Jag är fortfarande förkyld. Riktigt jävligt. Det känns som hela min skalle består av näsa. Förkyld, rinnande, patetisk näsa. Det dunkar i pannan och tyngdkraften skapar konstifika snorsträngar från näsan till allting under den. Följaktligen tog Freddi hand om Okki idag, medan jag var hemma och led. Jag har ingen smak i munnen men trots det kan jag känna att sköljmedlet från tvätten luktar - vilket tyder på att jag överdoserat å det grövsta. Från det ena till det andra.

För några månader sedan fick jag möjlighet att vara testperson för lambis ultrasoft näsdukar. Jag delade inte med mig alls utan behöll alla själv för just då var jag sjuk. Jag har fortfarande två paket kvar och de är grymma. Men en sak som stör mig, egentligen inte med näsdukarna, utan med reklamen för Lambi är - tja...reklamen för lambi.

Det är den där ulta ariska bruden som sitter på en grönskande äng och tjuter av glädje när hon får se ett bländvitt litet lamm skutta fram till henne. Det är inte reklam för lambi näsdukar utan för lambi toapapper. Och jag kan inte göra mig fri från bilden av hur jag sitter på skithuset och torkar mig i arslet med ett bräkande lamm. Eller snyter mig i det. Metaforer är bortkastade på mig.

Eller som Thomas Nydahl aldrig skulle säga:
Röv röv röv röv röv

röv