Smuleliten

Det är bara två dagar sedan jag och Elinleticia satt och pratade om inläggning på akutpsyk. Våra emotionella resurser och kraftreserver var på väg att sina. När även jag började rasade ihop lite då och då under dagarna som mållöst segade sig förbi, då försvann bit för bit av Elinleticias enda skyddsnät - jag.
Vi såg att det var ohållbart. Vi behövde hjälp.
Därför akutpsyk.

Jag har hört henne berätta om när hon senast var där. Hur hennes föräldrar skrev in henne. Hur hon fråntogs mobiltelefon, drogades och sedan blev kommunikationslös. Ingen hade tid eller engagemang att sätta sig hos henne och kommunicera. Hon var helt döv då, och det var någon dag efter att hon försökt ta sitt liv. Hon behövde mest av allt prata med någon. Det fick hon inte. I stället försökte hon prata med de andra intagna. Som mådde ungefär som hon. Fast hon inte hörde vad de sa.
Hennes bäste vän fick ut henne därifrån.

Jag har hört historien många gånger.
Jag har ävenläst DoveWhitGuns beskrivningar från hans intagningar nyligen och har en ganska färgstark bild av läget på akutpsyk.

Allt det visste vi när vi pratade om inläggning. Vi visste vad det innebar. Vi pratade om samma ställe som hanterade det så fruktansvärt illa förra gången. Vi tog in detta i beräkningarna. Och ändå.
Ändå kände vi oss tvingade, med inga andra utvägar kvar. Jag kunde inte ge mer. Elinleticia kämpade mot ångesten dagarna i ända och jag försökte hålla igång jobb, hem och stötta när det var som allra värst.

I förgår släppte dock den värsta ångesten och vi kunde till slut pusta ut en aning. Men så blir jag påmind om hur nära vi var att åka dit och vad det skulle inneburit om vi gjort det.
För det är så. När man beger sig till akutpsyk så tar man med i beräkningen att man ska bli förnedrad, ignorerad, packeterad och isolerad. Och jag tror att om vi hade begett oss dit så hade jag upplevt samma sak som den där gången 2005 - våren när allt var kaos och allt rasade - när vi stod i entrén till akutpsyk på St Lars och väntade på att få komma in och jag plötsligt drog iväg med Elinleticia igen. Det kändes så fel.
Jag skulle nog gjort likadant denna gång när vi väl kommit dit. Jag hade ringt mig sjuk på jobbet och stannat hemma med henne. Jag hade hellre förlorat jobbet, än lämnat kvar henne där.

Hon är kvinnan i mitt liv. Hon har ett förstånd som överstiger mitt. Ett intellekt skarpare än mitt. En helgjuten moral, mer solid än min. Jag står inte ut med tanken på att någon ska betrakta henne som mindre vetande, mindre förstående, utan förmåga att fatta egna beslut - utan respekt.
så jag är glad att vi inte behövde åka dit.

Och sedan får jag idag läsa artiklar som den här och som bemöts så här så får jag lust att göra så här.

Så för att diskutera fenomenet "nedläggning" har jag två centrala frågor.
Den första frågan rör vilka händelser som föregår nedläggningen. I artiklen berättas om att Ida blev nedlagd för att hon inte ville titta på tv i tv-rummet. Varför ville hon inte det? Och varför var hon tvungen? Varför kunde inte hennes ovilja att titta på tv respekteras? Varför behövde det leda fram till en situation där hon känner sig så maktlös att hennes frustration tar sig våldsamma yttringar.
Min andra fråga är en samvetsfråga till alla de som använder sig av denna hanteringsmetod. Är det inte så att när man en gång kränkt en människas integritet, visst är det mycket lättare nästa gång? Och det som är lätt är bekvämt. Visst är det så att det som ändå på något sätt fungerar är ett bättre alternativ än rådvill frustration? Ett bättre alternativ för er. Det går definitivt snabbare, och ni hinner ta er an alla de andra patienter som kräver er uppmärksamhet. Ni slipper känna er frustrerade och ni slipper känna er dåliga på ert jobb. Så det "obehagliga undantaget" blir med tiden något som man kan göra då och då, för det fungerar ju trots allt. Och sedan blir det en praxis man kan ta till i det dagliga arbetet och till slut en rutin. "Det är så det går till. Alla gör det. Det är nödvändigt." Och när man kommit så långt behöver man sanktioner från chefer och kolleger att det inte bara är nödvändigt utan kanske till och med bra. Tills man har intalat sig själv och sina närmsta omgivning att man gör det för patientens bästa.
Men det är det inte. För patienten kränks. Oundvikligen. Och nedtagning är bara en fysisk yttring för en attityd som regerar. Och man behöver inte komma in på akutpsyk för att se den. Den figurerar på många ställen. Det räcker med att vara patient med emotionell instabilitet för att attityden ska slås på hos många vårdanställda och doktorer.
Jag har suttit bredvid och sett det. Jag har sett kvinnan jag ber om råd när jag är osäker i livet bli ifrågasatt med idiotgrejer. Senaste gången blev hon i stort sett omyndigförklarad framför mina ögon och läkaren vände sig till mig och bad mer eller mindre mig ta beslutet att hon skulle tvångsomhändertas.

Ett fåtal läkare har jag mött som oavsett vilket tillstånd hon är i lyssnar. (Och dessa har blivit våra husgudar - även om de borde vara normen.) De kanske inte har hållit med (det är inte poängen), med de lyssnar, respekter, utvärderar och gör sedan sitt jobb. Och det är oftast skillnaden mellan att på allvar hjälpa och att vara själva problemet.