Smuleliten

Andra världskriget börjar lida mot sitt oundvikliga slut. Hitler har tagit livet av sig i sin bunker i Berlin och Japan är i stort sett sönderbombat. Freden är nära men i Mexico utvecklar amerikanska forskare atombomben. Det börjar bli ont om tid om man ska hinna använda vapnet i strid och målen i Japan börjar ta slut. Redan är de flesta militära mål förintade och man har helt nyligen börjat använda napalm. När bomben började utvecklas fanns ett reelt hot mot de allierade, men så ser inte situationen ut nu. Detta får dock inte USA att tveka för bomberna ska användas. Man motiverar detta med tesen om terrorbalans. Efter att ha sett verkningarna av atombomben kommer ingen någonsin våga använda bomben igen - vilket kommer leda till världsfred. Samtidigt finns det andra, mindre idealistiska motiv. Man är i startvattnen kring kalla kriget och en markering mot Ryssland är "nödvändig". Mellan raderna kan man också skymta ett annat motiv, nämligen "men när vi har kommit så här långt..."Denna filosofi har blivit genialisk satir i Eddie Izzards standup, när han ironiserar över korstågen, vilket kort sammanfattat innebär att ett destruktivt företag ska genomföras oavsett om det är rätt eller inte, eftersom det har påbörjats. 

De fina, idealistiska motiven, att kväsa stridslustan i Världen och mana världsfred blir ganska grådaskiga när man betänker att det släpptes två atombomber över Japan av olika sorter. Detta gör det uppenbart att USA ville testa verkningarna av olika bomber och att Japan fick utgöra försöksområde.  Dokumentationen av Hiroshima och Nagasaki i efterhand tyder på exakt sådana tveksamma motiv, exempelvis kan man på bilder från städerna se närbilder av förstörd hud som sällan visar vem huden tillhör, barn, kvinna det kan vara saksamma. Vidare forskning, med hundar, grisar och även apor som försöksobjekt är groteska att ta del av, men belyser orsakerna till atombomberna och den vetenskapliga kyla man i efterhand undersökt offren med.

Anita Goldman koncentrerar sig framför allt på Oppenheimer, den karismatiska chefen som bossade över bomben och outtröttligt jobbade för att bomben skulle bli klar i "tid" innan kriget var över. Oppenheimer organiserade arbetet i Mexico och byggde upp en bas i Los Alamos som motsvarade en större stad. Här motiverade han sina vetenskapliga kollegor att entusiastiskt ta sig an projektet. Han motarbetade sina opponenter och lyckades nästan helt smärtfritt se till att bombprojektet fortled framgångsrikt. I skuggan av bomben går dock Oppenheimers privatliv i kras, men bomben blir klar. "Den fungerar" som chefen entusiastiskt uttrycker det, efter provsprängning i öknen. Och efteråt är allt för sent. Verkningarna blir massivare än någon kunnat föreställa sig. Plötsligt är bomben inte längre en triumf, utan moraliskt förkastlig och man letar en syndabock. Syndabocken blir Oppenheimer (som dock kommer att återupprättas inom ett par år - men i princip alltid leva märkt av skulden). Denna bok är en dokumentärroman som handlar om bombens tillblivande och de konsekvenser som den haft för vår civilisation.

Anita Goldman har aldrig väjt för svåra frågor och gör det inte den här gången heller. "Om jag så måste resa till Los Alamos" är en mörk bok om ödesdigra val och innebörden av dem. Framför allt behandlar boken Oppenheimer och hans öde paralellt med bombens tillblivande. Jag skulle vilja säga att denna bok är ett ypperligt komplement till Sven Lindqvists "Nu dog du - bombernas århundrade" som också handlar om bomberna och om segrarnas moraliska övermod. I USA injicerade man efter kriget hundra "dödsdömda" människor på skilda  sjukhus med plutonium för att ta reda på  verkningsgrad. Detta och många andra fruktansvärda fakta har aldrig lyckats smyga sig in i våra historieböcker. Därför är de av värde för att få en tydligare bild av hur världen såg ut under och efter andra världskriget, de gör verkligheten mer nyanserad och bidrar till att vi bättre kan förstå och hejda mörkret när det kommer igen.

De allierade reagerade inför Tysklands bestalitet med vantrogenhet. I efterhand har förintelsen tecknats i allt mer onyanserade färger. I ljuset av Auschwitz blir Amerika glorifierat. Då glömmer man lätt att Hitler, fram till de deportationerna faktiskt inte behandlade judarna så mycket sämre än Amerika behandlade sina svarta. Det gör inte nazisternas agerande mindre dåligt, men det belyser hur förintelsen kunde ske och hur lätt nazismen blev förknippade med det rent onda, och Amerika i sin tur - med det absolut goda, trots atombomben. Min man sa häromdagen att man blir rädd när man tänker att Pakistan troligen har kärnvapen. Jag ställde mig frågande till detta. Är det något land som har atomvapen som man ska vara rädd för - så är det USA. Hitills är USA det enda landet i världen som någonsin använt atomvapen. Men USA är också världspolisen och the good guys. Terroristerna kommer som vi alla vet från länder med knepig religion och människor med annan hudfärg.

Anita Goldmans bok är mäktig och omskakande. Men den visar också att ondska inte behöver ha andra motiv än prestige, vetenskap och föreställningen om att ha rätt att använda sin kunskap i destruktiva sammanhang. Vetenskapsmännen bakom bomben var inga onda människor. De var genialiska och många mottog nobelpriset under åren som följde. Åter många ägnade sina fortsatta liv åt att predika pacifismen. Men medan vi ifrågasatt tyskarna som ställde sig bakom den despotiska Hitler som lovade guld och gröna skogar, har vi inte på samma sätt ifrågasatt USA och de människor som stod bakom det mest fruktansvärda vapen Världen någonsin sett. Trots att dessa människor, troligen hade samma motiv som tyskarna. Nämligen - i längden en bättre och fredligare värld (vi kan diskutera både tyskarnas och amerikanarnas föreställningar om en "bättre värld" - som i båda fallen gäller en värld som är bättre för somliga - och mycket sämre för andra). Prestige, tro på vetenskapen (jämför tyskarnas rasideologi och Amerikas föreställning om världsfred via atombomben....) och övermod är andra delar i ett moralisk förkastlig inställning till Världen i stort. Så fort man talar om att ändamålen helgar medlen har man valt bort den lilla människan.

Jag gav denna bok en fyra i betyg. Den är mycket läsvärd och faktiskt lättläst trots sitt dystra innehåll. Jag kan varmt rekommendera den till dig som söker förstå vår historia och vår samtid.

P.S imorgon lägger jag upp Lars Forsells "Djävulens sång" som jag tycker illustrerar denna bok lysande. Forsell har gjort en tolkning av La Gorille som är Georges Brassens visa från början

När man sysselsätter sig med historia är det lätt att man tar saker för givna för att de står i en bok. Historia neutraliseras och bearbetas av historiker och experter. Sällan får man sig till livs en nyanserad verklighet. I dramaturgins värld bör det finnas motsatser. Gott och ont, ljus och mörker, hat och kärlek och inga människor kan helt skaka sig fri från dessa arketypiska föreställningar. När det gäller tredje riket är fakta så fasansfulla att det är svårt att undvika att göra värderingar. Och genom värderingarna uppstår "blinda fläckar". Tyska folket ses som villiga bödlar (Goldhagens teori) och monster, medan offren för förintelsen, både döda som överlevande får ikonstatus. Det är tacksamt att göra film och böcker kring temat. Ondskan upphör aldrig att facinera. Enligt somliga har begreppet förintelsen  urvattnats (läs förintelsen inför rätta), någonstans måste man upphöra att gräva i det förflutna och rikta ögonen mot nuet, ett nu som sedan andra världskriget, redan inneburit ett utrotningskrig (i Rwanda 1994).

Om man ska försöka förstå mekaniken bakom förintelsen finns det genialiska författare att tillgå, Rubensteins teologiska perspektiv och Hilbergs historiska är ovärderliga. Men viktigast är kanske ändå att läsa dokument som skrevs under tredje rikets tid. Tidsdokument som ger dig möjlighet att själv skapa en bild av historian. Dylika skildringar är populära, och ges ut, än idag, trots att det inte finns så många överlevande kvar. Mest känd och autentisk är Anne Franks dagbok. Genom unga Annes ögon blir övergreppen mot den judiska befolkningen hjärtskärande och genuin. Det är faktiska upplevelser i bokform och självklart berör de. Andra memoarer rörande nazitiden kan uppfattas som tillrättalagda, då de tillkommit ett sekel efter själva händelserna utspelade sig. Personligen tycker jag att det starkaste dokument som finns att tillgå är Chaims A. Kaplans "Scroll of agony" som behandlar Warsawagettot innan det utplånades.


En av de mest balanserade och genomtänkta böckerna som behandlar det tyska folket är skriven av en tysk. Sebastian Haffner skrev sin "En tysk mans historia" och utvandrade till England. Han har även skrivit en av de mest tänkvärda böcker jag läst om Hitler och folket som följde honom. Det är denna som jag läst och försöker recensera, vilket uppenbarligen inte går så bra, då jag fortfarande inte kommit till sak (men sånt händer ju ibland när man blir riktigt berörd av en bok).

Haffner ger en mycket klar bild av kontexten till tredje riket. Men framför allt är hans beskrivning av Hitler ytterst träffande. Haffner betraktar Hitler som en spelare. En spelare som egentligen inte helt identifierade sig med det tyska folket (Hitler föddes en liten österrikisk stad på gränsen till Tyskland). Istället identifierade han det tyska folket med sig själv. Det kan låta som en paradox, men så är inte fallet. Hitler ansåg att det tyska folkets öde var detsamma som hans eget. När kriget började var Hitler 50 år. Han beklagade att han inte hade startat kriget tidigare, för han skulle hinna med ALLT innan han dog. Och allt var ganska svävande. Österrike skulle införlivas med Tyskland, så även andra områden där det bodde tyskt folk. Detta hade Hitler omväxlande med hot som löften infriat helt utan krig år 1938. Men detta stoppade inte därvid. Berusad av framgång drev Hitler igenom krav efter krav i syfte att starta ett krig som skulle vidga riket. Blixtsnabbt intog han Frankrike som Tyskland kämpat förgäves mot under första världskriget, inom ett par veckor. Därefter följde ockupation av länderna i väst. Hitler verkade ostoppbar. Samtidigt drev han igenom sin vilja att stöta bort det judiska folket, först i juridisk mening, därefter genom deportation - och till sist genom förintelse.

Allt detta skedde med tyska folkets samtycke. Eller brist på motstånd kanske man skulle säga. Och Hitler älskade verkligen sitt folk - så länge de var just det segrande härskarfolket han var förutbestämd att leda. När motgångarna radade upp sig distanserade sig Hitler från folket. När sjätte armén togs till fånga i Stalingrad kom hans order, att hålla ställningarna - visa sig ödesdiger. Men Hitler påverkades inte emotionellt av böner från militären att omdirigera. Man kan säga att Hitler redan från början utgick från en färdig skiss. Hans historia - och när historien inte formade sig som han ville - så ignorerade han den och fortsatte att utgå från sin färdiga karta, blind för verkligheten. Sebastian Haffner tar upp en i synnerlighet viktig aspekt av Hitlers uppgång och fall. Det sista folket som Hitler försökte utrota, var faktiskt hans eget. När inte längre tyskarna agerade efter den idealistiska bild som Hitler målat upp - övergav han dem. Han skulle inte fälla en tår om tyska folket  gick under, eftersom undergången i såfall skulle vara ett bevis på att tyskarna INTE var det överlägsna herrefolk som skulle regera världen - och därmed var det skitsamma. På många sätt agerade Hitler som om han lekte med tennsoldater, helt utan verklighetsförankring. Och ju längre kriget pågick - destå längre sjönk han ner i likgiltighet och paranoida föreställningar om att bli motarbetad av militären. Till sist ville han inte ens tala om det tyska folket. Hans sista order var att förinta allting i landet, som kunde användas till fiendens fördel. Detta inkluderade vattenförsörjning, el, postverk...i princip allting som gör att ett land skulle kunna fungera. Rustningsminister Albert Speer försökte i stor mån dämpa det destruktiva i ordern och när han inte fick gensvar från Hitler - trotsa honom helt.

Sebastian Haffner ger en ärlig redogörelse som klargör mycket. Även om man fortfarande frågar sig HUR...hur kunde ett civiliserat folk gå med på såna grymheter och stå bakom Hitler, så får man en del svar. Hitler lurade omvärlden att tro att han kom med fred. Med vår kunskap och vårt perspektiv känns det absurt att folket lät lura sig. Men det tyska folket var långt ifrån de enda. England och Frankrike försökte in i det sista "gå Hitler till mötes" för att undvika krig. Fasorna i koncentrationslägren - och rykten om dödsläger var inte möjliga att få grepp om. Man ansåg att det var just - rykten, för att motsatsen skulle vara för svår att hantera. Detta handlingssätt stämmer med det tyska folkets, men också med omgivande länders oförmåga att ta till sig var som verkligen hände (tex genom Auschwitzprotokollet), även offren försökte i det längsta blunda bort verkligheten. Krigets sista år invaderades Ungern och de ungerska judarna mördades. Till och med då - kom nazisternas grymhet som en överraskning. Det man inte vill, eller orkar se det ser man inte.

Anteckningar om Hitler är en i högsta grad facinerande bok. Den gavs ut 1974 men är till stor del fortfarande aktuell. Trots att det har kommit många andra böcker som penetrerar ämnet känns Sebastian Haffners böcker mer insiktsfulla. Jag vill varmt rekommendera denna bok som får en fyra i betyg.