Smuleliten

2 december 2010 - Recension av Anteckningar om Hitler

Kategori: Likvidation

När man sysselsätter sig med historia är det lätt att man tar saker för givna för att de står i en bok. Historia neutraliseras och bearbetas av historiker och experter. Sällan får man sig till livs en nyanserad verklighet. I dramaturgins värld bör det finnas motsatser. Gott och ont, ljus och mörker, hat och kärlek och inga människor kan helt skaka sig fri från dessa arketypiska föreställningar. När det gäller tredje riket är fakta så fasansfulla att det är svårt att undvika att göra värderingar. Och genom värderingarna uppstår "blinda fläckar". Tyska folket ses som villiga bödlar (Goldhagens teori) och monster, medan offren för förintelsen, både döda som överlevande får ikonstatus. Det är tacksamt att göra film och böcker kring temat. Ondskan upphör aldrig att facinera. Enligt somliga har begreppet förintelsen  urvattnats (läs förintelsen inför rätta), någonstans måste man upphöra att gräva i det förflutna och rikta ögonen mot nuet, ett nu som sedan andra världskriget, redan inneburit ett utrotningskrig (i Rwanda 1994).

Om man ska försöka förstå mekaniken bakom förintelsen finns det genialiska författare att tillgå, Rubensteins teologiska perspektiv och Hilbergs historiska är ovärderliga. Men viktigast är kanske ändå att läsa dokument som skrevs under tredje rikets tid. Tidsdokument som ger dig möjlighet att själv skapa en bild av historian. Dylika skildringar är populära, och ges ut, än idag, trots att det inte finns så många överlevande kvar. Mest känd och autentisk är Anne Franks dagbok. Genom unga Annes ögon blir övergreppen mot den judiska befolkningen hjärtskärande och genuin. Det är faktiska upplevelser i bokform och självklart berör de. Andra memoarer rörande nazitiden kan uppfattas som tillrättalagda, då de tillkommit ett sekel efter själva händelserna utspelade sig. Personligen tycker jag att det starkaste dokument som finns att tillgå är Chaims A. Kaplans "Scroll of agony" som behandlar Warsawagettot innan det utplånades.


En av de mest balanserade och genomtänkta böckerna som behandlar det tyska folket är skriven av en tysk. Sebastian Haffner skrev sin "En tysk mans historia" och utvandrade till England. Han har även skrivit en av de mest tänkvärda böcker jag läst om Hitler och folket som följde honom. Det är denna som jag läst och försöker recensera, vilket uppenbarligen inte går så bra, då jag fortfarande inte kommit till sak (men sånt händer ju ibland när man blir riktigt berörd av en bok).

Haffner ger en mycket klar bild av kontexten till tredje riket. Men framför allt är hans beskrivning av Hitler ytterst träffande. Haffner betraktar Hitler som en spelare. En spelare som egentligen inte helt identifierade sig med det tyska folket (Hitler föddes en liten österrikisk stad på gränsen till Tyskland). Istället identifierade han det tyska folket med sig själv. Det kan låta som en paradox, men så är inte fallet. Hitler ansåg att det tyska folkets öde var detsamma som hans eget. När kriget började var Hitler 50 år. Han beklagade att han inte hade startat kriget tidigare, för han skulle hinna med ALLT innan han dog. Och allt var ganska svävande. Österrike skulle införlivas med Tyskland, så även andra områden där det bodde tyskt folk. Detta hade Hitler omväxlande med hot som löften infriat helt utan krig år 1938. Men detta stoppade inte därvid. Berusad av framgång drev Hitler igenom krav efter krav i syfte att starta ett krig som skulle vidga riket. Blixtsnabbt intog han Frankrike som Tyskland kämpat förgäves mot under första världskriget, inom ett par veckor. Därefter följde ockupation av länderna i väst. Hitler verkade ostoppbar. Samtidigt drev han igenom sin vilja att stöta bort det judiska folket, först i juridisk mening, därefter genom deportation - och till sist genom förintelse.

Allt detta skedde med tyska folkets samtycke. Eller brist på motstånd kanske man skulle säga. Och Hitler älskade verkligen sitt folk - så länge de var just det segrande härskarfolket han var förutbestämd att leda. När motgångarna radade upp sig distanserade sig Hitler från folket. När sjätte armén togs till fånga i Stalingrad kom hans order, att hålla ställningarna - visa sig ödesdiger. Men Hitler påverkades inte emotionellt av böner från militären att omdirigera. Man kan säga att Hitler redan från början utgick från en färdig skiss. Hans historia - och när historien inte formade sig som han ville - så ignorerade han den och fortsatte att utgå från sin färdiga karta, blind för verkligheten. Sebastian Haffner tar upp en i synnerlighet viktig aspekt av Hitlers uppgång och fall. Det sista folket som Hitler försökte utrota, var faktiskt hans eget. När inte längre tyskarna agerade efter den idealistiska bild som Hitler målat upp - övergav han dem. Han skulle inte fälla en tår om tyska folket  gick under, eftersom undergången i såfall skulle vara ett bevis på att tyskarna INTE var det överlägsna herrefolk som skulle regera världen - och därmed var det skitsamma. På många sätt agerade Hitler som om han lekte med tennsoldater, helt utan verklighetsförankring. Och ju längre kriget pågick - destå längre sjönk han ner i likgiltighet och paranoida föreställningar om att bli motarbetad av militären. Till sist ville han inte ens tala om det tyska folket. Hans sista order var att förinta allting i landet, som kunde användas till fiendens fördel. Detta inkluderade vattenförsörjning, el, postverk...i princip allting som gör att ett land skulle kunna fungera. Rustningsminister Albert Speer försökte i stor mån dämpa det destruktiva i ordern och när han inte fick gensvar från Hitler - trotsa honom helt.

Sebastian Haffner ger en ärlig redogörelse som klargör mycket. Även om man fortfarande frågar sig HUR...hur kunde ett civiliserat folk gå med på såna grymheter och stå bakom Hitler, så får man en del svar. Hitler lurade omvärlden att tro att han kom med fred. Med vår kunskap och vårt perspektiv känns det absurt att folket lät lura sig. Men det tyska folket var långt ifrån de enda. England och Frankrike försökte in i det sista "gå Hitler till mötes" för att undvika krig. Fasorna i koncentrationslägren - och rykten om dödsläger var inte möjliga att få grepp om. Man ansåg att det var just - rykten, för att motsatsen skulle vara för svår att hantera. Detta handlingssätt stämmer med det tyska folkets, men också med omgivande länders oförmåga att ta till sig var som verkligen hände (tex genom Auschwitzprotokollet), även offren försökte i det längsta blunda bort verkligheten. Krigets sista år invaderades Ungern och de ungerska judarna mördades. Till och med då - kom nazisternas grymhet som en överraskning. Det man inte vill, eller orkar se det ser man inte.

Anteckningar om Hitler är en i högsta grad facinerande bok. Den gavs ut 1974 men är till stor del fortfarande aktuell. Trots att det har kommit många andra böcker som penetrerar ämnet känns Sebastian Haffners böcker mer insiktsfulla. Jag vill varmt rekommendera denna bok som får en fyra i betyg.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: