Smuleliten

7 december 2010 - Om jag så måste resa till Los Alamos

Kategori: Likvidation

Andra världskriget börjar lida mot sitt oundvikliga slut. Hitler har tagit livet av sig i sin bunker i Berlin och Japan är i stort sett sönderbombat. Freden är nära men i Mexico utvecklar amerikanska forskare atombomben. Det börjar bli ont om tid om man ska hinna använda vapnet i strid och målen i Japan börjar ta slut. Redan är de flesta militära mål förintade och man har helt nyligen börjat använda napalm. När bomben började utvecklas fanns ett reelt hot mot de allierade, men så ser inte situationen ut nu. Detta får dock inte USA att tveka för bomberna ska användas. Man motiverar detta med tesen om terrorbalans. Efter att ha sett verkningarna av atombomben kommer ingen någonsin våga använda bomben igen - vilket kommer leda till världsfred. Samtidigt finns det andra, mindre idealistiska motiv. Man är i startvattnen kring kalla kriget och en markering mot Ryssland är "nödvändig". Mellan raderna kan man också skymta ett annat motiv, nämligen "men när vi har kommit så här långt..."Denna filosofi har blivit genialisk satir i Eddie Izzards standup, när han ironiserar över korstågen, vilket kort sammanfattat innebär att ett destruktivt företag ska genomföras oavsett om det är rätt eller inte, eftersom det har påbörjats. 

De fina, idealistiska motiven, att kväsa stridslustan i Världen och mana världsfred blir ganska grådaskiga när man betänker att det släpptes två atombomber över Japan av olika sorter. Detta gör det uppenbart att USA ville testa verkningarna av olika bomber och att Japan fick utgöra försöksområde.  Dokumentationen av Hiroshima och Nagasaki i efterhand tyder på exakt sådana tveksamma motiv, exempelvis kan man på bilder från städerna se närbilder av förstörd hud som sällan visar vem huden tillhör, barn, kvinna det kan vara saksamma. Vidare forskning, med hundar, grisar och även apor som försöksobjekt är groteska att ta del av, men belyser orsakerna till atombomberna och den vetenskapliga kyla man i efterhand undersökt offren med.

Anita Goldman koncentrerar sig framför allt på Oppenheimer, den karismatiska chefen som bossade över bomben och outtröttligt jobbade för att bomben skulle bli klar i "tid" innan kriget var över. Oppenheimer organiserade arbetet i Mexico och byggde upp en bas i Los Alamos som motsvarade en större stad. Här motiverade han sina vetenskapliga kollegor att entusiastiskt ta sig an projektet. Han motarbetade sina opponenter och lyckades nästan helt smärtfritt se till att bombprojektet fortled framgångsrikt. I skuggan av bomben går dock Oppenheimers privatliv i kras, men bomben blir klar. "Den fungerar" som chefen entusiastiskt uttrycker det, efter provsprängning i öknen. Och efteråt är allt för sent. Verkningarna blir massivare än någon kunnat föreställa sig. Plötsligt är bomben inte längre en triumf, utan moraliskt förkastlig och man letar en syndabock. Syndabocken blir Oppenheimer (som dock kommer att återupprättas inom ett par år - men i princip alltid leva märkt av skulden). Denna bok är en dokumentärroman som handlar om bombens tillblivande och de konsekvenser som den haft för vår civilisation.

Anita Goldman har aldrig väjt för svåra frågor och gör det inte den här gången heller. "Om jag så måste resa till Los Alamos" är en mörk bok om ödesdigra val och innebörden av dem. Framför allt behandlar boken Oppenheimer och hans öde paralellt med bombens tillblivande. Jag skulle vilja säga att denna bok är ett ypperligt komplement till Sven Lindqvists "Nu dog du - bombernas århundrade" som också handlar om bomberna och om segrarnas moraliska övermod. I USA injicerade man efter kriget hundra "dödsdömda" människor på skilda  sjukhus med plutonium för att ta reda på  verkningsgrad. Detta och många andra fruktansvärda fakta har aldrig lyckats smyga sig in i våra historieböcker. Därför är de av värde för att få en tydligare bild av hur världen såg ut under och efter andra världskriget, de gör verkligheten mer nyanserad och bidrar till att vi bättre kan förstå och hejda mörkret när det kommer igen.

De allierade reagerade inför Tysklands bestalitet med vantrogenhet. I efterhand har förintelsen tecknats i allt mer onyanserade färger. I ljuset av Auschwitz blir Amerika glorifierat. Då glömmer man lätt att Hitler, fram till de deportationerna faktiskt inte behandlade judarna så mycket sämre än Amerika behandlade sina svarta. Det gör inte nazisternas agerande mindre dåligt, men det belyser hur förintelsen kunde ske och hur lätt nazismen blev förknippade med det rent onda, och Amerika i sin tur - med det absolut goda, trots atombomben. Min man sa häromdagen att man blir rädd när man tänker att Pakistan troligen har kärnvapen. Jag ställde mig frågande till detta. Är det något land som har atomvapen som man ska vara rädd för - så är det USA. Hitills är USA det enda landet i världen som någonsin använt atomvapen. Men USA är också världspolisen och the good guys. Terroristerna kommer som vi alla vet från länder med knepig religion och människor med annan hudfärg.

Anita Goldmans bok är mäktig och omskakande. Men den visar också att ondska inte behöver ha andra motiv än prestige, vetenskap och föreställningen om att ha rätt att använda sin kunskap i destruktiva sammanhang. Vetenskapsmännen bakom bomben var inga onda människor. De var genialiska och många mottog nobelpriset under åren som följde. Åter många ägnade sina fortsatta liv åt att predika pacifismen. Men medan vi ifrågasatt tyskarna som ställde sig bakom den despotiska Hitler som lovade guld och gröna skogar, har vi inte på samma sätt ifrågasatt USA och de människor som stod bakom det mest fruktansvärda vapen Världen någonsin sett. Trots att dessa människor, troligen hade samma motiv som tyskarna. Nämligen - i längden en bättre och fredligare värld (vi kan diskutera både tyskarnas och amerikanarnas föreställningar om en "bättre värld" - som i båda fallen gäller en värld som är bättre för somliga - och mycket sämre för andra). Prestige, tro på vetenskapen (jämför tyskarnas rasideologi och Amerikas föreställning om världsfred via atombomben....) och övermod är andra delar i ett moralisk förkastlig inställning till Världen i stort. Så fort man talar om att ändamålen helgar medlen har man valt bort den lilla människan.

Jag gav denna bok en fyra i betyg. Den är mycket läsvärd och faktiskt lättläst trots sitt dystra innehåll. Jag kan varmt rekommendera den till dig som söker förstå vår historia och vår samtid.

P.S imorgon lägger jag upp Lars Forsells "Djävulens sång" som jag tycker illustrerar denna bok lysande. Forsell har gjort en tolkning av La Gorille som är Georges Brassens visa från början

Kommentarer


Kommentera inlägget här: