När man pratar om förintelsen under nazismen talar man vanligtvis om den judiska förintelsen "shoah". Detta till trots att även andra "samhällsfarliga" element sprärrades in i lägren för att avlivas genom gas och hårt arbete. Denna fokusering på den judiska förintelsen är förståerlig om man tittar på den historiska bakgrunden. Efter krigsslutet tog det lång tid innan man började diskutera vad som hade skett i lägren. Detta hade olika orsaker. Krigströtthet, framtidstro och obehagskänslor av att behöva beröra det förflutna. Man kan lätt föreställa sig att västvärlden led av skuldkänslor för sitt passiva agerande under förintelsen. I öst talade man sällan om judiska offer utan hänvisade istället till offrens stadstillhörighet. Det var "polacker" som mördades av nazister, rastillhörigheten diskuterades inte. Stadstillhörigheten var dock inte särskilt relevant under nazitiden. Huruvida du var polack, ryss, norsk eller holländsk spelade alls ingen roll om du samtidigt var jude. När Raul Hilberg gav ut "The destruction of the european jews" i mitten av sjuttiotalet började perspektivet förändras och den judiska tragedin erkändes på bred basis. Holocoust blev shoah, och man kan kanske säga att det slog över å andra hållet. För nu pratade man bara om det judiska lidandet, trots att offren var många fler.

Det var de ryska krigsfångarna som blev de första offren i Auschwitz. De tvingades bygga upp lägret och dog som flugor under tiden. De första offren för gasen var dock tyska handikappade och svagsinta. Nazisternas huvudmål var att utrota den judiska rasen, liksom den romerska (zigenarna), utöver detta fanns en omfattande plan för rensning i hela det tyska lebensraum - slaverna (bland annat ryssar och polacker) skulle omförflyttas och användas som slavar till den ariska rasen. Polska småbarn med ariska drag  rövade man bort från deras föräldrar för att omplacera dem i ariska hem. Judarna var nazisternas primära mål, men absolut inte det enda. Idag finns det mer historik om förintelsen av zigenare (porrjamos) och historiker som Arthur Szulc har belyst den polska situationen under den nazistiska ockupationen.
Denna bok "Jag är frisk och mår bra" handlar om en ung polsk mans öden i Auschwitz.

"Jag är frisk och mår bra" är raderna som Tadeus Czameckis mor får från sin son som blivit fänglsad i Auschwitz. Pojken byter bort sina fina vinterstövlar för att kunna skriva brevet till mamman. Denna bok är polacken Tadeusz Czameckis självbiografiska berättelse om lägren och sin kamp för överlevnad. Syftet är att vittna både om vad han sett - men också ge en bild av hur han som polack drabbades i lägren (han var i flera).

Det är en angelägen bok som ger ett vidare perspektiv på förintelsens offer. Författaren skriver rappt och självrannsakande. Ingen överlevde utan att göra det på bekostnad av någon annan och denna insikt biter fast genom hela boken. Czarneckis är i första hand inte författare, men ett vittne som brinner för att få berätta sin historia. Eftersom Czameckis befann sig länge i Auschwtiz och allt eftersom han lärde sig lägrets regler, kom han att få en unik position som vittne. Han berättar här om sina personliga upplevelser av sonderkommando-upproret som ledde till att en av gaskamrarna förstördes, om de förskräckliga april dygn då det romerska familjelägret gasades och om den sista sommarens vanvettiga mördande av ungerska judar. Czameckis var på plats och medveten om vikten att minnas allt han såg för att kunna vittna om han skulle överleva. 

Detta är ingen bok för dig som är harhjärtad. Författaren berättar detaljerat om sina upplevelser och somligt läser jag och ångrar att jag överhuvudtaget öppnade boken. Å andra sidan kan man ju knappast förvänta sig att författaren ska censuera sitt förflutna av omtanke för sina läsare. Detta är ingen romantiserad berättelse om dödslägren utan berättar om Czameckis faktiska upplevelser. Boken är bra, men möjligen väldigt lång. Den får en stark trea i betyg av mig.