Ingmar Bergman har gått hädan och tidningarna fylls av hyllningar och tyvärr hamnar en av Sveriges bästa diktares nyliga bortgång i skuggan av Bergman. Jag sörjer dem båda. Även om jag inte var någon Bergman-fantast har jag inga problem att förstå varför folk föll för hans karismatiska personlighet och skarpa filmer. Forssell var inte sämre han - på 50-talet blev han känd för sina erotiska dikter och trots att han av allmänheten mest är känd för sin slagdänga "Dina bröst är som svalor som häckar" så skapade han magnefika verk. Forssell är författare till "Aria", som i mitt tycka är den vackraste kärleksdikt som skrivits, men han översatte också franska visor till svenska, flera som sjöngs in av Cornelis. Här kommer "Aria":

Den kärlek som är vill förkasta en annan
och ändå likna den så som den var
Vintern som rår har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår går en snövind kvar

Vindar som vet, det grå, det sista
om dag i natt kvävs, ger skymningen svar?
Ge mig den styrka som krävs för att mista
och den svaghet som krävs för att hålla kvar.

Sorg är en flöjt. Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång och vind som var
Ger den mig drömmar skall de brista
Tiden är lång och stannar kvar

Fågel som sjunker ner i din klyfta
ormvråk, fjäril - mitt svindelpar
ge mig den tyngd som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs för att stanna kvar.

Lars Forrsell - ur Telegram