12 februari 2009 - När verkligheten är värre än....
Kategori: Artestik
Som patient så har jag en föreställning om att det är jag som ska få vara patient. Jag ska få slappna av och inte behöva uppfostra psykologen så att hon/han inte kväker ur sig saker som jag får sota för i efterhand. Såna saker som går in i mitt system och ställer till en massa oreda. Tex det som hände idag. Vi skulle vara där halv elva. Mailet anlände igår kväll. Människan har aldrig träffat mig. Hon vet än så länge bara att jag är döv - inte att jag hör lite med CI. Helt döv. Och ändå är hennes spontana fråga om jag verkligen tycker att jag måste ha med mig Freddi som tolk. Kan vi inte klara av det genom att skriva?
All orättvisa aktualiseras. Allt som gör ont gör ont på nytt. Jävla människa. Varför i hela friden tycker hon att hon har rätt att kräva av mig att jag ska avläsa, eller sitta och vänta på långsamma anteckningar (hennes kommentar på om hon skriver snabbt - "jag skriver tillräckligt snabbt" - FÖR VADDÅ????!!!). Om jag betalar 550 spänn för 45 minuter så förväntar jag mig att bli respekterad. Att fråga mig (hur trevligt än den frågan läggs fram) om jag kan tänka mig att avläsa hela samtalet är så ini helvete. Jag blev arg! Besviken innan vi ens börjat. Hon vet inte ens vem jag är! Och hon har redan lyckats mosa min självkänsla.
De fyrtiofem minuter som vi var där handlade till 20 % om varför jag tyckte att det var kränkande att hon ifrågasätter min uppfattning om vad jag behöver som döv - det som terapin på många sätt egentligen borde handla om, men hon ska vara den som förstår! Resten av tiden nådde hon fram, lite grann. Men det tror jag i ofs vem som helst, som tittar länge på mig - i det sammanhanget och säger "Du måste vara rätt ledsen...." kan få mig att känna! Jag frågade henne vilken terapimetod hon arbetade efter. Hon pekade på oss - "det här".
Ärligt talat. Jag känner att jag borde ge henne chansen. Men jag gillar inte att känna det. För det är manipulation. Fyrtiofem minuter och ändå känner jag att JAG kommer få sitta och berätta för henne hur kränkt jag blir när jag blir behandlad som om jag inte finns. Rätt bortkastade pengar! De sista tio minutrarna var rätt okej. Hon började inse att jag ville ha Freddi där och att han fyller en viktig funktion i sammanhanget! Vi har liksom gått på terapin tillsammans sen vi blev ihop - ganska naturligt att vi vill fortsätta med det! Nå, i sista minuten gör jag en grej som jag alltid gör när jag träffar nytt folk. Det är ett sätt för mig att bjuda på mig själv - och låta den andra göra detsamma. Jag frågade om hon hade något boktips. Det var helt off topic - och det sa jag. Jag ville bara veta vilken hennes favoritbok var. Det är en öppning. Jag läser den till nästa terapisession - och jag får en aning om vad jag har för människa framför mig.
Reaktionen var helt absurd. Hon bara tittade på mig och sen sa hon NEJ. Nej vaddå sa jag. NEJ! Ooookej, jag drog på det, nej för att? Jag gör inte sånt, sa hon. Nu tittade jag på Freddi. Han såg lika konfunderad ut som jag. Jamen säger jag, det är inte i terapisyfte utan mer som en kul grej. Varför inte? NEJ.
Sen tittade hon på mig igen uppfodrande. Vid det här laget har jag börjat känna mig som en femåring som blir tillrättavisad. Jag menar, det var egentligen inget viktigt - men vid det här laget börjar jag känna att det är viktigt trots allt. Jag vill förstå varför hon reagerar så där. Hon svarar inte att hon inte vill rekommendera böcker eftersom hennes terapi fungerar på annat sätt - utan hon bara ....NEJ
Till sist börjar jag fatta att hon verkligen är helt låst. NEJ är ett NEJ, och om jag vill veta varför så får vi prata om det nästa vecka. Det kan vi ta upp då!!! Avfärdande. Och sen står jag därute i korridoren och känner mig som en grönsak. Vill hon inte bli personlig? Det är okej för mig - men varför inte förklara det? Varför måste hon vänta en vecka med att förklara det? Är en halv minuts förklaring verkligen så betydelsefull för henne att hon inte vill ge mig den lilla tiden? Förtjänar jag inte ett annat svar än "NEJ". Så vi åkte därifrån. Och jag vet fortfarande egentligen inte vad jag känner. Hon tycktes förstå mig mitt under samtalen vi hade. Men sen stängde hon dörren hårt! Och jag vet att jag är snål. Men vid det här laget börjar jag fundera på att gå till en hora istället. Jag slår vad om att de är billigare och mer förstående! Tänk - de slipper knulla och behöver bara sitta och lyssna på mig och låta Freddi vara med.
Men jag kanske föreställer mig även det yrket lite med rosaluddiga moln :). Kanske skulle en hora säga "behöver du verkligen ha tolk med dig?" och sen skulle jag vara där igen. Men tänk ändå? Om man faktiskt skulle få mer förståelse av någon som egentligen inte har någon annan utbildning än gatans - och som kanske skulle klappa mig lite tafatt på ryggen och säga - vet du? Jag förstår faktiskt hur det är. Jag skulle tro på henne.
P.S Bilden blev klar idag. Den heter STOLEN HEART och är helt min egen idé. Egentligen skulle jag publicera den på alla hjärtans dag, men allt känns så hjärtesnott idag att det passar bättre nu.
