Varje gång jag åker hem till Stockholm tror jag att det kommer vara annorlunda, att jag kommer känna mig lycklig hemma och att M&P har lärt sig teckna för att kunna ge mig den kärlek jag behöver. Jag vet att det är fullständigt absurt att tro det. Men eftersom det känns som om det är så det borde vara - har jag aldrig lyckats sluta hoppas. Och så blir jag besviken, varenda gång. För även om jag brådstörtar ner i ångestfyllda avgrunder även med Freddi, lyckas han alltid få mig att känna mig som en människa, trots de dåliga stunderna.

Jag börjar spänna mig redan på tåget. Ihopkurad i sätet börjar jag älta hur det kommer bli när jag kommer hem. Jag har älskade Agador i famnen och han spinner, men för varje station som tåget passerar, försvinner min tro på mig själv. Jag vet att jag kommer bli arg, att jag kommer inta en försvarsattityd. Jag vill inte att dom rör vid mig. Dom vill kramas och låtsas som om allting är bra. Men det är inte bra! De har gjort mig så illa att jag aldrig vill låta dem se mig le. Dom är inte värda att se mig lycklig.

Då slås jag av det absurda i tanken. Jag ödslar dyrbara minuter på att föreställa mig det värsta. Jag retar upp mig innan något verkligen har hänt. Det är typiskt mig att överreagera och kräva det jag inte kan få. Att jag blir ledsen när det jag hoppas inte sker borde få mig att omvärdera mina förhoppningar. Jag borde ta smärtan när den kommer. Jag känner mig dum.
Dom har lassat så mycket skuld på mig. Men när jag tänkt tanken, börjar jag genast ifrågasätta mig själv. Vilken skuld pratar jag om? Min bror reagerar aldrig på mina föräldrars beteende på samma sätt som jag gör. Alla gräl och allt tjafs verkar liksom rinna av honom. Han rycker på axlarna och gör motsatsen mot vad M har sagt att han ska göra. Sedan skäller hon på honom. Men han verkar så säker på att han är älskad oavsett vad han gör.

"Det kommer bli konsekvenser av det här", "nu är måttet rågat", "du har gått över gränsen", "nu får det faktiskt vara nog", "nu räcker det med smärta - nu virrar du iväg med dina känslor". Varför blir jag så rädd när M säger så? Vad är det egentligen jag tror att hon ska göra med mig. Ska hon sluta älska mig? Kan man sluta älska någon man egentligen aldrig älskat - på riktigt? Mamma och Pappa kanske tror att de älskar mig. Men de älskar bara bilden av mig som de skapat. För så fort något händer som inte stämmer med bilden, verkar de inte älska mig alls.

Om jag hade låtsats som ingenting, alla de där middagarna för tusen år sedan. Om jag hade gråtit i ensamhet istället för att tjuta högt i bilen på väg hem, hade de varit nöjda då? Eller hade de sett depressionen före mig och hanterat min dövhet på ett annat sätt - för att jag inte krävde det av dem? Ibland verkar M vilja säga att jag får känna hur mycket ångest och sorg jag vill, bara jag inte visar den utåt. Mina föräldrar verkar inte ha några problem med själva kärnan i smärtan - mitt utanförskap. De har problem med att jag agerar ut den. I min familj ska man inte visa smärta. Man ska vara tyst och härda ut.

Jag får inte prata om varför jag är ledsen längre. M & P säger att vi är klara med det nu. Att smärtan får mig att krampaktigt krama Agador när tåget far förbi Södertälje (och nu är det bara tjugo minuter kvar), spelar liksom ingen roll. See no evil, hear no evil, talk no evil. Mina tankar rusar iväg lika snabbt som tåget.
På perrongen kommer P stå och vänta på mig. Han kommer fråga något. Jag kommer inte höra vad han säger. Jag kommer låtsas att jag är trött och inte orkar prata. Sedan kommer han teckna några halvt hemgjorda tecken och jag kommer låtsas att det är okej. Och jag kommer förvandlas till ironiska, spefulla, bigotta, tröttsamma, arga, agressiva depressions-Elin och jag kommer fortsätta vara det i fyra dagar, innan jag äntligen kan åka hem igen. Och det spelar ingen roll hur bra jag tror att jag är. De kommer göra mig dålig.