Smuleliten

15 september 2009 - Tommare än vanligt

Kategori: Secondhandbarn

Ja denna blogg börjar kännas lite ödslig, eftersom jag förälskat mig i agador och mest verkar där. Och eftersom det är tusen år sedan jag producerade en vettig bokrecension så har jag inte haft så mycket att skriva om. Jag fortsätter bana igenom Missionsteologi boken paralellt med en bok om Eichmann av pastor Hull, som också ingår i min läskurs. Utöver det har jag en recension på "Stengrunden" som väntar och på födelsedagsboken som jag fick av familjen Jönsson (stort tack i efterskott) - "Konsten att fylla trettio".

Idag eller snarare i natt vaknade jag av att klockan ringde. Den hade på ett eller annat sätt blivit felinställd så klockan var bara fyra eller något och jag kunde inte somna om. Mina ben värkte efter dagen utan rullstol dessförrinnan och jag låg och oroade mig för att orka morgondagen. Och det gjorde jag inte. Jag var så trött att jag var gråtfärdig och till sist ställde jag in hela dagen eftersom jag knappt orkade avläsa Freddi.

Nu mår jag lite bättre och har lärt mig min läxa. Det är knäckande att behöva använda rullstol, men hellre det än att få så här ont och bli så trött. Jag kan använda både kryckor och rullstol och alternera! Imorgon är det friluftsdag för Hvilan och jag kommer inte vara med (känns onödigt att spela brännboll i rullstol när man kan sitta hemma och plugga missionsteologi - jihaaah). Ska gå till sängs redan nu så jag är pigg och alert nog att avsluta hemtentamen imorgon (tvivelaktigt om jag hinner, men optimisten i mig säger....eh...egentligen ingenting...så skitsamma).

På agador.blogg.se finns en ny modellbild på Hien och inspirationsfotografer. Snabba dig dit och titta!

2 september 2009 - Död av trötthet

Kategori: Secondhandbarn

Igår var jag så trött att jag bara grät när vi kom hem. Idag var det ännu värre. Men jag gillar gruppen och jag gillar diskussionerna (när de inte är "samtal"). Då och då blir den andliga miljön lite för mycket för mig. Jag klarar inte av andliga "tystnader" och högläsning. Jag blir så trött av avläsningen att mina sämsta sidor lockas fram. Då är det rätt mycket som ska till för att jag ska vilja engagera mig. Allmänt kallprat tråkar ut mig. Och det är definitivt den sämsta sidan jag har. Jag tål inte att bli uttråkad! Jag tål inte klyschor! När det sker far djävulen i mig och så vill jag dra en snuskig historia eller något.

Äh.

Jag har faktiskt låtit bli! Varit en riktigt trevlig kristen flicka :)

Olala

Vi får se vart det slutar.

24 augusti 2009 - Underliga kappvändningar

Kategori: Secondhandbarn

Ett missförstånd kallade rektorn det hela. Sen ordnade han tolk från och med idag. Allt gick bra. Och jag häpnade en aning. Skönt självklart, men också lite stressigt, för min förkylning blir bara värre. Idag vaknade jag och kunde inte prata. Att stoppa ner en kaktus i halsen måste motsvara det jag känner just nu. Men det blir upprop idag, och med tolkar. Dock tror jag att jagt blir hemma i två dagar för att kurera mig och inte smitta de andra eleverna. Det oroar mig på väldigt många sätt. För ett antal år sedan pluggade jag på Lunds Universitet som hade ett tolkavtal och egna tolkar. Just den terminen var jag sjuk väldigt mycket. Detta störde tydligen tolkarna i deras arbete, när jag ringde mig sjuk. För det slutade med att jag blev inkallad till tolksamordnare tillsammans med två tolkar. Mötet kan närmast liknas vid en rättegång. Och det slutade med att jag fick veta att jag fråntagits rätten att HA TOLK som andra, eftersom mina sjukdagar blivit för många.

I fortsättningen skulle jag be om tolk vid varje enskilt tillfälle och inte räkna med att det alltid skulle finnas. Huruvida det var gängse behandling har jag ingen aning om, men jag var mitt uppe i en depression och mötet tog mina sista krafter. Jag kände mig fruktansvärt kränkt och utskälld för något jag inte kunde styra över. Och sen dess har rädslan alltid funnits kvar, om jag överhuvdtaget kan ringa mig sjuk utan att tolkarna blir förbannade.

Jag lever inte efter min egen devis - mitt liv, deras jobb - vilket jag egentligen borde. Och nu oroar jag mig alltså för hur arga de ska bli när jag avbokar två hela dagar för sjukdom. Men inser samtidigt att jag inte kan åstadkomma mer än jag klarar av utan att gå  i väggen. Är man sjuk så är man. På torsdag är det en internatvistelse i Höllviken. Vi kommer sova över därborta och jag vill vara med. Jag vet att jag inte kommer bli en i gänget på kursen, för det blir jag aldrig. Jag är sällan så social att jag orkar hålla mig uppe på estraden och förr eller senare har alla lärt känna varandra så bra att jag blir outsider. Men internatvistelsen kan iallafall vara en chans för mig att lära känna folk lite mer på djupet. Jag hoppas, hela mitt jag ropar efter att hitta  gemenskap. Inte vara ensam längre. Men vågar inte tro att det skulle kunna ske.

Om tusen år ska jag blivit en stark människa utan tvivel. En som vet sina rättigheter och skyldigheter. Om tusen år ska jag bli den jag vill vara.

21 augusti 2009 bara lessen

Kategori: Secondhandbarn

Jag känner mig så instängd och har sån ångest. Det känns som om förra veckan bara var en dröm, för nu är jag inlåst i en lägenhet och orkar knappt ta mig till toa själv. Och på måndag börjar skolan. För att få färdtjänst måste man varit sjuk i sex månader. Så jag kommer inte ta mig till skolan själv, och hela den biten skrämmer mig så. För även om jag klarar att ta mig dit, så är hörselutrustningen sönder för, jag vet inte många gånger och han som har hand om lagning kan inget om ci och ändå måste allt gå via honom, vilket gör att jag knappast kommer få färdig utrustning förren halva terminen gått. Seriöst. Och jag vet verkligen inte hur jag ska klara hela  skoldagar. Akustiken i  skolan var bedrövlig. Det var knappt jag hörde rektorn när vi var ensamma i rummen för att det ekade så.

Det är som att veta att man har ett tiotimmars tandläkarbesök framför sig. Jag kommer bli så trött. Jag kommer bli så ledsen och när jag inte orkar kommer jag att skuldbelägga mig själv. Jag hatar det här.

Som att sitta fast bakom galler, på alla områden. Dövheten är marginell i jämförelse med de känslor som uppkommer när jag hamnar utanför socialt. Jag känner mig så himla ensam.

4 augusti 2009 - Enfald

Kategori: Secondhandbarn

De närmaste dygnen när Freddi jobbar måste jag får hjälp att ta mig till toaletten. Det är ett helt företag att göra det själv. Först måste jag kravla ur sängen utan att använda benen, ner i rullstolen, ut till toa, hasa mig över till toaletten, vrida rätt, ta av trosorna, pinka, pinka lite till, pinka de allra sista dropparna så jag slipper göra om det här på nytt inom den närmsta tiden, torka, ta på trosorna, tvätta händerna, rulla ner i  rullstolen igen, rulla tillbaka till sovrummet och göra en störtdykning ner i världens skönaste  säng. Jobbigt. Och jag sabbar vadmuskeln ännu mer för varje gång, således ska jag få hjälp från kommunen.

Enfaldig som jag var trodde jag att kommunen, eller snarare vår svenska välfärdsstat betalar notan får hembesök/kissa. Men så är det inte. Vi räknar tillsammans med biståndshandläggaren ut hur många timmar som detta kan beräknas ta och sedan skickas notan hem till oss, beroende på vår inkomstskatt. Minimum lär det gå på runt 753 kr, en rätt tam summa för att få pinka, iallafall när man är väldigt kissnödig.

Men börjar man fundera på det, svider summan som en taskig urinvägsinfektion. Ska man verkligen behöva betala för att vara sjuk? Var det inte Sverige som skröt om att vara det land som tog bäst hand om sina invånare? Att alla skulle ha rätt och råd att vara sjuka? Sjukvård gratis?  Idag är det rätt absurt att ens föreställa sig att något som svenska staten erbjuder skulle vara gratis.

Men det kommer mig osökt att fundera kring vart våra skattepengar egentligen tagit vägen. Om man inte kan förvänta sig att få hjälp gratis i kris, så kanske vårt system inte fungerar. Lägg undan pengarna vi betalar för vård och låt oss använda dem till försäkringar och privat sjukvård, som i USA. Det är ändå dit vi är på väg, så låt oss medborgare lägga våra pengar på vårdförsäkringar i tid, istället för att bli chockade när staten drar undan mattan....

Det finns många definitioner på fattigdom. En av dem är att inte ha råd med sjukvård, vilket inkluderar tandvård. I det avseendet är Sverige inte längre ett framstegsland, utan i  allra högsta grad ett u-land. Det är sånt man märker av när man verkligen behöver hjälpen.

Men 753 kr kanske inte är så mycket att tjafsa om, en bagatell kan man tycka? Å andra sidan råkar det vara ungefär samma summa som jag har varje månad att spendera på roligare saker än hyra och räkningar.  753 kr är min lyx och oförvanskade summa av lycka. Men dessa ska jag denna månad spendera på att få kissa.....

Nå....man kan säkert ha det sämre, och i framtiden lär det bli så också.

2 augusti 2009 - Sånt man inte tänker på

Kategori: Secondhandbarn


Det är så lätt att glömma allt man är välsignad med, som att kunna röra sig, att gå på toa själv och göra sin egen mat. Allt det där som får en att känna sig som en egen människa, och inte behöva lita på andras medgörlighet och hjälp. För så fort man måste göra det blir det en ojämn balans. Man "kräver" och hamnar automatiskt i tacksamhets skuld till den som hjälper, till och med om det är dennes jobb att hjälpa. De allra flesta som jobbar med vård är medvetna om att de har större makt än sin patient/brukare och inser hur lätt det är att kränka, även om motivet inte alls var så från början. De kan se sitt arbete ur större perspektiv och förstå att makt lätt förväxlas till maktmissbruk.

Igår grät jag konstant i fyra timmar. Jag kände mig oerhört utsatt. Först för att jag inte fick hjälp med att gå på toaletten, då de hade skrivit i journalen att jag kunde gå själv - vilket var fel. Jag fick försöka övertyga personalen om att jag behövde bäcken och av någon anledning fick denna övertalning mig att bryta samman. Under natten hade caremas sjukteam varit hemma hos oss. De kom efter tretton timmars väntan. Och de avgjorde att jag skulle läggas in dagen därpå. Jag var väldigt arg för att det hade lovat upprepade gånger att komma, och inte gjort det - och inte heller skickat meddelande om att de var förhindrade. Den ena personen i teamet förstod min frusteration, medan den andre blev irriterad över att jag störde och tjatade om de fel de begått, när de "trots allt var där nu. För att förhindra att problem skulle uppstå dagen därpå när jag skulle läggas in, måste jag tillstå att jag var besvärlig. Jag ville veta minsta detalj och dubbelkollade fyra fem gånger om det var helt säkert att tolk skulle finnas närvarande.

Den lätt oförstående killen tycktes ta min tveksamhet som en personlig kränkning och sa att patienter aldrig behöver vänta på tolk. Jag hävdade å min sida att jag har egna erfarenheter av brister när det gäller tolk och därför ville vara på säkra sidan. En disput uppstod mellan honom och mig när han hävdade att han hade 25 års erfarenhet av branchen och därmed  visste mer än mig, och att mina erfarenheter isåfall måste tillhöra en procent av hundra, för det är aldrig några problem med tolk på sjukhuset.

Och på morgonen hade naturligtvis sjukhuset inte ordnat tolk. Trots att hon skulle vara där klockan åtta när jag skulle komma in var det först runt elva tiden som  hon dök upp, för att sjukhuset ringt för sent.

Och jag har glömt hur utsatt jag blir när jag inte får ha CI. Jag har glömt hur dryga folk är när de märker att jag kan prata. Så länge jag pratar, så har de rätt att kräva att jag avläser. Jag får däremot inte be dem om att skriva. Det är tidsödslande och visar på oförståelse för deras tidskrävande jobb. Sist jag var med om detta var jag i sämre psykisk kondition. Denna gång var problemen fysiska. Men efter gräl med både skötare och läkare som hävdade att jag var otrevlig för att jag bad dem skriva istället för att jag skulle avläsa med hjärnskakning (jag såg dubbelt), orkade jag inte.

Det finns mycket att skriva. Jag skrev upp alla samtal jag hade igår och har ett block fullt med galna diskussioner. Kommer kanske lägga upp dem så ni får se hur makabert jag faktiskt behandlades. Men just nu ville jag egentligen bara berätta lite mer, personligt om vad som hänt.

Det har varit en jävlig vecka. Att fylla trettio år var ingen rolig upplevelse. Men å andra sidan har jag inte ens känt att jag fyllt år. Jag fick en oerhört fin present av Freddi. Biljetter till en Eddie Izzard  show och det är lycka. Men i stort har denna födelsedag mest handlat om att få ta sig till toaletten. Att orka existera och stå upp för min sak när jag blir utskälld av läkare som kallar mig bortskämd och säger att  jag inte ens borde vara på sjukhuset - samma läkare som några timmar innan har ordinerat mig att jag måste sitta upp i fyrtiofemgraders vinkel och inte röra huvudet fram eller tillbaka, för att inte förvärra hjärnskakningen.

Jag tänker fanimej låtsas att jag fyller år om några veckor istället. För allt det här får mig bara att vilja gråta.
p.s ej min bild..

31 juli 2009 - Ensam i väntan på arbetsterapeut

Kategori: Secondhandbarn

Klockan två kommer arbetsterapeuten hit, jag ska få mer hjälpmedel så att jag kan ta mig upp själv i rullstolen. I vanliga fall är det bra att belasta benen för att få igång blodcirkulationen, men eftersom jag har rejäl hjärnskakning slutar varje försök  att ta mig till toa själv med att jag svimmar, eller nästan gör det. Det suger för Freddi jobbar ett långt pass idag som slutar klockan elva och sen är han borta under helgen också. Exakt hur vi  ska lösa det hela har ännu inte bestämts. Senare idag kommer läkare hit från Carema och ska göra en bedömning huruvida jag kan få hjälp hemma eller ska våldsgästa sjukhuset. Jag har aldrig känt mig så hjälplös som nu. Jag är jättekissnödig och Freddi glömde att sätta fram rullstolen och egentligen ska jag ändå inte försöka ta mig till toa själv. Men det innebär att jag väntar på arbetsterapeuten bara för att få tömma blåsan och även om jag hade föreställningar om att trettio innebar ålderdom och snar bråd död - så hade jag inte väntat mig att det skulle bli så här illa.

Nåväl. Jag ska koncentrera mig på att vänta vidare.

30 juli 2009 - Att göra det bästa av det värsta

Kategori: Secondhandbarn

Det är inte lätt. Jag sitter i sängen och har Freddis bärbara i famnen. Jag kan inte gå på toa själv och idag var arbetsterapeften här och vi provade ut rullstol. Imorgon jobbar Freddi dubbelpass och vi är rätt orolig för hur det ska gå. Men när man är på botten kan man ju bara ta sig upp igen - eller nåväl, om man nu ska vara en pessimist - flyta upp igen! I ett år har jag sagt att jag snart är trettio och nästan död och igår höll jag på att förverkliga min dystopi. Jag är ändå glad att jag kom så lindrigt undan trots allt. Ska man leta positiva aspekter av det hela så har vi sparat femtusen spänn, vilket troligtvis är vår Herres sätt att säga att vi VISST har råd att skaffa en katt till. Och all tid i sängen kan jag spendera på att bli ännu bättre på fotoretusch.

16 juli 2009 - Lite gnäll

Kategori: Secondhandbarn

Sextio personer läser bloggen varje dag men nästan ingen kommenterar inläggen. Det är trist för ibland behöver man respons på det man gör. Även de enklaste ord värmer mig - så kommentera när ni läst eller tittat på bilderna så gör ni mig glädjerusig!

15 juli 2009 - Vuxenmiddag

Kategori: Secondhandbarn

Det känns lite vuxet så där, att bjuda på parmiddag. Jag försöker förtränga det förkastliga i vuxenheten och intala mig själv att middag är middag och att jag ännu är 20 år och någonting (9 år och elva månader ungefär). Det går knaggligt men kan släppa när jag sippat på min JOLT som står på skrivbordet. Det är tredje dagen i rad vi tillbringar på Källbybadet. Vi har blivit redigt bruna, men jag känner mig helt sjuk av all sol. Nyss väckte min älskling mig och nu är det bara en timma kvar tills de kommer. Jag ser i kors trots att jag tagit av mig mina helt nya linser. Vi valde specsaver den här gången. De krävde betalt innan vi ens gjort synundersökningen. Fullt förståerligt för om vi hade vetat hur dålig service de hade så hade vi aldrig betalat. Gubben i fråga liknade min forna överläkare Rolf Öhman och han ignorerade nästan allt jag sa och frågade. Han bestämde enhälligt att jag inte får ha färgade linser i fortsättningen - vilket jag ifrågasatte så mycket att han kände sig föranledd att säga att han bestämde inte jag. Herregud! Fyrahundra spänn åt pipsvängen. Men linser beställda (utan färg givetvis). Efteråt tog vi en trösttur till Noa Noa och köpte gugglor. Varsinn, en rosa åt Freddi och en blå till mig. Söta som socker. Och sen dog jag alltså av tillfällig trötthet hemma i lägenheten och nu väntar ett kallt bad på mig i badrummet. Kanske får mig att piggna till?

P.S på bilden ser ni Freddi och lemurflickan. Freddi tecknar "perfekt" eller "h", men jag tror det är perfekt eftersom han har en lemur på axeln och det är rena rama Edens lustgård

13 juli 2009 - Det är så mycket lessenhet

Kategori: Secondhandbarn

att jag inte vet om jag får plats.

Jag tänker ibland att jag kommer förlora alla som jag älskar för att jag inte kan kompromissa, och för att jag inte kan, som mamma sa, "bara ha lite trevligt" när jag innerst inne är arg och ledsen. Jag är rädd att förlora dem jag älskar. Och mest rädd är jag för att förlora det fega kriget. Små elaka och syrliga kommentarer som förgiftar relationen och förstör den. De som inte tycker om mig som berättar om det och som gör att giftet sprider sig. Jag har så mycket kärlek jag vill ge, men jag vill inte ge den om jag riskerar att förlora den sen. Och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Ett par föräldrar som inte alls varit snälla mot mig, och nu på ett sätt ramlar rakt in i relationerna igen. Jag vet att det kommer bli komplicerat men jag orkar inte. Jag har bråkat med så många. Mamma och pappa, lillebror, mormor och morfar, bästa vännen, bästa vännen en gång till - jag tror jag gjort rätt i att bryta med dem, eller låta dem bryta med mig. Men jag orkar inte mer. För jag fick en bror på bröllopet och jag har aldrig varit så lycklig som när jag tänker på den lilla familj jag har idag. Jag är så rädd att den ska försvinna. För då försvinner en bit av mig också.

9 juli 2009 - Om social fobi och annat

Kategori: Secondhandbarn


Jag fortsätter göra vid foton, inget nytt under solen. Börjar sakna recenserandet dock, så snart kanske det blir en paus i plåtandet.

Imorgon ska vi till Tropicariet och träffa svåger & svågers flickvän + två barn. Jag är så nervös att jag går sönder. Jag vill göra gott intryck och är livrädd för att de inte ska tycka om mig för att jag beter mig rörigt som jag gör när jag verkligen vill att folk ska gilla mig. Tänk om de tänker, "vilken märklig människa, stelt onaturligt leende - vad vill hon egentligen?". Ju mer rädd jag är för att inte duga, destå svårare blir det att agera normalt och jag tänker att mitt leende är så stelt att det darrar i mina muskler och jag skakar och min röst bär inte och jag frågar för mycket och jag hör inte vad folk säger och jag verkar desperat och jag skäms för det och blir lite arg på mig själv och blir hispig och ännu mer nervös och sen går allt fullständigt åt skogen....eller åt djungeln....

Sen tänker jag, att jag ändå inte kunde valt en bättre miljö att träffa dessa människor i. Tropicariet med mina långsvansade familjemedlemmar som känner av när jag mår dåligt och kommer och klappar mig på handen när det är som värst,  Tropicariet där lemurflickorna klänger på min rygg och luften luktar som hemma....

där kanske det går bra ändå?

8 juli 2009 - Inge glad idag

Kategori: Secondhandbarn

Känner mig utnyttjad. Så snabbt det gick. Att känna mig som en skitdålig människa över ....tja egentligen inget nytt och inget jag borde känna mig som en dålig människa för. En smula omtanke riktad mot fel person. Vid fel tillfälle. Jag är medveten om att det blir så ibland. Man liksom störtar in i någons liv där man inte hör hemma. Sen nystas all gammal skit upp, trots att den inte borde. Så just nu tar jag ett par snabba steg bakåt och distanserar mig för att skydda mig själv. Bäst så. Ingen annan som gör det åt mig.

Vad övrigt är, en fullständigt horribel natt med drömmar om morfar och exkludering. Freddi hämtar bil så ska vi åka och simma, innan förbereda klart här hemma för plåtningen med Tito. Jag tror jag har fått en släng trettioårs noja. Det är mycket  som går just nu. Det, förkylningar och övergrepp. Trettioårskris tycks drabba alla som börjar närma sig lite grann. För vad har man egentligen åstadkommit? Har man hunnit dit man vill? Kan man dö i frid efter de trettio? Ska man dö i frid? Varför ska en trettioårsdag egentligen skapa en massa panik? Och om den måste - vad ska jag ha panik över? Jo, till exempel:

1. Livmoderpanik (och ännu mer panik över att jag INTE VILL ha barn just nu (och ännu mer panik över att "just nu" kanske blir för alltid)
2. Karriärsnoja - med tanke på att jag ännu inte haft ett riktigt jobb och pluggar minst två år till kan vi snarare prata om avsaknad av karriär
3. Familjepanik - mogen trettioåring bör egentligen försonas med sin familj och leva ett långt och lyckligt liv med de små jävlarna. Men med tanke på de inblandade i ett sådant familjeförsök vidhåller jag att paniken är bra mycket trevligare att leva med
4. Rynkpanik - inga kommentarer nödvändiga

Med all säkerhet kan jag fortsätta listan, men med tanke på att jag ska försöka tämja min destruktivitet så är det kanske inte en bra idé. Jag kan bara konstatera att jag har panik över rätt mycket och att jag blivit immun mot all form av känslomässig mognad - iallafall just nu.

7 juli 2009 - Sabla allting

Kategori: Secondhandbarn

Allt är bra. Sen kommer den. Svart mara och jag minns inte att jag någonsin mått bra. Mest handlar min ångest om rädsla. Brorsan D-s har träffat ett underverk. Och jag är rädd för att hon inte ska gilla mig. Och det går jag omkring och oroar mig vansinnig över. Och sen är det en del annat också. Jag tog kontakt med en gammal vän. Vi bråkade som fan förut. Jag tog kontakt för att - jag vet inte riktigt. Jag tror mest det var för att jag undrar hur hon mår och vill veta. Jag vill nog inte bli så nära vän som förut, långt ifrån redo för det. Men jag vill ha kontakt. Och nu vet jag inte hur det blir med det.

Sen känns det som om Mana är mycket längre bort nu än hon var förut. Örebro kunde lika gärna vara Koh La. Det är Långt dit och jag kan inte interagera när jag mår så här. Så jag klarar inte msn och då är jag rätt avstängd. Det känns tuftt men som en sista spark i magen har vi blivit av med Max. Maas är hemma från Spanien och snorken som har blivit en självklar bild i vår lägenhet är borta. Han kommer snart tillbaka - men det är jobbigt ändå.

Positivt då?
Vi bestämde oss enhälligt att inte köpa bilen på det där skumma stället vi var på. Emil visade oss diverse brister på bilen och ägaren kom fyrtio minuter för sent och hade väl egentligen - om man ska vara ärlig - tappat oss redan där. Det låter inte positivt - men jag har äntligen insett att körkort inte är omöjlighet. Vi ska hitta en bil vi gillar och sen ska jag lära mig köra. Det är inte lika omöjligt nu som förut. Och jag blev klar med den första sessionen med modellen Anna idag. Sessionen heter "Solkysst" och jag är jättenöjd. Det är ett långt steg från mina mörkare och gotiska bilder, men de här är lika bra - bara annorlunda. Och jag har fortfarande bilder att göra vid så det räcker till två till fotosessioner. Men som om det inte räcker så har jag bokad fotosession med en modell som heter Tito imorgon. Det ska bli spännande att fota en asiatisk tjej. Jag är lite nervös, men mest tycker jag detta är fruktansvärt roligt. Igår började jag fundera på en utställning och jag vet det perfekta stället. Vi får hoppas att det går i lås men isåfall blir det om några månader.

Positivt är också att Källbybadet är ett jättebra bad och att vi simmar lite då och då. Nu har jag tjejtrubbel en vecka men sen blir det ännu mer bad. Det är skönt för jag saknade verkligen badhuset när vi tog uppehåll.

1 juli 2009 - Litet enklare

Kategori: Secondhandbarn

Okki och Agador glodde på varandra i ett par minuter innan de insåg att värmen omintetgjorde varje försök till skyttegravskrig. De orkade helt enkelt inte. Och efter att vi lämnat av Okki kände jag mig också färdig för dagen. Men vi bestämde oss för att åka till Malmö, äta kinamat, shoppa och njuta solskenet. Och efter ett tag stekte solen bort alla skuggor - till och med de mina. Livet blev lite lättare att leva. Jag gjorde ett storfynd på Noa Noa (så värd det med tanke på stipendierna som dråsat in) och sen åkte vi till Dalbys stenbrott. Det var formligen iskallt i vattnet men så otroligt skönt. Efteråt jordgubbar och glass på gräsmattan utanför lägenheten. En hare skuttade fram och sen bort. Mila klättrade upp i ett träd och försvann helt i det gröna lövverket. Och nu grillar vi grönsaker och njuter av varandras sällskap. Jag saknar fortfarande Mana. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. För jag trodde att jag vuxit ifrån separationsångesten - men tydligen växer den fram när det är Mana jag måste separeras från.

Jag försöker se fram emot månaden som kommer. I augusti åker vi på sommarturne och träffar goda vänner. Tills dess kanske värmen håller i sig? Jag får acceptera att ångesten ligger på just nu. Att avboka plåtningar och smita från pluggandet ger mig bara mer ångest. Måste jobba ihop det. Passa på nu när jag mår lite bättre. Boka in massor av plåtningar och njuta av det jobb jag gör! I juli ska vi på bröllop. Därefter blir det rätt lugnt tills Jönssons reser till U.S.A och vi tar hand om katterna. På min trettioårsdag ska vi på långritt uti skogen. Två dygns westernridning firar vi min stora dag.

Lite ljusare liv, lite enklare att leva.

1 juli 2009 - Kokta grodor

Kategori: Secondhandbarn

Livet runt 30 grader är overkligt. Vi öppnar fönstrena på vid gavel. Korsdraget brukar göra att dörrarna smäller igen och blomkrukor ramlar ner. Nu händer...........INGENTING.........igår åskade det och blixten slog ner nära oss så att hela huset skakade. Regnet öste ner och på morgonen var det en stor sjö utanför vårt fönster. Men luften är fortfarande omöjlig att andas. Livet står still. Ångesten tog semester när Mana var här. Iallafall länge nog för att jag skulle hinna dra på andan. Men den är tillbaka. Den får mig att känna mig fullständigt löjlig. Innerst inne är jag ju inte så här?! Innerst inne kan jag se hur Freddi får hjälpa mig med fåniga saker - saker jag kan göra om jag bara vill. Men ändå går det inte. Jag bara glor framför mig och sitter fast i mig själv. Och om jag får välja mellan två saker så vill jag skrika för att det sliter mig itu. Men valen kan handla om något så fånigt som att äta eller sova. Men jag får kallsvett och kan inte andas.

Ångest brukar vara så. Jag vet om det. Men jag orkar inte hantera den alls nu. Allt blir belastning. Att skriva ut ett modellkontrakt. Att sova (om jag sover bort min och Freddis tid och vaknar när han måste till jobbet så kommer jag vara ensam med min ångest). Att äta - för jag fixar inte att göra maten själv och då måste Freddi göra det och han måste gå ut till köket och då måste jag vara själv. Jag vet att jag är knäpp. Jag vet det. Eller iallafall att livet inte borde vara så här. Men det hjälps ju inte att veta hur saker borde när saker är. Så de fortsätter vara.

När jag kan gör jag så mycket saker jag bara hinner. Jag simmar, jag pluggar och städar. Men sen kommer skiten igen och jag blir sittande och skriker inombords. Jävla ångest och jävla sommarlov! Vad nu sommarlovet har med den saken, då jag har ångest  höst och vår också. Ingen större betydelse. Och böcker jag jag läser som samlas på hög utan recensioner. Som om det hade en betydelse. Ingen har ju bett mig att recensera. Det är mina egna krav jag inte klarar av. Men att inte göra något är ett slags accepterande av helvetesgapet inom mig. Jag vill inte acceptera det. Jag vill spjärna emot.

I helgen jobbar Freddi. Jag skulle på födelsedagskalas men som det är nu är en sådan fest omöjlig. Jag kan inte utan Freddi. Det gör mig helt förtvivlad.

27 maj 2009 - Svart dag

Kategori: Secondhandbarn

Ångest äter upp mig. Orkar inte skriva. Går och gömmer mig

20 maj 2009 - Meddelande till läsare

Kategori: Secondhandbarn

Hörni, nu har jag skrivit i tomhet i många dagar. Knappt någon kommenterar längre. Jag börjar känna viss uppgivenhet. Är det ingen som läser eller vill att jag ska fortsätta blogga? Skriv till mig och skriv gärna vad ni vill att jag bloggar mer om så jag får lite feedback.
.                      .                        .                    .                   .                  .                .

11 maj 2009 - luftrörsinflammation

Kategori: Secondhandbarn

Helgen var en plåga. Men vi fick tid hos Staffan imorse. Han konstaterade luftrörsinflammation, så nu går jag på superstarka penicillintabletter i tio dagar. Under den tiden får jag inte vara ute i solen - eller träna. Det är skönt att ha fått medicin och jag känner mig redan bättre, men härav de fattiga blogguppdateringarna på sistone.

Mitt i all misär blev jag fnissig igår när jag såg bilderna Jenny lagt upp på mig där jag tecknar "toa". Klicka här för att komma till inlägget och lär er ett nytt tecken :)

29 april 2009 - Maror

Kategori: Secondhandbarn

Jag drömmer att pandemin blir verklig. Hosta är det första tecknet, sen dör den sjuke inom några timmar. Jag drömmer att jag tänker hur jävla typiskt det är att ha en mardröm om det här, precis när verkligheten...och då avbryter Freddi mig och säger att Detta är verkligheten. Han visar mig detaljer. Trädens bark kan inte kännas så verkliga i en dröm? Jorden kan inte lukta så här, om jag drömmer så jag blir rädd. Jätterädd. Bara jag och Freddi klarar oss. Det är allt jag tänker på. Vi barrikaderar oss i en lägenhet full med böcker. Lägenheten liknar Backebo och Nordanö. Jag har alla mina tre katter med mig men de sköter sig inte utan försöker hela tiden ta sig ut. De sjuka använder sig av dem för att ta sig in hos oss. Vi kan inte lita på någon. Ändå släpper vi in fler och fler. Folk vi känner och som vi tycker om. Folk med barn. Min morfar, min gamla bästa vän. Någon hittar ett system för att ta reda på om vi är smittade. Ett litet ägg som tickar när någon som är smittad kommer nära. Men det fungerar bara om vi har batterier. Vi måste veta så vi måste ta oss därifrån. Vi gör det i två grupper. Utanför är allt kaotiskt. Jag säger till Freddi, fast kanske han är Paul nu? att vi måste ta oss in i en liten by. De små affärerna har kanske inte blivit sönderslagna. Kanske finns där, batterier? Vi hittar en liten flicka. Hon tror vi är dom. Hon har en nalle och nallen har batterier. Vi tar med oss henne tillbaka. Men när vi kommer tillbaka inser vi att vårt hem är upptaget. Vi känner dem som har tagit sig in och lyckas också nästla oss in. Det är vårt ställe och nu kan vi se vilka som är smittade. Freddi är det. Morfar också. Det är översvämning och utanför simmar enormt stora hajar. Dom andra kräver att vi ska kasta morfar däri. Vi slår oss samman med en grupp som vägrar men som också är smittade. Sen går allting åt helvete. Hela världen och jag också. Jag försöker bevara den jag är och hur jag vill agera, men det enda jag är är RÄDD. Jag vill inte vara ensam. Jag struntar i om jag blir smittad också. Det är då som allting vänder för några har överlevt och jag är en av dem. Men vi är så få - och det är inte rätt personer som överlevt. Jag vill inte leva i en värld som är deras. Vi diskuterar hur vi ska fördela mina sömntabletter. Utan dem förlorar man sin immunitet. Jag hade, innan allt började bestämt mig för att sluta, så det finns knappt några. Jag drömmer att jag är rädd för att drömma mardrömmar om jag inte äter samma mängd som alltid. Jag drömmer att jag tänker det. Och det är ungefär då jag vaknar. Freddi är inte hemma. Jag vill dö. Fast jag vill inte dö. Jag vill bara slippa det här. Världens undergång under en natt. Och sen nästa igen och nästa en gång till. Varje natt uppleva det värsta jag vet. Inte kunna stoppa det.

Idag ska vi träffa präst. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag vill bara gråta. Tänker be Freddi ställa in det. Vi skulle åka till björnungarna i Höör. Det vill jag. Jag vill återuppbygga mig. För egentligen vill jag bara gråta bort mig själv tills allt det onda försvinner. Men jag vet vad som händer om jag gör det. Det onda försvinner inte alls och kvar blir en svullen, rödgråten varelse som inte orkar något alls. Sen kommer skulden för att jag inte orkar och för att jag överhuvudtaget lät mig själv tappa taget om mig själv. Så jag ska inte gråta. Men jag vet inte vad jag ska göra.