Under den nazistiska epoken fanns i Tyska riket ett antal elitskolor som kallades Napola. De fungerade som en slags förlängning och förfining av hitlerjugend. Dessa skolor var mycket strängt hållna. Pennalism och socialdarwinism sågs som fostrande metoder. Man förde en läroplan efter högtflygande ideal. Pojkarna förväntades gå med i SS eller bli högt uppsatta politiker i det tyska riket (som vid krigsslutet hoppades inneha städer som Moskva och Washington). I realiteten fostrades pojkarna upp till fullfjädrade nationalister som med egna händer förväntades ta livet av statens fiender. Det är de praktiska aspekterna av denna fostran som filmen framför allt handlar om. Vi får följa Friedrich Weimer en ung och lovande boxare, som kommer från fattiga förhållanden och trots sin fars motstånd blir antagen till skolan.

För Freidrich är den nya internatvärlden ett paradis. Blond, blåögd och fysiskt välutrustad förstår han för första gången att han tillhör det tyska rikets elit. Han reflekterar inte över skolans fostringsmetoder eller politiska hållning, inte heller över det pris som detta elitskap kommer att kräva. Ttill skillnad mot andra filmer i samma genre, utmålas Friedrich och hans nazistiska kamrater, inte som ondskans hantlagare. De är helt enkelt pojkar, fastnaglade i en verklighet som inte förutsätter medllidande för de svaga. När Friedrich blir vän med sin rumskamrat Albrecht börjar hans perspektiv på skolan och livet förändras. Albrecht kan gå på skolan, tack vare sin far som är högt uppsatt. Egentligen passar han inte in. Han är allt för fysiskt svag och därtill har han ett starkt rättspatos. När pojkarna tvingas ut för att fånga ett par sovjetiska krigsfångar blir Albrechts reaktion drastisk. Friedrich dras med i händelserna och börjar för första gången kritiskt granska det han lärt sig på skolan.

Filmen har jämförts med både "Ondskan" och "Döda poeters sällskap". Och visst finns det likheter. Kvinnliga element existerar som fantasier, och vänskapen får ersätta romantiken. Filmen tycks vilja beskriva kontexten till den nazistiska eran. De strängt hållna pojkarna, hotet från omvärlden och gemenskapen som vapen mot terrorismen förklarar också delvis den fanatism som nazismen utvecklades till. Skolan fungerar lite som en inkörsport till det verkliga livet. De svaga och veka sorteras ut efterhand. Bara de som tål det hårda klimatet blir kvar. Friedrich och Albrecht tvingas fråga sig själva vilken grupp de tillhör. Eliten - eller förlorare, något mellanting verkar inte existera. Detta blir destå tydligare när man vet att pojkarna som gick i Napola-skolorna tvingades ut att slåss i slutstriden om Berlin de sista månaderna 1945. Vid det laget var det uppenbart att striden var förlorad. Hitler själv uttryckte klart och tydligt att tyska riket gärna fick gå under (och vägrade besöka de unga pojkarna från sin bunker i Berlin) eftersom de hade misslyckats. Förlorare var pojkarna oavsett vilket.

"Napola" är en mycket intressant film. Den håller hög kvalité och skådespelarinsatserna är fantastiska! Jag föreställer mig månadslånga castings för att få fram den här kvaliteten på skådespelarna! Och trots att det finns scener som kunde blivit bombastiska, upplever jag att filmen håller en neutral och ibland otäckt undvikande ton. Filmen skriver ingen tittare på näsan, utan lämnar istället stort utrymme för egna reflektioner.

Se denna film! Den är värd det.