Deprimerad. Det är ett stort ord. Det låter svulstigt och själviskt. Det låter sjukdom och frånvaro från jobb och skola. Det luktar höst, utfrysning och fula sår på armarna. En konstig sjukdom som inte går att ta på eller diagnostisera som en bruten arm. När blir jag frisk? Imorgon eller aldrig? Om en vecka eller ett år? Kan man leva med ett stort jack i hjärtat som inte syns, men som finns där ändå?

Det värsta med depressioner är att de inte syns. De finns där. Du kan klä av dig naken och läkarna kan undersöka dig både utvändigt och invändigt och de kommer inte hitta något. Ändå vet du att något är sönder. Sönder trots att du har en familj, bra betyg, ett roligt jobb, en underbar pojkvän, hyfsad ekonomi eller vad som helst som ska till för att folk ska säga, "vad hon har det bra, hur kan hon vara så ledsen?"

Det svider mest. Att vara så här ledsen utan orsak. Att i flera år gå till psykologer som vänder upp och ner på min verklighet. Att ständigt få nya förklaringar till symptomen. Kanske är det dövheten, kanske är det kommunikationssvårigheterna, kanske är det familjen, kanske är det kärleken, kanske är det att himlen mörknar för varje dag som går.

Så det skrivs ut piller. Du når upp till ytan. Ljusterapi i en unken källare. Långa vaknätter när tårarna inte kan sluta rinna. Långa vaknätter när tårarna inte ens vill komma. Hjärtat som en knuten näve. Rakblad, piller och egoism. Klart det är egoistiskt att vara deprimerad och förstöra både för sig själv och andra. Navelskådande av sällan skådat slag. Så skär jag mig igen. Släpper ut blod, frusteration och tårarna som låter det iskalla greppet kring hela verkligheten lätta för några korta sekunder.

Ett år går, och ett år till. Hur gammal kan man bli innan smärtan vuxit ifrån en? Innan alla möjligheter har runnit bort som sand mellan fingrarna. Betygen som var så viktiga, universitetsstudierna, allting som skulle ge ett gott liv, betyder plötsligt, rakt ingenting. Allt som räknas är att slå sig igenom ytterligare en dag, med näsan över vattenytan.

Jag är så rädd för att aldrig må helt bra igen. Rädd för att inte kunna ge min Älskling det han förtjänar. Rädd för att inte kunna ge mig själv det jag förtjänar. Rädd för att aldrig kunna skaffa barn. För inte tänker jag skaffa barn så länge det finns en risk att jag blir så här. Inget barn förtjänar det. Rädd för att bli lämnad ensam, rädd för att lämna någon ensam. Rädd för att vara rädd för att vara rädd för depressionens ständigt värkande skugga. Rädd för livet, rädd för döden. Och jag är så förtvivlat trött på att vara rädd.