Smuleliten

27 december 2008 - Familjekrönika 1

Kategori: Secondhandbarn

Bråk bråk bråk. Ingen i familjen har tagit ställning för mig. Orsaken är dövheten och den följande behovet av teckenspråk som de valde att inte använda och inte lära sig engagerat. Jag har kritiserat detta från start för jag anser mig vara precis lika mycket värd som någon annan. Det är inte rätt att jag ska hamna utanför. Deras avståndstagande har drivit mig till tjat som till sist handlat om existensberättigande.

Ibland undrar jag hur min familj kunde bli så jävla knäpp. Jag tyckte de var jobbiga när jag var liten, men jag tror att jag föreställde mig att det skulle vara så där - jag hade ju inte sett hur det kunde vara. Pappa var borta jämt, mamma skällde konstant på pappa för att han är borta jämt. Men när de väl sågs bråkade de oupphörligt. De var elaka mot varandra och gick till personangrepp. På ett sätt var det skönt att bli döv och slippa allt skrik. Men jag ser fortfarande hur dom skäller och ilskan som präglar varje kroppsrörelse.  Men med tanke på att jag inte hör och ingen är särskilt intresserad av att förklara för mig vad som egentligen händer - så har jag kanske missuppfattat hela situationen. Vad vet jag. Jag bara vet bråken. Och jag vet skillnaden mellan mig och min bror.

Jag vet att min lillebror var pappas pojke och jag var mammas flicka. Jag vet att min lillebror fick göra väldigt mycket saker som jag inte fIck för att han var kille. Han fick som fyraåring (eller var han sex?) lära sig att hugga ved. Det fick inte jag - eftersom jag enligt pappa, inte skulle klara av det. Och som liten bestämd tjej upplevde jag det rätt kränkande. Varför fick han om inte jag? Jag var inte avundsjuk när han högg sig i handen och vi åkte i illfart till lasarettet. Men jag var också arg. Varför får alltid han prova och inte jag? Äsch jag vet inte. Men all den plats som dom säger att jag fick när han fick stå i skymundan. Var inte uppmärksamheten hörselskadan fick - INTE JAG. Det är skillnad. Men han fick också höra hur duktig han var som stod ut med att hans jobbiga syster tog upp all uppmärksamhet. Det är en form av uppmärksamhet det också! Men det var definitivt jag som var boven i dramat.  Och hela mitt liv har jag fått höra om hur mycket jag kräver och hur stor tacksamhet jag ska visa för allt mina föräldrar, pojkvänner och vänner gjort för mig. Jag vet inte tacksamhet är rätt ord. Kanske symbiosen tacksamhet, skuld och återbetalning förklarar bättre nog? Eftersom de flesta får greja med alla de konsekvenser som ett handikapp har (jag tror...eventuellt....att jag....drabbas mest...men det kanske bara är en galen tanke). Men sen är det stopp. Den kvot varje människa har för eventuell hjälp fylls upp jävligt snabbt när man inte hör. Och vad man kräver därtill - även om det är sånt som är fullständigt normalt för andra människor, att få respekteras och höras och leva ett normalt liv - är alltid något som är högre krav än andra. Man går för långt om man som döv både kräver att DU ska lära dig teckenspråk och hjälpa mig så att jag kommer upp till samma nivå som du befinner dig i, och sen ställer ännu mer krav. Men det är för att ingen fattar att handikappet inte är JAG. Solidaritet är att ge alla så att alla får lika. Sen har man ansvar och skyldigheter som vilka människor som helst.

Men i mitt fall har det funnits så otroligt mycket att vara tacksam för. Och jag har inte varit tacksam för det. Jag är inte för att jag är född (för övrigt inte ens av henne). Jag är inte tacksam för att jag adopterades (för så länge det inte var välgörenhet var dealen rätt klar - de fick en dotter och jag en mamma och pappa). Så vi borde väl vara kvitt på den fronten. Men sen kommer alla de uppoffringar som hon gjorde för mitt handikapp. Och låt mig också åter betona - handikapp. Det är inte samma sak som att göra det för mig. Och det ingår också i adoptionsdealet. Man får det barn man får och då får man ta hand om det så gott det går. Ett barn som har ett funktionshinder behöver mer hjälp för att nå upp till den nivå där resten av familjen befinner sig. Men när detta skett har den personen exakt samma skyldigheter och ansvar som alla andra. Däremot kan jag säga att jag är tacksam för att hon ägnade mycket uppmärksamhet till att jag skulle få det bra i skolan. Kanske mer än hon hade behövt. Men jag ställer mig fortfarande frågan, om det inte är det som är mammans uppgift? Att ta upp det man kunde gjort istället, eller offrade för att ha barn är väldigt oväsentligt i frågan. Det är bara en skuldpåläggning och det är ett fult och elakt sätt att handskas med ett barn. Ett barn ska inte behöva känna skuld över det mamma gjorde. Ett barn ska inte känna skuld över huruvida mamma skulle varit lyckligare eller ej, om barnet inte fanns.

Skall tacksamheten finnas så ska den vara ömsesidig. Men jag har aldrig någonsin upplevt att mamma är tacksam för att jag finns. Att hon ser vad jag fått offra när de vägrat lära sig teckenspråk och när de stängt mig ute. De har aldrig sett min kamp och försökt lindra den. Men det är ju nästan aldrig så. För föräldrarna har någon naturlig föreställning om att barnen är de som är skyldiga de vuxna allt och inte tvärtom. .

Varför exakt ska jag, enligt min moster som då och då hoppar in i diskussionen och försvarar sin syster utan några nyanser, vara tacksam för att mamma adopterade mig? Anser min moster på fullt allvar att hennes egna barn ska vara tacksamma för att hon födde dom? Det känns skevt. Och då börjar vi röra oss mot det som har  varit tabu för mig hela min uppväxt - nämligen att prata om adoptionen. Som liten hade jag en föreställning om jag var så inihelvite svensk. Det var minsann ingen skillnad på mig och andra barn. Att lära mig spanska var inget som ens diskuterades? Och när jag frågade om mitt ursprung fick jag känslan av att stämningen frös så luften gick i bitar. Jag vågade inte. Som liten tyckte jag det var tryggt att veta att jag var bara svensk. Jag visste vart jag hörde hemma. Jag var så svensk som man bara kan vara. Jag lärde mig Viktor Rydbergs "Tomten" utantill, och kan den fortfarande. Men på något sätt har jag alltid känt mig stympad.

Att bli döv var en stympning. För då hade jag inget nätverk. Inga människor som var som jag - mina vänner var hörselskadade och avgränsade sig från mig. Och familjen accepterade inte min dövhet (det har de aldrig gjort). Jag fick be dem att sätta på texttv när de satt och tittade på tv. Det var ingen som gjorde sig  någon som helst extra omsorg för att jag blivit döv. Tvärtom krävde de ännu mer genom att jag nu skulle avläsa allt. De verkade inte se det som något konstigt att mina pojkvänner fick tolka mig - trots att de oftast lärt sig språket genom mig, och under kort tid. Varför var det inte viktigt med teckenspråket? Var det deras förmåga att vägra acceptera dövheten i sig? Eller var det att mina krav blev för höga. Ungefär som om det finns en viss dos av empati för varje människa. Men att empatin bara passar på dem som passar in i den rätta mallen på hur man får vara som handikappad. Bära sitt handikapp med tappert, inte tvinga folk minnas att de har en udda i gruppen, vara tyst och uthärda. Och jag var långt ifrån den perfekta handikappade tjejen. Tvärtom tog jag upp plats, vilket inte uppskattades. Ingen intresserade sig för varför jag tog upp plats och pratade så mycket. De definierade mig som jobbig och krävande istället för att förstå att jag valde enda möjliga sättet att få delta i diskussioner. Den enda jag hörde var mig själv - och eftersom ingen hjälpte mig att tolka, satt jag fast i en olöslig situation. Antingen hålla tyst och se hur folk efter ett tag glömde bort att jag ens fanns, eller ta plats utav bara helvete.  Middagarna var värst, jag hade lite resthörsel kvar och de största hörapparater du bara kan tänka dig - maffiga saker som gick rundgång så fort jag log. Herregud. De middagarna var helvetet men de öppnade också mina ögon. Om jag var tyst och bara "lyssnade" så upphörde jag att existera. För det är verkligen en annan sak om du sitter vid ett matbord och hör dina frändes prata, men inte orkar bry dig vad de säger. Utanförskapet var inte mitt val och ingen gjorde något alls för att underlätta min situation. Jag fick ta hand om mig själv. Och enda sättet att vara delaktig var att kasta mig in i samtalet. Överrösta folk och prata - eftersom det var enda sättet kunde veta vad vi pratade om.

Jag vet inte hur många gånger jag försökte förklara det här för mamma och pappa. För mig var deras inställning till min hörselskada "jamen du hör ju fortfarande om du har hörapprat på och avläser" till stor del kränkande. För mamma hade hållit många dialoger på skolmöten om hur trött jag blev av avläsning - så hon VISSTE hur mycket det krävde av mig.  Men att hon själv inte verkade förstå det hon predikade för andra om, men vägrade tillämpa det själv, det gjorde ont.  En gång i tiden hade hon och jag en bra relation. Ibland vill jag skrika till  henne att jag aldrig ville bli döv - men att jag aldrig hade kunnat föreställa mig hur de skulle svika mig när jag faktiskt blev det. Hade de kunnat teckenspråk, och om de hade hållit i liv sina kunskaper så hade traumat att bli döv, inte gjort precis lika ont som det faktiskt gjorde. För då hade jag vetat att jag kunnat söka tröst hos mamma också i fortsättningen.

Men istället blev det en maktkamp.

Bloggen sårade henne fruktansvärt mycket. Men jag tror inte att hon ens registrerade all den smärta som jag blödde.. Hon blev sårad över att jag angrep henne offentligt. På samma gång som hon sagt till mig att hon inte ville prata om det förflutna det så fick jag heller inte prata med andra om det. Bloggstridigheterna handlar också om dövheten, eftersom jag efter jag blev döv skaffade mig de flesta kontakter på internet och många av dessa relationer har ersatt typisk vänskap in real life. Bloggen har alltså ersatt den sociala värld jag förlorade när jag blev döv. Bloggen blev ett sätt för mig att försöka läka och förstå varför jag mådde så dåligt av att umgås med min familj. Om min familj hade velat diskutera det så hade jag inte behövt bloggen, men nu var situationen inte så. Naturligtvis störde detta mina föräldrars väluppbygda fasad. Två högutbildade föräldrar som tar sig an två adoptivbarn, lyckliga barn och snuttfuttiga bildbevis framför granen. En idyll som är bräckligare än sockerkristyr. För tittar man närmare på korten inser man att idyllen är konstruerad av bara fan, precis som den bild de ville visa upp.

Jag passar inte in i fasaden och därför har jag hånats, ifrågasatts och kallats för lögnare. Förtal anser mina föräldrar att det är när jag berättar min historia om mitt perspektiv av min uppväxt. Jag spräcker fasaden och det finns inget värre för dom. De berättar sin bild av min uppväxt och blundar bort alla tillfällen då jag mådde allt annat än bra, och också berättade det.  T ex som våren innan Backebo. Mobbningen i skolan var fruktansvärd. Jag såg ingen ljusning och jag ville bara försvinna. Jag hade bestämt hur jag skulle gå till väga. Och jag lovade mig själv att om lägret blev som i skolan - då skulle jag inte vänta längre. Turligt nog blev Backebo en början till ett nytt liv. Ett liv som också skulle komma att göra ont - men det visste jag ju inte då. I en uppsats i skolan beskrev jag mina känslor innan och hur det nästan ledde till att jag försökte. Jag fick av henne höra hur jag förvrängde sanningen, enligt henne hade jag fabulerat ihop historien och inget var sant. Jag hade mått bra under den tiden fick jag veta. Det är oftast så med mina föräldrar, de tenderar berätta hur man ska känna inför olika ting och ignorera alla protester. Ibland skrämmer det mig, att de kanske har rätt. Jag har fabulerat ihop alltling. Jag är knäpp! Men de behandlar mig inte som om jag är knäpp, utan som om jag är knäpp men ändå måste ta ansvar för allting jag säger och gör. Det är en paradoxal situation som säger väldigt mycket om dem själva. Eftersom jag är en ganska begåvad människa kalkylerar jag gärna upp motiv och orsaker. Så, om jag nu fabulerar ihop allting - vad har jag då att vinna på det? Vilket är mitt motiv?
Och här blir det trassligt, för oavsett vad ni utomstående tror om psykiskt sargade människor, så får vi ALDRIG särskilt mycket positiv uppmärksamhet. Och ytterst få "tycker synd om oss". Tvärtom möter vi vanligtvis oförstånd och hån. Det är för uppmärksamheten som vi skulle skära djupa jack i våra armar. Det är för att få tillbaka pojkvänner, det är för att göra illa sina anhöriga - yadayada. Det finns alltså mycket få positiva saker att vinna på att skära sig, försöka ta livet av sig eller vara deprimerad.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Nedan - bilden på broderiet jag jobbade på hela våren för att ge mormor och morfar

Kommentarer

  • prEllan säger:

    Älskade vän. Nu har jag läst...alla tre... Finns inga ord att säga...sänder bara en stor stor stor KRAM till dig (och en lika stor kram till Freddi).

    2008-12-28 | 09:07:53
    Bloggadress: http://prellan.bloggspot.com
  • Älvöga säger:

    oj! jag känner igen mig i din beskrivning om handikapp osv...

    Älvöga

    2008-12-28 | 17:08:10
    Bloggadress: http://alvoga.blogspot.com
  • E säger:

    Kramar om så det gör ont.



    Det är en underbar tavla du broderat. Mamma och pappas är nu inramad och pryder köket med stolthet!

    2008-12-28 | 18:05:09
  • Jonnas matte säger:

    Kramar!

    2008-12-28 | 22:53:19

Kommentera inlägget här: