Vatten. Jag har alltid varit rädd för vatten. Iallafall så länge jag kunnat minnas. Jag höll på att drunkna vid två tillfällen under min barndom. Första gången minns jag starkast. Jag var i barnbassängen på Torvalla badhus och hade en simring med två såna där brandgula kuddar, på mig. Men jag var så smal att badringen gled av mig och runt mina ben så jag hamnade upp och ner och kunde inte komma upp. Mig veterligen är det enda gången jag öppnat ögonen i vatten. Jag såg blåa fyrkanter snurra runt tills jag blev yr och sen minns jag att mamma hoppade i och var jätteblöt, för hon hade vanliga kläder på sig. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag tror inte rädslan för vatten eskalerade där. Snarare var det i en insjö när pappa enligt "härda barnet tills hon lär sig" - mönster släppte mig där jag inte bottnade (trots att han lovat att inte göra så). Jag kom inte upp och var nere länge. Tillräckligt länge för att minnas att jag inte minns mer. Det blev svart. Sen var simlektioner och simtester i skolan en faktisk mardröm. Folk verkar ha lika svårt att förstå vattuskräck som depression. Jag fasade i veckor före vår klass skulle iväg. När jag jobbade på kollo fuskade jag mig igenom simprovet. Jag vet att det var fel! Samtidigt - livräddade jag en tjej som höll på att drunkna under mitt tredje år som ledare (så när det väl gällde var det liksom inga problem). Och nu - jag älskar vattnet som omfamnar mig. Okej, jag vill fortfarande inte vara under ytan. Känslan när jag kommer under liknar ångesten. Så fullständigt främmande och fel för mig och min kropp. Jag ska inte vara där. Jag ska inte känna så där! Men jag försöker utmana min rädsla.

Jag gör det rätt bra. Femtiotvå längder blev det idag igen. Utan någon paus emellan och allt som allt tog det en timme. Osmart nog tänker jag sabotera hela träningen med att äta pannkakor med grädde och hallonsylt. Jag är mitt i pms-veckan och fullständigt döv för konsekvenser!

Det om det.