Smuleliten

Tillökning på kamerafronten. Skriver mer när jag provat den! Vad mer är, lite inspiration till hus och hem. Sarah Kaye representerar flertalet stilar och man fastnar lätt för de många fotografer som visar upp sina alster på hennes sida. Klicka på bilden för att gå in och kolla!

Denna bok är en litterär tegelsten. Den är massiv och gör känslomässigt ont att läsa. Jag tror att orsaken till varför man på olika sätt försökt förminska det "Södertäljeflickan" vittnade om, är oförmågan att hantera det hon sagt. Flickan blottlägger en mörk sida av samhället som visar på socialens oförmåga, BUP:s inkompetens och medias obefintliga etik. Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som sysslar med omsorgsfrågor och pedagogik. Det primära är inte att du måste tro på ALLT som sägs - men om något av det som sagts är sant - då är en vägran att lyssna bara arrogant och i förlängningen destruktivt. 

"Vem vågar tro på ett barn" får en stark fyra i betyg.

Del två i "nu ger jag fan i silkesvantarna"-följetongen.

Jag minns i början av min och Elinleticias relation. Jag hade en föreställning om att konflikter grundar sig i missförstånd och att människor egentligen vill förstå varandra - men att det blir bara lite tokigt ibland. Och jag tänkte mig själv som en kommunikativ person som skulle kunna komma in fixa allting till rätta.
Jag var en satans jubelåsna då.

 Idag känns de tankegångarna så naiva, självgoda och rent ut sagt arroganta. Jag minns inte exakt när jag började inse att det inte gick att kommunicera med Elinleticias föräldrar. Jag tror det var när jag märkte att de inte lyssnade.

Alls.

Över huvud taget.
I en argumentation är kompromissen nödvändig. Från båda håll. Men här handlade det om "their way or the highway". Det fanns ingen prutmån. De kunde inte ha fel. Och om man tillräckligt hårt hävdade att: jo, det kunde dom - då åkte telefonluren på. Jag vet inte hur många telefonlurar jag fått i örat i mina samtal med denna familj. (Far, mor, morfar och mormor - alla har de minst en gång slängt en telefonlur i mitt öra när mina frågor blivit för intensiva och min acceptans att lyssna på skitsnack minskat).

Ett undantag som bekräftar regeln (och som ett år senare visade sig inte alls vara ett undantag utan postumt precis som vanligt) var ett telefonsamtal med Elinleticias pappa. Diskussionen handlade - som vanligt - om teckenspråk (jag vill minnas att Elinleticia skrivit här på sin blogg hur jobbigt det hade varit och de hade skickat henne ett mail med andemeningen att: Det var inte alls jobbigt, du hade det bra och vi förstår inte varför du inte bara kan vara glad och glömma allt det här".) Som under de flesta telefonsamtalen mellan Elinleticia och hennes föräldrar så agerade jag tolk. Dvs. Elinleticia pratade i luren emedan jag lyssnade och teckentolkade det som sas.
Elinleticia ville ha ett uns erkännande om att hennes pappa kunde ha lärt sig teckenspråk bättre, att han kunde gjort på ett annorlunda sätt men att han prioriterade bort det. Elinleticia var upprörd och bad och bönade om ett svar, ett erkännande. Hennes pappa vägrade eller låtsades att han inte förstod eller att han missförstod. Klockan var halv elva på kvällen och han satt på jobbet - som han oftast gör - och var mer intresserad av att återgå till detta jobb än att tala med sin besvärliga, upprörda dotter. Så när hon blev för upprörd ville han avsluta samtalet. Han tyckte inte det gick att diskutera med henne.
Då gick jag in och bad honom fortsätta lyssna. Jag hade ju följt samtalet och bad och manade nu till att han skulle stanna kvar i luren och prata. Att inte koppla samman upprördhet med frånvaro av logik. Att han skulle lyssna på vad hon sa och inte hur hon sa det. Det lyckades. Han stannade kvar och lyssnade. (Enda gången det  lyckats dock.)
Och ännu märkligare var att han till slut erkände att han kunde ha gjort mer för att lära sig teckenspråk.
Elinleticia sken upp. Ett lättat leende spred sig i hennes ansikte och hon sa rörd "tack" till sin pappa. Han verkade förvånad och sa: "Var det bara det? Var det bara det du ville ha?", "Ja", sa Elinleticia.
Sedan avslutades samtalet.

Under en lång tid efter det var relationen tämligen god mellan dem. Hon kunde ringa upp och fråga hur livet var och vad han gjort på sina resor. Han skickade vykort från dessa och ibland någon present. Vi flyttade upp honom från status: omöjlig att kommunicera och ha att göra med, till: tämligen möjlig att kommunicera och ha att göra med.
Detta tillstånd höll i sig i nästan ett år tills en ny situation dök upp. Ett nytt telefonsamtal under liknande omständigheter som det förra (som ett svar på något utfall de gjort. Ett mejl. Ett brev. Där de ifrågasätter Elinleticias minnen eller känslor).
Elinleticia var upprörd och hennes pappa vägrade gå med på att de gjort något fel i hennes barndom och att de inte hade kunnat göra mer för att lära sig teckenspråk. Både hon och jag försökte få honom att minnas samtalet ett år tidigare där han sagt precis motsatsen. Men det samtalet existerade inte längre.
"Ja, inte vet jag. Man kan inte minnas alla konstiga samtal", sa han. Sedan var ett år av hopp och tro på en förändring borta som i ett trollslag. Frågan jag ställer mig nu är: var på vägen gled hela erkännandet tillbaks in i förnekelse? Var det efter ett halvår? En månad? Eller var det sekunden efter luren lagts på? Eller var det ens ett erkännande på riktigt? Kanske var det bara ett sätt att få slut på samtalet så han kunde återgå till jobbet.

"Alla konstiga samtal..." Ja, det har blivit några stycken genom åren. Samtal där vi ringt upp för att bemöta någon kritik eller attack. Jag har fått en ovanligt stor delaktighet i dessa samtal då jag agerat tolk eller helt drivit dom själv. I det första fallet givetvis för att Elinleticia är döv och inte kan prata i telefon. (Även efter operationen är det med allra största svårighet hon kan föra ett telefonsamtal. Hon har lyckats ett par gånger, men bara under kort tid - i samtal av vardaglig karaktär - och med mycket stor ansträngning. Hennes familj har dock - sin vana troget - tagit för givet att "kan hon så ska hon", och krävt att jag inte ska tolka för "hon kan ju nu". Så mycket lättare att få rätt i gräl och trycka ner sin motståndare om denne lägger 90% av sin energi på att över huvud taget höra vad som sägs.)
Det senare - att jag drivit samtalen - har varit när Elinleticia stångat sig halvt medvetslös på föräldrarnas vridna logik och oresonliga resonemang. Då har jag försökt.
Fram till för ett par år sedan försökte jag resonera. Jag lyssnade på vad de sa och jag försökte ta in det och utgå från det. För det är så man förväntas kunna göra. Och alltid när samtalet var slut, insåg jag steg för steg att vi inte alls pratat om det jag ville prata om. De frågor jag ställt hade inte fått några svar och de argument jag tänkt ut hade inte fått sägas.
När jag väl började bli mer aktsam och kritisk - ja, det var då telefonlurarna började regna ner i klykan .
Nåväl. Ibland tar det längre tid innan luren åker på. Den sista rundan har det varit ovanligt kort tid. Rekordet var nog senaste gången (då jag ringde upp för att ifrågasätta att de i ett mejl skrivit att de älskade Elinleticia över allt annat på jorden - efter att de nyligen lättat på hjärtat inför hennes mormor och morfar på ett sådant sätt att dessa sa upp bekantskapen med henne) när klicket kom någon gång under tiden jag sa meningen: "Förstår ni inte att det är ett jävla hån att säga att ni älskar Elinleticia över allt annat på jorden under de här omständigheterna. Fattar ni hur dåligt hon mår just nu." Vad kan det ha tagit? 10 sekunder. Plus 15 sekunder inledning. Max 25 sekunder.

Andra gånger har de varit mer angelägna och då har samtalen varat längre. Som gången när de ville övertala Elinleticia om att inte skriva i sin blogg om... ja, det mesta. Och framförallt allt saker som hade med dem att göra (även om inga namn nämns - eller ens skrivs anonymt).
En annan gång var när vi ifrågasatte deras order om att inte bjuda deras grannar på vårt bröllop. Vi ville veta varför, men det hade vi inte med att göra. Detta var i sanning ett intressant och svårgenomförbart samtal. Jag försökte föra det med Elinleticias pappa, men hade en känsla av att jag egentligen hade det med hennes mamma.
När jag ringde upp och frågade varför vi inte fick bjuda deras grannar var Elinleticias pappa nämligen på väg att berätta varför. Men han avbröts av mamman som började skrika i bakgrunden. "Det har dom inte med att göra! Berätta inte det!" Först hörde jag en lågmäld diskussion där Elinleticias pappa heller inte förstod varför de inte kunde berätta. Men mamman var arg. Så in i glödhettan arg att hennes pappa till slut förstod att hon hade rätt. Sedan stod de gemensamt och höll fanan högt för vad som var rätt och riktigt. Vi hade inte med att göra varför vi inte fick veta varför vi inte fick bjuda dom och vi var faktiskt ganska omogna och barnsliga som ville veta det.
Vi framhärdade och frågade vidare. Allt ackompanjerat av mammans gastande i bakgrunden. Vid flera olika tillfällen fick vi be hennes pappa att be sin fru gå ut ur rummet då jag inte kunde höra vad han sa. Han bad henne vara tyst och även att gå ut. Hon gjorde detta efter protester men kom sedan tillbaks och fortsatte. Med repliker som: "De har inte med detta att göra!", "De ska inte lägga sig i detta." och (angående grannfrun som vi inte fick bjuda) "Hon är en jävla bitch".
Vi kom inte fram till något den gången. Inte annat än att de meddelade att om vi tänkte bjuda deras grannar var det inte intresserade av att hjälpa till med bröllopet.
Vi hade gått med på att inte bjuda, om vi bara fick veta varför. Det kändes rimligt och rättvist tyckte vi. Men nej. Ingen kompromiss. De skulle inte bjudas och vi skulle inte få veta varför.
Resultatet blev i stället att vi arrangerade bröllopet med hjälp av vänner, lät bli att bjuda Elinleticias föräldrar men bjöd deras grannar.

Alla konstiga samtal... Jag minns även frånvaron av alla samtal. På min mobiltelefons ringda-samtal-lista kommer en rad upp för varje gång man ringt ett nummer oavsett om den man ringer till svarat eller ej. Otaliga gånger var det då Elinleticias föräldrars nummer fyllde sida upp och sida ner när vi gjort upprepade försök att komma fram på någon av deras telefoner. Som vanligt hade de skickat ett mejl eller brev och ifrågasatt: "Du mådde inte alls dåligt. Du behövde inte teckenspråk. Det där har du hittat på. Det där har du missförstått. Du kände inte alls så." Sedan när vi ville ringa upp och diskutera det var telefonerna döda. Vid ett par tillfällen fick vi ringa om och om igen under en hel vecka innan vi till slut fick tag på dem. Detta gällde i första hand hennes mamma. Som antingen jobbade (hälsade hennes man), pratade med andra i telefon, skulle gå och lägga sig tidigt (hälsade hennes man) eller helt enkelt inte svarade.
Detta emedan Elinleticia hade sådan ångest, i väntan på att få prata, att hon höll på att gå i sönder.
Enligt en beprövad modell så släpptes en bomb på Elinleticia där hennes person, känslor och existens förnekades - Elinleticia behövde prata för att försöka övertyga, poängtera, bli lyssnad på - och då kommer tystnaden.
Och luren ligger på.
Så min bild av människors vilja att kommunicera - och kommunikation över huvud taget - har ändrats en del de senaste åren.

Om kommunikation på Wikipedia:
"Ordet kommunikation kan härledas från latinets communicare som betyder dela, meddela, förena, göra gemensamt."

Just nu.
För fortsättning följer...

//Freddi

Våren 2006
Jag och Elinleticia var och hälsade på hos hennes föräldrar. Det tog inte lång tid innan jag den kvällen fick en roll som det var absurt att jag skulle ha. Jag hade börjat lära mig teckenspråk bara några månader tidigare. Ett halvår tidigare kunde jag ingenting alls och fyra månader tidigare kunde jag nästan bara handalfabetet. Det jag kunde hade jag lärt mig av Elinleticia för att få kommunikationen oss imellan att fungera skapligt.
Och nu agerade jag tolk.
Och det var inte i första hand att de var dåliga på teckenspråk (vilket de var), det var att de inte använde det de kunde. De pratade hela tiden med varandra och jag hade fullt upp med att översätta så att Elinleticia hjälpligt hängde med i samtalen. Vilket förpassade mig till rollen av tolk och inte som delaktig i samtalet. Så det var antingen jag eller Elinleticia som fick vara med och prata.
Vid det tillfället var jag så stolt över att jag hade lärt mig så snabbt och mycket att jag kunde fylla den rollen - att jag gladeligen accepterade och stod tillbaka (så att dom slapp) så jag inte reflekterade just då över hur sjukt det var.
Idag gör det mig bara arg. För det är så det har varit för Elinleticia . Vad hände när jag gick ur rummet? Började de anstränga sig och teckna. Nejdå. För det var jobbigt. Och jag förstår att det är jobbigt att föra ett samtal som låter som följande påhittade (men mycket typiska) exempel. "Jag tycker hm... vänta... (bokstaverar långsamt med handalfabet) J-A-G-T-I.... C-K-E-R att du kan avläsa... eh... (cirkelrörelse med pekfinger runt munnen) AVLÄSA."
Nej, när jag gick ut då satt de och pratade utan att teckna alls.

När jag i efterhand försöker tänka mig hur det borde ha varit. Om man tänker på situationen som icke-sjuk. Icke-vriden. Dvs. hur det skulle sett ut i en familj där den döva personen är älskad på ett sådant sätt att det är självklart att den personen ska vara delaktig i det som händer i familjen. (Och då har familjen givetvis lärt sig teckenspråk.)
Det som borde ha hänt var att jag mötte en familj med vilken jag blev lite utanför. Att de gång om annan glömde att prata för att de tecknade hela tiden. Och de skulle ha bett om ursäkt och känt att de var oförskämda och börjat påminna varandra om att de ska prata samtidigt som de tecknar - för att de har någon närvarande som inte är så bra på teckenspråk. Och de skulle börjat lära mig nya tecken efterhand som de dyker upp i samtalen. Och jag skulle beklagat mig om hur svårt det verkade och de skulle sagt att det bara är i början, det löser sig med tiden. Och det skulle känts bra att höra. För de hade alla lärt sig teckenspråk - och kunde de så kan jag.

Om en dotter i en familj blir hörselskadad vid 5 års ålder och succesivt blir mer och mer hörselskadad fram till hon vid 15 år är helt döv, då är det pinsamt att de inte kan teckenspråk så bra att en diskussion kan föras hyfsat naturligt. Och när en pojkvän som bara lärt sig teckenspråk några få månader går in och tolkar då borde de skämmas.
Men det har jag lärt mig om Elinleticias föräldrar, de anser sig inte behöva skämmas - för något. Oavsett hur de handlar och vad de gör, så är det per definition rätt och därefter konstrueras motivationen till varför det är rätt.

Hon säger ofta till mig: "Jag är inte bra på det här", när sorgen och ångesten störtar ner och krossar henne. Och jag tänker: "Nä, vem fan är det!"
Men smärta och rädsla bör vara jämförbart när det handlar om att utstå något. Och det är en känd devis att mod inte är att inte vara rädd. Mod är att vara rädd men göra ändå.
Enligt den devisen känns det dumt att prata om att man är "bra" eller "inte bra" på att uthärda sorg och ångest. Jag har sett Elinleticias sorg och ångest. Jag har sett hennes blick när hon vaknar från en mardröm med vilt stirrande blick, badande i svett. Jag har sett hennes syrabittra, otröstliga tårar. Och jag har sett hur hon kämpar emot att krossas i varje annat ögonblick. När hon mår "bra" hanterar hon mer ångest än många andra ens skulle stå ut med. Detta som är nu är oerhört. Ofattbart. Bara det jag känner - i rekylen av hennes smärta - är för mycket.
NÄ, hon kanske inte är "bra" på detta. Hon kanske inte är stark nog att hantera det. Men det är fan ingen.
Min Elin är starkast i världen!

Det är natt i den Transylvaniska staden Sighet. En becksvart natt som andas dödsångest i det att den judiska befolkningen inväntar nazisterna. Året är 1944. Bara några månader tidigare deporterades den fattigare delen av byns befolkning. Moshe kyrkovaktmästaren, mystiker och läromästare till berättelsens huvudperson var en av dem. Han återvänder med diaboliska budskap om nazisternas avsikter med de judiska deporteringarna. Moshe har överlevt en massarkubesering. Rädda er, ni som kan - Gud är död! är hans nedslående budskap som ingen vill tro på. Nej, ingen tror på Moshe, men några månader senare är allt försent.  

"Natten"s huvudperson är en tolv år gammal judisk pojke som är djupt troende. Efter en fruktansvärd tågfärd där många av hans reskamrater går under kommer tåget fram till sin slutdestination - Auschwitz-Birkenau. Elie och hans far skiljs från modern och de yngre syskonen. "Natten" handlar om kampen om existensberättigande i dödslägret - och hur upplevelserna påverkar den unga pojkens tro. 

Första gången denna bok kom ut var år 1956 och den hette då  "Un di velt hot geshvign" (översätt. "Och världen teg") - en titel som senare ändrades till "Natten". Boken är den första boken i en trilogi om Wiesels liv. Det är omöjligt att egentligen konstruktivt recensera en bok om någon annans upplevelser. Allt jag egentligen kan göra är att berätta om hur boken påverkade mig som läsare. I jämförelse med andra stora författare som skrivit om förintelsen, t ex Kertéz och Primo Levi, är denna bok svag. Historien känns inte helt genuin, vilket kanske beror på att språket är utstuderat svulstigt. Bokens viktigaste behållning är det religiösa perspektivet. Den troende pojken förlorar sin tro på Guds godhet och gör uppror mot de föreställningar han tidigare haft.

Jag har nu läst om boken två gånger, för att bilda mig en lite mer nyanserad bild av Elie Wiesels syfte med boken. Boken höjer sig ett snäpp för varje genomläsning. Men detta till trots vill jag hävda att författarens sätt att berätta känns klumpigt och konstruerat. Det är som om författaren funderat kring vilket perspektiv som kan påverka läsaren mest och detta gör att känslorna inte kommer "naturligt". Jag tänker på hollywood-snyftare vars enda ändamål är att ge tittaren melankoliska känsloupplevelser. Jag tycker inte helt om den manipulativa tonen i Wiesels berättelse och ger av detta skäl boken en trea i betyg. De följande delarna i trilogin upplever jag vara mer avslappnade och tillåter läsaren att själv avgöra vad hon/han ska känna.