stod bredvid mig blev helt till sig och studsade som en gummiboll upp och ner och bara skrek....Jaaaaaaaa!. En helt obetalbar syn! Denna ädla dryck skulle inmundigas en bit från partytältet, närmare bestämt nere vid kanalen på vänster sida. Där fanns ett litet bord och ett gäng stolar uppställda fick vi höra. Jag och Albin gick ner och rekade en smula i beckmörkret. Fann det en smula märkligt, marken på min högra sida var betydligt fastare än på den vänstra, nåja, vi hittade bordet men insåg att vi borde tända marschaller så att man såg vart man gick. Sagt och gjort, efter att ha hämtat ett smärre batteri med marschaller så började vägen lysas upp ner till bordet. Nu kom chocken! Precis där vi gått och marken kändes hårdare visade sig vara kanten till en betongtrappa som ledde ner till kanalen! Hade jag satt foten några centimeter längre till höger hade jag gjort en kullerbytta och kraschlandat rakt ner i betongtrappan...... Då infann sig frågan, är det värt att dö för en whiskey?

Alla whiskeysugna infann sig och Freddi tog upp flaskan, en 30-årig Chivas Brothers! Det blev snudd på en öronbedövande tystnad när den öppnades och hälldes upp i glasen. För att inte tala om när vi alla smakade på den, inte ett ljud, bara några njutningsfulla stönanden hördes. Och ja, den var faktiskt så god! Här satt vi nu i godan ro och bara njöt och småpratade. Stämningen kunde inte bli bättre men blev tyvärr till det sämre när en veritabel störtskur gjorde att vi fick fly i till partytältet istället. Nåja, ingen skada skedd på något sätt. Det gick att dricka whiskey i partytältet också....;-) Här fick jag även äran att få bruden i mitt knä vilket min fru förevigade, givetvis hållande i våra whiskeyglas.....

Det inträffade en sak som egentligen bara inte får hända men jävlar vad jag skrattade. Två herrar satt och pratade och samtalet lät ungefär såhär:

X: Faan, har du sett den tjejen där borta?

Y: Mmmm

X: Vilken kropp hon har!

X: Vilka tuttar!

X: Och vilken rumpa, jävlar vad snygg hon är.

X: Henne hade man inte tackat nej till.

Y: Jag vet, det är min fru........

Helt vansinnigt kul i mina öron men så pinsamt det måste ha känts. Det märktes helt klart att alkoholen verkade, min fru skulle gå nedför en liten stentrappa men lyckades missa den och åkte kana på rumpan stället och skrapade upp foten. Foten var det ingen fara med men jäklar vad byxorna såg ut!! Det såg ut som om hon åka kana i en leråker, dagen därpå när vi fick se hur skitna de verkligen blivit vek jag mig av skratt, det gjorde inte min fru, inte heller svärmor, det var hennes byxor.....

Någon stötte till lampan inne i partytältet så den for ner i fontänen, sprak sa det och där rök såväl lampa som fontän. Duktig kortslutning. Det hade hunnit bli sent och de flesta började längta till sängen, vad klockan hunnit bli har jag inte en aning om. En helt fantastik kväll var slut. Ett lyckligt nygift par drog sig tillbaks liksom de flesta andra, några satt dock kvar fick jag höra senare.

Idag är det sex månader sedan Freddi och Elinleticia vigdes, vardagen är tillbaks men minnena lever fortfarande vidare. All lycka till er våra älskade vänner!

// Martin Månsson (omforintelsen.se)

Alla bilder är Mikael Janssons, utom den högra som är Jenny Karlssons (samt  några som är engångskamerabilder)  STORT TACK