Jag ser Världen genom en kameralins. Världen är vacker. Men allt blir liksom så fixerat. I varje buske och varje solnedgång ser jag en modellsession. Jag kan inte se en vallmo vid vägkanten utan att föreställa mig vilken modell som skulle passa att vara blomsterälva ala vallmo. Det är en helt ny värld för mig. Även om jag fotograferat förut så har jag aldrig gjort det på detta sätt. Detta intensiva, lekfulla och fullständigt självsäkra sätt. Som om jag aldrig gjort något annat. Fixeringen går ut över allt annat. Jag läser visserligen, men böcker som ska recenseras staplas på hög för att jag inte kan koncentrera mig. Jag tänker att det kommer gå över när jag fotograferat "klart", men jag får nya idéer exakt hela tiden. Nu och nu och nu och nu. Vad ska jag göra med alla bilder som kastas ut ur mina sinnegångar? Det måste vara så här författare känner sig när de inte kan sluta skriva. Jag skriver en bild.