Det hände något så vidunderligt idag. Jag var på jobbet och vi hade avslutningsfika för en av medarbetarna som ska flytta upp till huvudstaden. Jag fick ett infall att fråga om någon vid mitt bord kunde spanska, för att isåfall få hjälp med översättningarna av mina adoptionspapper och komma igång med mitt sökande. Oturligt nog var det ingen som kunde spanska. Inte vid Det bordet. Men en annan av mina medarbetare berättade att hon kom från Brasilien. Och jon kommer hjälpa mig imorgon. Men inte nog med det. När Freddi nämnde programmet "Saknad" som går på Tv4 på söndagar visade det sig att hon känner en kusin till Paula som leder programmet. Och därför kanske jag kan få hjälp med sökandet av riktiga proffs!

Idag sa Freddi något som kanske egentligen borde slagit mig långt tidigare - att dövheten kan ligga i släkten. Ofta om någon frågar mig om något ligger i släkten, brukar jag svara att det inte gör det. För så hjärntvättat svensk har jag blivit. På samma sätt tänker jag om barn. Hur svårt kommer det inte bli att få barn när min egen mamma fick adoptera?!! Har integrationen i det svenska samhället och hypokondrin nått sin kulmen med sådana tankegångar? Vi får hoppas det. Nu är jag förväntansfull, ivrig och mycket tacksam att min arbetskollega vill hjälpa mig. Jag är på väg hem. Hem till något...någon...kanske mig själv.