Shit, den här våren är det värsta jag varit med om. Jag har haft massor av panikattacker när jag inte fått luft och min astma har blivit riktigt svår att kontrollera. De senaste dagarna har jag dessutom dragit på mig en förkylning så det ligger snorpapper precis överallt i hela lägenheten. Precis överallt! Häromdagen åkte vi med Agador till vetrinären och lät dom operera bort knutan vid hans nyckelben (heter det nyckelben på katter?) och om tio dagar ska vi ta stygnen. Då får vi också veta analyssvar på knutan som de skickat in. Agador är vår minsta men mest älskade katt. De enda som är lika älskade är Mila och Ebba-Stina. Dött lopp med andra ord. Och vi är förstås oroliga. Men det känns bra att vi kollar upp det.

Jag har fått kontakt med en gammal vän igen. Det känns bra! Jag har saknat honom enormt. Men när vi pratar blir det uppenbart hur otroligt mycket jag förändrats. Jag gillar inte den jag var när vi var bästisar. Jag har bett om ursäkt för de saker som jag gjorde som inte känns bra. Men det finns fortfarande där  och gror. Förstörde jag honom? Var min påverkan av honom så negativ att han inte kan läka sig själv igen? En del av mig vill gärna säga "ja", men en annan del, den del av mig som vuxit sig starkare under det senaste året säger "hell no! Den enda som bestämmer hur du ska må är DU själv" för man kan inte påverka allt som sker runt omkring en. Alla råkar ut för mer eller mindre hemska saker. Hur man väljer att handskas med sina känslor väljer man själv! M krossade mitt hjärta, men jag valde att våga släppa in Freddi. Det tog sin tid (över ett år), men jag kämpade, eftersom jag visste att jag kunde bli lycklig - och för att han berättade det för mig. Tillit är något man förtjänar.

Om någon slår en i ansiktet är det självklart att det gör ont. Men har man blivit slagen en gång - så har man själv ansvaret att gå, så det inte händer igen. Jag har börjat inse det mer och mer. Jag har lagt ansvaret på hur jag mår och mått på andra än mig själv (som verkligen har bidragit till hur jag mått) - men svaret på detta är inte att rekonstruera om mina känslor eller modifiera min attityd. Svaret är att låta bli att utsätta mig för människor som gör mig illa. Eller att göra ett ställningstagande - "du gör mig illa - sluta annars går jag". Och om det inte fungerar - då finns det inget annat man kan göra än att gå. Gör man inte det får man skylla sig själv. Passiv destruktivitet eller aktiv?

Jag har förändrats.

Och jag börjar förstå min besatthet i förintelsens historia. Jag ser mig själv i hela processen. Varför gå in i gaskammaren som ett får till slakt? Man kan bli manipulerad av andra människor/samhället att förinta sig själv - men någonstans måste man börja slåss för sitt liv och se mönstren. En gång offer - inte alltid offer. Lydnaden och vördnaden inför auktoriteter ledde till judarnas förintelse. De få som vågade stå upp för sig själva blev mördade - men de dog också i fridfull stolthet! Man har ALLTID ett val. Och val är aldrig lätta. Val skulle inte handla om val om det var som att gå och plocka lösgodis. En grön groda eller ett gelehallon? Val blir val när man har något att förlora OCH vinna på båda valen - men man gör ett statement. Nu vill jag läsa om dem som gjorde valen. Om Sofie Scholl, om Oscar Schindler och om alla andra hjältar som tog steget in på den smala vägen - och trotsade samhällets "moral" för att de visste att mainstream inte alltid är RÄTT.

Rätt är det som får hjärtat att lyfta i ett jubelskri. Rätt är vetskapen om att alla människor är lika värda och förtjänar respekt. Men rätt är också att lämna dem som inte kan ge respekt - för att slippa slita upp varandras sår.