Smuleliten

Har nu läst ut hela "Självkänsla på djupet". Föga imponerad. Lätt förbannad. Borde jag vänta med recensionen tills jag smält detta väldigt lättuggade skräp för att kanske omvärdera boken? Kanske.

Men Inte särskilt troligt. Det blir en kort, men kritisk recension som kommer byggas upp tillsammans med annan litteratur, till läskursen. Dock tillåter jag mig själv berätta om mitt omdöme av boken nu.

Författarens huvudtes är att våra negativa föreställningar härstammar från vår barndom. I princip vad som helst kan ha sårat oss så pass mycket att vi fått vanföreställningar om verkligheten och om hur folk uppfattar oss. Detta leder till att vi "lägger krokben" för oss själva och nedvärderar oss i en aldrig upphörande nedåtgående destruktiv spiral. För att komma till rätta med dessa negativa självbilder - och reparera dem (vilket är rätt korkat i sig, då jag inte förstår varför man ska reparera något som är negativt? Reparera istället det positiva som gått sönder?) måste vi få kontakt med våra inre barn. Våra inre barn har på ett eller annat sätt sårats under uppväxten. Genom att berätta för vårt inre barn att dess känslor är berättigande (dock inte så mycket att vi får konfrontera våra plågoandar med det förflutnas smärta - vilket Wallin poängterar fyra eller fem gånger i boken). När det inre barnet förstår att det tillåts vara litet - men ändå är en "hemskt älskad unge" - kommer den vuxne i harmoni med sig själv och sin omgivning. Någon konfrontation kommer inte behövas, eftersom personen i fråga har löst problemet i sig själv!
Den andra tesen författarinnan driver handlar om Images - bildterapi (bildmystik i min mening). Enligt Wallin skall patienten aktivt föreställa sig sitt liv i bilder och dessa kommer att symbolisera vilka problem som är viktigast att ta upp. Detta skall terapeuten hjälpa patienten med, vilket på ett sätt gör boken onödig. Det är ungefär som en bok om yoga där författarinnan efter ett tag skriver att läsaren kommer att få hjälp av sin yogalärare med övningarna - vilket föranleder författaren att inte förklara vidare hur övningarna ser ut.
Hela boken känns då som en filmtrailer. Du får se vissa utvalda bitar - men vill du ha "the real thing" får du gå och se filmen.

Om man aldrig mött ångest - ångest i ren form, så kanske den här boken är en trevlig liten lektyr för att förstå sig själv (dock inte sin omgivning). Dålig självkänsla leder dig till att dra de mest förhastade slutsatser och får dig att skapa negativa föreställningar om hur du uppfattas av allmänheten. Dessa föreställningar kan vi komma till rätta med genom att acceptera våra känslor och trösta vårt inre barn. För mig låter det ofrånkomligt flummigt! Hela idén med ett inre barn som skall accepteras - och därefter blir en "härlig liten unge", ger mig kalla kårar. För vad säger egentligen (om vi nu förutsätter att vi har inre barn) att detta skulle vara en "härlig unge"? Våra inre barn kanske har DAMP. Föreställningen om att barnet har rätt att känna sig orättvist behandlad tycker jag är vettig - samtidigt som jag tycker att udden försvinner när författarinnan uppmanar läsaren att INTE tillämpa konfrontation på riktigt - utan bara i sin bildvärld. Det blir iallafall ett slags förnekande av känslor i slutändan. Och om vi nu accepterar den bild Wallin ger av våra negativa föreställningar som falska - bortser vi från en mycket betydelsefull komponent: det faktum att våra negativa föreställningar faktiskt kan vara sanna! Du kan bli mobbad på jobbet - det behöver inte vara en negativ föreställning att folk vänder ryggen åt dig! Om man ska förneka sig själv dessa känslor kommer man bli totalt emotionellt utarmad. Wallin ger inget vettigt svar på hur man ska hantera verkligheten om den är just så negativ som man föreställer sig. Och därmed faller hela hennes teori. Den fungerar per definition bara om världen är just så positiv som hon hoppas att den ska vara - och att vår självbild är just så negativ som hon förutsätter.

När författarinnan mot slutet av boken låter en av sina patienter skapa en mental picnic för alla sina personligheter: "mamma-Lena", "femåringen-Lena", "buttra-tonårs Lena" etc. börjar jag känna en vag känsla av schizofreni. Har alla de där personligheterna ett inre barn? Har de inre barnen barn? Får man aga andras inre barn? Tänk om en del människor går omkring med en latent schizofreni, som bara väntar på att utlösas och splittras när rätt omständigheter uppstår; skulle inte en sådan här tankeövning kunna vara en utlösande omständighet? För när jag blir förvirrad av hur man förväntas "tala" med sitt inre barn - och jag upplever ändå mig ha en ganska stark föreställning om vem jag är - så känns de terapimetoderna, som Wallin talar om, väldigt vaga. Jag ger boken en etta i betyg. Jag skulle kanske ändra mig om jag mötte någon som tillämpar denna typ av terapi på ett framgångsrikt sätt. Men mitt inre barn tvivlar på att Wallins inre barn har alla hästar inne i stallet.