Det är alltid så här på våren, lungorna sluts och allting blir svårare. Astmamediciner hjälper inte särskilt mycket när ångesten tar över. Är det ångest för att jag inte kan andas? Eller kan jag inte andas för att jag har ångest? Jag vet inte. Jag har inte råd och inte tid att ha ångest. Att gå till terapi har jag slutat hoppas ska ge något. När någon sitter och glor på mig och hummar och undrar hur jag egentligen k.ä.n.n.e.r blir jag bindgalen. Jag känner att jag inte har råd att betala 550 spänn för något som med all trolighet inte kommer leda till något vettigt (speciellt om kognitiv terapi inte ens är ett alternativ för terapeuten i fråga). Men som patient kan jag ju inte göra ett sånt avgörande - terapi ska ta minst femton gånger innan man har rätt att säga att den har misslyckats. Vem fan har råd att ha ångest?

Jag ska träffa diakonsamordnare. Jag har inte uppnått de mål jag skulle. Det är han som avgör huruvida jag ska fortsätta utbildningen till diakon eller ej. Jag kan inte säga något annat än att jag haft ångest. Jag kan inte engagera mig i kyrkliga aktivieter när jag inte kommer utanför dörren. Betyder det här slutet? Måste jag ge upp min dröm för att jag är dum i huvudet? Det känns så absurt att prata om handlingsförlamning. Finns det sånt? Jag menar, jag har ju uppenbarligen inte lyckats med det jag ska. Jag vill så himla mycket. Men jag kan inte.

Under ångesten oroar jag mig för alla. Jag orkar inte ha kontakt med mina vänner. Orkar inte kolla hur de mår. Jag blir så rädd att det ska hända dem något. Så låst över att inte kunna ringa eller göra något vettigt. Vad spelar det för roll om jag berättar hur jag mår, när de mår likadant och jag inte kan hjälpa. Allt blir bara värre och värre. Jag är instängd i mig själv och jag vill komma ut, men jag tror inte jag kan. Vad för framtid är det att längta?