Smuleliten

Osannolikt bra skräckfilm med Thomas Jane som också var med i "Dreamcatcher" där underbara Damian Lewis gör en paradroll. The Mist torde vara den otäckaste film jag någonsin sett. Det skrämmande ligger inte bara i de varelser som attackerar människorna i köpcentret - utan i människans natur - vad som sker med instängda människor som står inför döden och lätt hemfaller till djuriska instinkter. Det var en otroligt snygg film som trots monster var uppbyggd på ett genialiskt sätt. Dramaturgi mästerlig och skådespelarinsatserna mycket trovärdiga. Från början till slut fanns en nerv - som sällan finns i skräckfilmer.

SKRÄCKFILM

 (absoluta toppbetyget)


SKRÄCKFILM
Det är fest, plötsligt skakar ett jordskalv New York. Det måste vara en ny terroristattack. Vi följer ett sällskap ungdomar med skakig handkamera genom en sargad stad där allt handlar om överlevnad.
Cloverfield har en handling som ingen egentligen borde komma undan med. Monster, ungdomar och handkamera? Samtidigt är det en av de bästa skräckfilmer som jag sett! Jag satt som på nålar från början till slut. Det är inte monstren i sig som är läskiga utan hur snabbt civilisationen kracklerar. Filmen är en riktig höjdare och får högsta betyg i skräckgenren.

 

1. Döden och flickan
2. Shirley Valentine
3. Amelie från Montemarte
4. De förlorade barnens stad
5. The believer
6. Happiness
7. Konspirationen
8. I hetaste laget
9. Fuhrens elit
10. Bambi
11. Lolita
12. Gökboet
13. Hard Candy
14. De misstänkta
15. Pulp fiction
16. Nyckeln till frihet
17. Hair
18. Moulin Rouge
19. Children of men
20. Festen
21. The grey zone
22. Hajen
23. Sagan om ringen  (trilogin)
24. Love actually
25. Det stora blå
26. Leon
27. Frihet - Den blå filmen
28. V för vendetta
29. Forrest Gump
30. Battle royale
31. Flight 93
32. Man of the year
33. Uprising
34. Mullholand drive
35. Måndag hela veckan
36. Cloverfield
37. JFK
38. Lifte of David Gale
39. Birdcage - lånta fjädrar
40. Princilla öknens drottning
41. Dom 12 apornas armé
42. Shawn of the dead
43. Femte elementet
44. Idiocracy
45. Fucking Åmål
46. I huvudet på John Malcowich 
47. Eternal Sunshine of spotless mind
48. Trettondagsafton
49. Vanilla sky
50. The naked lunch
51. Dolores Claiborne
52. Förnuft och känsla
53. Turner and Hoch
54. Edward Schizzorhands
55. Fear and loathing in las vegas
56. Ninth gate
57. Chaplin
58. What a wonderful life
59. Griniga gamla gubbar
60. Rosemarys baby
61. Exorcisten
62. Amadeus
63. Still crazy
64. The green mile
65. Alien (trilogin)
66. Indiana Jones film 1 och 3
67. Gilbert Grape
68. Inherit in the wind
69. Don Juan de Marco
70. Ed Wood
71. De förlorade barnens stad
72. Amelie från Montmarte
73. Förälskad
74. Illusionisten
75. Köpmannen i Venedig
76. Stand by me
77. Gudfadern (trilogin)
78. Hairspray
79. Schindlers list
80. Seeking Henry the eight
81. Stranger than fiction
82. Shine
83. 51 dates
84. Shooting dogs
85. Kärlek het som chili
86. Dödsfällan
87. Zoolander
88. Uppvaknanden
89. American beauty
90. Fight club
91. Liar liar
92. The crow
93. Napoleon Dynamite
94. Dude  where is my car (ja faktiskt!)
95. Ninas resa
96. Pete Tong
97. Memento
98. snatch
99. Little black book
100. I hennes skor

KOMEDI
Bröderna Farrellis senaste film började så bra. Ben Stillers karaktär kändes rörande och engagerande och Malin Åkermans karaktär var levnadsglad och glittrande. Sedan fördjupades intrigen och karaktärerna och det kändes ännu bättre.
Därefter hände något och efter det förvandlades en lovande komedi till en tvättäkta skitfilm.
Låt mig förtydliga.

 Eddie träffar Lila och de blir genast kära - allt känns rätt. Av olika orsaker bestämmer de sig för att gifta sig efter bara två veckor och åker direkt på en bröllopsresa till Mexico. Men redan i bilen på vägen ner visar det sig att förälskelsen dolt hur olika de egentligen är. Lila älskar att sjunga mil efter mil, Eddie vill ha lugn och ro. Lila pratar högt och ogenerat om deras sexliv, Eddie vill ha lugn och ro. Lila vill prova alla sexställningar som den mänskliga kroppen kan ställas i, Eddie vill ha lugn och ro.
Här känns filmen fortfarande roande. Två människors olikheter och den snopna situationen att de inte insett detta före de gick å sta och gifte sig.
Men sedan händer några saker. Lila flippar ut. Hon bli oresonlig samt avslöjar tidigare drogmissbruk och stora skulder. Sedan bränner hon sig å det grövsta när hon solar och tvingas stanna inne på rummet i flera dagar.
Meningen är nu att tittaren ska känna att hon är en galen ragata som fick skylla sig själv att hon brände sig. Så när Eddie träffar Miranda nere på stranden är det meningen att vi ska känna att HON är en trevlig tjej, det är inte mer än rättvist att han umgås och blir kär i henne.

Härefter tappar jag greppet om vad filmen egentligen vill. Ska vi tycka att det är rätt att Eddie bedrar sin fru som är instängd på sitt rum eller ska vi tycka att han är en jävla skitstövel som borde straffas på ett förnedrande sätt - och varför är något av alternativen det minsta underhållande? Och denna kluvenhet följer mig resten av filmen som ett obehagligt orosmoment. Och det enda som får mig att ens småle är skadeglädje när det går dåligt för Eddie.

Vi får också lära oss att kvinnor som är experimentella och sexhungriga är perversa och lika gärna kan ha sex med hästar och åsnor (vilket antyds i filmens eftertexter). De har dessutom äckliga och håriga kön.
Kvinnor är vidare ganska korkade och förlåter alla oförrätter oavsett vad - bara tiden får gå.
Slutligen får vi lära oss att män är oförmögna att kommunicera med kvinnor, interagera med kvinnor, förstå kvinnor och har på något sätt därför rätt att låta bli att försöka och söka sig till andra kvinnor.
Och - män kan inte förändras.

Filmen slutade riktigt obegripligt, olustigt och på alla sätt sunkigt. Jag sågar den längs med fotsulorna - mycket för att den kändes så lovande i början. Och för att det inte handlar om talanglöshet. Skådespelet var genomgående bra. Karaktärerna var inledningsvis nyanserade, ömsint gestaltade och fördjupades.
Och just på grund av att talangen att skapa en bra film finns där - så blev den kvinnor- och människoföraktande attityden så mycket mer märkbar.
Farrellibröderna vill gärna pressa gränsen och utmana vad vi tycker är okej, men tidigare har jag oftast upplevt att de ändå grundar sina manus på respekt för kvinnor och människor. I "Den där Mary" visade de oändligt mycket mer respekt för Marys förståndshandikappade brorsa än de här visade för Malin Åkermans hustrukaraktär.

När filmen var slut kände jag mig tom och endast fylld av insikten att jag slängt bort ett par timmar av mitt liv som jag kunde gjort något bättre med (som att se den fantastiska filmen "Hairspray" en gång till till exempel).