Smuleliten

Sömnsvårigheterna gör att jag går omkring som en förtappad galning här i lägenheten. Törnar emot saker, ramlar över katterna (som svansar runt benen på mig tills jag ramlar och sen ser häpet förvånade *ergo förebrående* ut) och känner mig allmänt off. Så här trött når ångesten inte in i mig. Det blir utspädd ångest och trötthet istället. Kroppen vet det. Kanske sparar den bara på mina krafter - även om jag just nu, önskar att den inte gjorde det i sömnform. Jag har läst en massa böcker, jag har broderat en massa stygn och jag gick 8 km igår. Undra på att jag blir trött.

Har du provat att försöka springa ifrån din ångest någon gång? Det är sjukt vad ilska, rädsla och raseri ger kroppen oanade energireserver. Jag gick så att svetten stänkte igår. Jag tänkte på kvack-läkaren och ilskan bubblade. Alltid bättre med bubbel än att krympa i liten ledsenhet. Och jag tänkte på alla de läkare jag träffat som gjort mig illa. Så illa att jag inte ens vågat skriva om det förut. Men jag tänker göra det nu. Mina damer och herrar - detta är en sann historia ur verkliga livet. Ibland tvivlar jag på om det hänt för att det är så absurt. Men lets go. Är det en påhittad historia är jag Stephen Kings efterföljare....

År 1999 flyttade jag till Lund. Flytten innebar att jag bytte läkare och den känsliga frågan om vilken gynekolog jag skulle ha, kom upp. Jag har vestibulit. När jag var liten tyckte jag det var obehagligt att simma eftersom det gjorde ont när det kom in vatten i "whateveryounameit". Det gjorde ont att cykla och när jag fick mens var tamponger inte direkt the shit. Jag har aldrig lyckats sätta in en tampong för det gör så ont. När sex blev aktuellt lyckades jag aldrig genomföra samlag, men sex har jag ju haft (jag har till och med legitimation på att jag är världens bästa avsugerska *blinkar till en gammal pojkvän*). Men alltså, inte varit kapabel till några in och ut grejer. Följaktligen heller inte undersökts av gynekolog.

Det var kvinnokliniken i Lund på universitetssjukhuset. Jag var fortfarande döv då. Jag kom in för undersökning, men vi hade kommit överrens om att jag skulle slippa "ankan". Ni vet den där spateln som delas i två när de sticker in den i en. Som ett skohorn med kvack. Hon skulle bara titta, möjligtvis sära lite med fingrarna. Hade vi kommit överrens om. Bara det gjorde ont. Läkaren (vars utseende jag förträngt) var vänlig och tillitsingivande. Hon fick mig att gå med på att lägga spateln precis vid ingången - men absolut inte köra in den. Vi pratade om vestibulit och hur man kan övervinna den genom att långsamt vänja sig vid obehaget. Senare när jag faktiskt fått expertundervisning i just detta fick jag veta att man använder mycket små glasstavar som man för in långsamt och sen låter ligga medan man försöker att inte spänna sig. Processen kan ta månader eller år. Men nåväl. Där ligger jag, darrande i en jävligt otäck stol med benen spretandes mot taket och försöker avläsa läkaren. Det finns något otroligt blottande i att vara döv och vara i den situationen. Uppmärksamheten på läkarens läppar - avläsa avläsa avläsa - missa inget för då kan det göra ont. Och det var då hon gjorde det. Jag sa att det gjorde ont med spateln och bad henne ta bort den. Hon sa något om att jag skulle titta på henne. Men det gjorde ont. Jävla ont, ta bort den ta bort den ta bort den. Hon la handen på min axel. Titta inte dit. Titta på mig, lyssna på vad jag säger.

Jag vände ansiktet mot henne och då - då körde hon in den. Jag skrek så högt att sköterskor kom in. De försökte lugna mig men det var svartglödgat. Det var en spjutspets i mig. Den grävde jag skrek den fanns där och jag trodde jag skulle svimma så ont gjorde det. Samtidigt läkaren. Tittade på mig, såg nästan sur ut. Tyst. Skrik inte så där. Och sen. Hon tog ut den. Jag grät fortfarande högt som ett barn. En sköterska tog mig i armen och sa "lilla gumman" eller något. Jag minns inte. Och sen gjorde jag precis som alla våldtagna tjejer vill göra. Jag gick hem. Jag grät. Jag förträngde. Jag tänkte att jag självmant satt mig i stolen. Att jag missat något för att jag inte hörde. Att jag sa att hon fick ha spateln vid ingången. Att hon fick göra det.

Men sen så tänkte jag på hur mycket jag pratade om smärtan innan. Hur jag poängterade att de måste sluta när jag sa nej. Hur jag hela tiden under undersökningen bad henne sluta och hur hon fortsatte och hur hon fick mig att känna mig dum och liten när jag protesterade. Men allra mest tänkte jag på hur hon utnyttjade min dövhet för att få min uppmärksamhet och kunna trycka in skiten i mig. Jag berättade det för en k ompis efteråt. Hon sa att jag skulle anmäla. Jag var inne i en depressionsperiod och det som hade hänt underlättade inte. Så jag förträngde. Konsekvensen blev att min vestibulit blev värre - och att min tillit för läkare försvann så gott som helt. Nästa gång jag skulle göra gynekolog undersökning krävde jag (och det tog ett år innan jag fick min vilja igenom) att bli sövd. Det blev jag.

Det var väl en trevlig liten "saga"? Inte sant. Jo...sant. Väldigt sant. Någon skrev på min blogg att hon tyckte att manliga gynekologer var lite äckligt. Hon ville gå hos en kvinnlig. För mig spelade det ingen roll sa jag. Det var en kvinna som gjorde så där mot mig. Men kön spelar ingen roll. Det var en läkare som gjorde det. Och jag minns inte ens hennes ansikte längre. Jag bara minns hur hon lurade mig att avläsa för att förstöra något gott. Min tro på vården.

Allt det tänkte jag på när jag gick och ångade upp i 8000 aerobicssteg. Det och alla andra läkare jag mött som behandlat mig som om jag är mindre värd än dom. Naturligtvis blir det svårt för mig att respektera de läkare som tycker att doktorsguiden är en kränkning. Jag vill kränka tillbaka - i ord. Sen funderar jag över om det ens är en kränkning att man säger vad man tycker om en läkare. På sidan får man skriva om läkare i positiva ordalag. Inte i negativa. Marcus skrev att positivt och negativt bör följas åt. Det tycker jag också. Jag vet inte hur många läkare som anmäls idag. Men jag vet att vi är många som inte anmält för att vi inte klarat av det. Eller för att vi vet att det är till ingen nytta. Min upplevelse var att jag bokstavligen blev våldtagen av en läkare. Men patienter blir psykiskt våldtagna hela tiden. Det gör ont. Doktorsguiden kan vara ett bra sätt att iallafall prisa de läkare som ÄR bra. Jag har min älskade Staffan Olsson. Marcus har Pia. Det är läkare som återgett en tro på läkarkåren och på att man har rätt att bli bra behandlad på en vårdmottagning.