Smuleliten

När man var femton var allt så jävla enkelt. Nåväl, inte kärlekslivet, inte familjelivet, inte skolan och inte kompisarna. Men annars var allt jävligt enkelt. För man hade framtiden för sig. "Vad ska du bli när du blir stor?" var ingen fråga man behövde få hypernoja över. Tvärtom kunde man drämma till med något i stil med "författare-sängprovare-miljonärvikariat-chef-över-alla-chefer" - men helst på deltid - jobb. Det var liksom ingen hype över om man inte hade bestämt sig. En del hade sina kall, skulle kanske jobba som vetrinärer, sjuksköterskor, poliser, alla såna där yrken som Finns. Som folk känner till och som det faktiskt fanns en rätt icke-vinglig väg att springa på för att få en karriär. Och det var väl klart man avundades dem en aning. Men på samma gång var det lite looser över dem som redan när de var femton år, hade bestämt att de skulle bli lärare. Jag menar? Lärare? Vill ni lämna skolan? Överhuvudtaget?

Livet var lättare, iallafall på ett lätt hysteriskt "visst gör det ont när knoppar brister"-vis. Men det är inte lätt längre! Efter att ha förbrukat csn pengar på skrämmande onödiga utbildningar på universitetet står jag här, 27 år gammal - fullspäckad med ambitioner - och försöker sänka kraven. Men jag vill inte! För varför är det okej att vänta på den rätta killen när man inte får vänta på det rätta jobbet?

Så jag ska vara jobb-oskuld tills den rätta knackar på. För det kommer han göra! Säkerligen kommer någon söka upp mig på mail och erbjuda mig ett chefsjobb på halvtid med fantastiska befattningar och massor av roliga arbetsuppgifter. Minst. Och om de inte gör det? Då håller jag andan tills jag blir blå i ansiktet.