Det är superdyrt att gå och simma. Sextio spänn och det finns inte ens studentrabatt. Samtidigt så känns det som enda motionen jag får nuförtiden. Och då är det så klart värt pengarna. Igår var jag själv på badet och nu är Freddi och hämtar bilen så vi kan åka tillsammans idag.

Svenska kyrkans grundkurs på Vihlan går inte på vårterminen, informationen kändes först som ett bakslag. Sen insåg jag att det var rätt bra. För den här terminen läser jag 50 % (även om jag ska försöka ta en gammal tenta i NT innan terminslutet)  - och isåfall får jag behörighet till en viktig bibelkurs som går i vår. 

De senaste veckorna har varit otroligt jobbiga. Jag börjar acceptera att all smärta inte är kroppslig utan är direkta depressionssymptom. Mot sånt finns det inget vaccin - och inget penicillin. Jag får försöka hålla mig flytande (bokstavligt och bildligt talat) och inte överskrida mina gränser. I hemläxa av min terapeut står god sömn (gå upp på morgonen även om jag inte har skola) och gå och lägga mig i tid, god mathållning (lätt som en plätt), inget socker (otänkbart i dagens läge - utan socker känns det som om jag färsvommer). Sen det allra svåraste - att gå ut en stund varje dag. Så svårt att det stundtals känns omöjligt. Regnet piskar och vintern klär av hösten naken. Jag orkar inte, jag vill inte, jag fryser. Det är en kamp som när jag lyckas - känns otroligt bra. Jag har varit här förut. Depressioner är fruktansvärda och ibland känns det omöjligt att överhuvudtaget tänka "imorgon" när allt är nattsvart. Men denna gång vet jag definitivt vad det beror på. Ingen annan kommer ta hänsyn till mig och ta hand om mig - så då får jag göra det själv, eller åtminstone försöka.