Jag känner mig som en

girig
elak
otacksam
oempatisk
korkad
utsugare
förlorare

och alla känslorna är det M som lockar fram. Jag kan reflektera över om jag är allt som hon får mig att känna. Det finns ju orsaker, om det var helt taget i luften skulle jag inte bry mig ett dugg.

Men jag är girig för jag vill
- att de hjälper oss med bröllopet ekonomiskt eftersom vi bjuder deras vänner som också är mina, och för att vi inte kan ha bröllopet nu om de inte hjälper till, vilket skulle innebära att morföräldrar kanske inte kan vara med - om vi förlägger bröllopet tio år framåt i tiden, då vi HAR RÅD att ordna allt själva.

Jag är elak för att
jag inte glädjer mig med mina ff när de åker på resa till Kenya i tre veckor och samtidigt klagar över hur mycket de jobbar och hur lite pengar de har. De sitter med nycklarna i handen. Det är bara att låsa upp dörren för fan! Man väljer vad man vill prioritera. Man behöver inte jobba dygnet runt. Man behöver inte resa till de allra dyraste ställena. Jag blir stum när M, som vet min ekonomiska situation (som är rutten - av skäl som jag inte kan hjälpa) säger att de inte längre kan hjälpa mig med tandläkarräkningar för att de börjar bli fattiga och skriver i ett vykort - postat samma dag! att de åker till Kina i en vecka.

Jag är otacksam för att
jag har fått hjälp med tandläkarräkningar i många år. De har gått kurser i teckenspråk för min skull - de kan bara inte använda språket (men det spelar ingen roll för de GICK ju på kurserna). Jag har fått bo hos dem när jag kommer på besök till Stockholm. Jag får massor av vykort hela året om från underbara platser som de besökt. De tänker på mig därborta!

Jag är oempatisk för att
jag sällan bryr mig om ifall M blir ledsen för att jag är arg på henne. Nycklarna återigen. Hon vet vad jag behöver för att må bra och "inte vara arg" och hon kan ge mig det. Jag begär inte mycket. Men hon väljer att inte göra det, samtidigt som hon vill att jag ska vara glad iallafall. Det fungerar inte. Hon skickar bilder på mina kusinbarn som jag ger fullständiga fan i (det är oempatiskt i sig) när hon har mage att antyda att jag inte är redo att skaffa barn än.

Jag är korkad när jag
gång efter gång hoppas att saker ska ändra sig. Jag blir rädd när det kommer brev, mail eller sms. Rädd samtidigt som jag hoppas likt förbannat att breven ska vara snälla. Och de är de också, bitvis! Elakheterna är kamoflagerade i trevligheter, "det är ju jättebra att du säljer ut saker på tradera för att få in pengar, men du vet väl om att det där halsbandet du sålde förra veckan, var från morföräldrarna". Fint, den upplysningen hjälper mig säkert att må bra. Om jag inte visste att den var från morföräldrarna har jag ingen chans att få tillbaka den. Om jag visste har jag gjort mitt beslut, men blir skuldbelagd. Jag är korkad som fortsätter hoppas.

Jag är en utsugare för att
jag vill ha hjälp när jag kraschat ekonomiskt och inte kan få jobb. Men varför ska dom hjälpa mig när jag inte jobbar! Man måste slita för det man har. Och det har de gjort. De har jobbat för alla pengarna de har, varför ska de ge några till mig som inte jobbar? Jag är en utsugare. Det faktum att deras föräldrar alltid hjälpt dem finns inte med i beräkningen

Jag är en förlorare för
när jag var liten så var jag fruktansvärt duktig på att hålla på mina pengar. Min B slösade bort pengarna på en halv minut, men jag sparade. Då var jag duktig. Jag var duktig i skolan också, pluggade jämt. Min B sket i skolan. Och nu, femton år efter har min B jobb som han tjänar mycket pengar på, medan jag är förloraren som ska plugga 5 år  Under tiden kommer jag inte få ett öre eftersom mitt csn-stöd är slut. Jag är förloraren - han vinnaren. Man blir bara omtyckt om man är en vinnare.